Tio böcker som rockade fett

BÖCKER

Böcker har en speciell plats i mitt hjärta. Kanske beror det på att jag själv gärna skulle vilja skriva. Mest tror jag det beror på att jag så totalt försvinner in i böckerna. Att jag går upp i handlingen och personerna så till den grad som ingen annan aktivitet förmår. För mig kan en riktigt bra bok vara större eller viktigare än det verkliga livet. Både mat och sömn har många gånger fått stå tillbaka för behovet att läsa vidare. Böcker är den form som förmedlar andras tankar och ideer på det mest direkta och för mig mest tilltalande sättet. Det vilar en outgrundlig, magisk känsla över dessa budskap förmedlade av svarta bokstäver på vitt papper. 28 bokstäver som rymmer så oändligt mycket.

Jag är ingen litteraturvetare och kan verkligen inte kalla mig beläst. Dessutom läser jag till min stora förtret oerhört sakta. Jag har läst mycket så kallad populärlitteratur och många böcker måste egentligen betraktas som skräp. Ändå vill jag påstå att de har haft en stor betydelse för mig. Framför allt har dessa böcker utgjort en inkörsport till böckernas värld. Jag har inte haft H.C. Andersen eller Mark Twain och knappt ens Astrid Lindgren med mig i barndomsbagaget. Jag kom ur serietidningarnas värld. Kalle Anka blev till Fantomen, som sedan blev till cowboyböcker av typen Bill och Ben. Som outvecklad pojke och femton år kastade jag mig efter krigsromantik och agentromaner – böcker av Sven Hassel, Alistair MacLean, Jack Higgins och Robert Ludlum.

Men så kom gymnasiet och med det en för mig extraordinär och helt fantastisk svensklärare. Han öppnade mina ögon och drog litteraturens förlåt åt sidan. Jag tror inte att han var så medveten om det själv, men han var så kunnig och inspirerad av sitt ämne att det var ofrånkomligt att det smittade av sig på oss elever. Så förstod jag vad verklig kvalitet var – språk, form och gestaltning, men också att det fanns en värld bortom den uppenbara berättelsen, en värld av symboler, allegorier och mångtydigheter.

Följande tio böcker har haft stor betydelse för mig. De är därmed inte nödvändigtvis de bästa böcker jag har läst, utan snarare att de vid rätt tidpunkt i livet haft störst påverkan på mitt läsande och för den delen livet.

”Ljuset” av Torgny Lindgren:
Min första bok av Torgny Lindgren var ”Batseba”. Jag fascinerades av berättelsen och historiens tyngd som kom ur det bibliska temat. Så läste jag ”Ljuset” och plötsligt öppnades dörren till något helt annat. Här fanns inte bara en god berättelse eller skröna, utan här fanns jord, liv och luft som man kunde andas in genom bokstäverna. Jag upptäckte språket hos Torgny Lindgren. Hur det blåste liv, inte bara i berättelsen, utan också i miljön och i porträtten av människorna. Det fanns en tystnad och en knapphändighet i språket av norrländskt slag som tvingade mig att känna, tycka, tänka. Hemingway dyker osökt upp i mina tankar, men ändå inte. Torgny Lindgrens språk sjunger och är mer smakrikt och kryddstarkt än det hos Hemingway. Efter ”Ljuset” har Torgny Lindgren en central plats i mitt liv.

”Slakthus 5″ av Kurt Vonnegut:
Ibland är det effektfullt att vända på perspektivet så att läsaren ser händelser och orsaker med mördarens ögon. Inte sällan följer starka sympatier. På liknande sätt vände även ”Slakthus 5″ mitt seende på våldets problematik. Fullmatad som jag var med bilder av Hitlers ondskefulla välde, skälen till varför Tyskland med nödvändighet måste besegras, så fick denna bok (om de allierades bombningar av Dresden under andra världskriget) mig att förstå att våld aldrig är en lösning, att det inte finns goda krigare och att båda sidor gör precis lika fel. Att död är död och därutöver intet. ”Slakthus 5″ var en väckarklocka och är ett oerhört starkt läsminne. Det är en bok jag burit med mig genom åren och inte kan bli fri från. Den är en ständig påminnelse om skälen till varför jag är pacifist.

”Stäppvargen” av Hermann Hesse:
”Stäppvargen” är en bok som man ska läsa som ung. Speciellt fyller den en viktig roll för den som ännu inte utvecklat en stabil jagkänsla. Själv var jag mitt i identitetssökandet då jag läste boken och jag tyckte att den träffade mitt i prick. Hur kan en människa härbärgera både högt och lågt inom sig och ändå bevara sig mentalt. Och likt Harry Haller dras man med i insikterna och på något vis så genomgår man en sorts metamorfos eller rening genom berättelsen, och man tror sig förstå att man inte bara är en eller två bilder, utan tusen bilder av sig själv. Att livet är en integrationsprocess och att visdom följer på förvärvade erfarenheter allteftersom man öppnar nya dörrar ut mot det okända.

Boken var en stark läsupplevelse och hade nästan en sorts andlig rörelse över sig – en känsla som inte kunde omskapas då jag läste om boken som något äldre. Likafullt har den haft en stor betydelse och lett mig djupare och vidare mot mitt stora intresse för psykologi i dag.

”Trägudars land” av Jan Fridegård:
När jag läste ”Trägudars land” överväldigades jag av ett språk som med en precision och en känslighet kunde förmedla doften från det daggvåta gräset om morgonen eller hur ljuset bryter igenom lövverket i trädkronorna efter en regnskur. Jag har sällan upplevt hur magiskt djupt in i en berättelse man kan förflytta sig som med ”Trägudars land”. Jag var där. Jag såg och kände detsamma som personerna i boken gjorde. Jag tror att Jan Fridegård måste ha haft en djup och levande relation till naturen och människan. En förståelse för den ordlösa kommunikationen naturen och människor emellan. Boken handlar om en träls villkor, men också om människans frihet i anden. ”Trägudars land” är första delen i en serie om tre, men kan läsas självständigt. Det är en fin berättelse, men framför allt visar den åter igen hur ett välavvägt och känsligt språk kan förmedla ett budskap större än själva handlingen.

”Kanonerna på Navarone” av Alistair MacLean:
Jag läste ”Kanonerna på Navarone” som ung och det var en av mina första böcker. Den kom att bli ett startskott på min ”bokslukartid”. ”Kanonerna på Navarone” är en mycket bra spänningsroman. Den handlar om några få personers mod och uppoffringar för att säkra en konvojs förbipassage under andra världskriget. Det är en stark berättelse med en tät handling. Personernas inre motiv och känslor har en central plats och skapar den sortens mervärde som gör boken stor. Det är ingen litterär världshändelse, men jag har läst boken två gånger och tycker den är riktigt bra. Jag har senare märkt att också andra uppfattar den som en klassiker; en bok man gärna talar nostalgiskt om på fikarasten.

”Den lilla trumslagarflickan” av John le Carré:
”Den lilla trumslagarflickan” är också en mycket bra spänningsroman. Men, till skillnad från ”Kanonerna på Navarone” så är det också en bok om ideologiska och politiska motsättningar i världen. Likt alla böcker av John le Carré så handlar den om människors drivkrafter och motiv för deras ställningstaganden. Le Carrés hjältar är inga traditionella sådana utan snarare en sorts antihjältar. I samtliga böcker, och ”Den lilla trumslagarflickan” utgör inget undantag, så diskuterar han moral och människovärde. Har i alla lägen den stora massans representant – staten – rätt att hävda sina mål? Helgar ändamålet medlen och kan den lilla människan framhärda i sin frihet att säga nej?

Ingen annan kan skriva så bra spionromaner som John le Carré. Här finns visserligen inte alltid den sortens actiontempo som några kanske önskar, men desto mer av människokännedom och personteckning. Han har ett genomarbetat språk och en ton i texten som höjer honom litterärt i klass med de främsta. Boken ger ett verklighetstroget intryck som bara kan bottna i författarens egna erfarenheter inom spionvärlden. Samtidigt beskriver han en levande och spännande historia. En riddarroman i den moderna världen och följaktligen är riddaren en kvinna.

”Simon och ekarna” av Marianne Fredriksson:
Marianne Fredriksson beskriver människor respektfullt. Hon kan visa deras fel och brister, men gör det förlåtande och förklarande och med en värdig distans. Hon framstår lite som en klok gumma som för livsvisdomen vidare till dem som är beredda att ta den till sig. I ”Simon och ekarna” beskriver hon en pojke som förlorar kontakten med sitt själv, sitt autentiska jag. Han försöker att återfinna det, men förlusten är inte lätt att reparera. Pojkens förlust av kontakten med ekarna antar en närmast arketypisk form. Ekarna får symbolisera en sorts ursprunglighet. En kontakt med en besjälad skapelse och en andlig dimension ur vilken tryggheten till livet stammar. Boken går att tolka på många sätt och så har också skett, men den är speciell redan genom att det går att identifiera sig så väl med pojken. Jag tror att många fler än jag ser tillbaks med en känsla av förlust efter barndomens totala inlevelse och närhet till sommarängen, skogsbrynet eller vassruggen, doften av tjära från båtarna eller ljudet av vinden som susar i trädtopparna. Jag vet att jag som barn hade sådan upplevelser, men hur många vuxna kan säga att man känner livet inuti en trädstam lika verkligt som det inom en själv?

”Sagan om ringen” av J.R.R. Tolkien:
Många anser att science fiction och fantasylitteratur är dålig läsning. Jag tycker det är förmätet att inte visa den respekt för dess egen skull. På många sätt påminner den om sagor eller mytiska berättelser och hjältediktning som har ett betydligt högre renomé. ”Sagan om ringen” är väl den bok som kommit närmast finkulturens rum. Kanske hör det samman med att författaren själv kom ur skolade kretsar. Det är ett storslaget äventyr som inte saknar något och Tolkien bygger upp en hel värld med en egen historia (inte helt olik vår).

För mig har böckerna bevisat att litteratur inte behöver vara realism och definitivt inte behöver följa kritikernas uppfattning av vad som anses fint. I stället står glädje och fantasi och äventyr i centrum, och det tilltalar mig, för visst måste läsning även kunna vara verklighetsflykt – annars påbjuder jag att läsa telefonkatalogen (inget ont sagt om den).

”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij:
”Brott och straff” är inte bara den bok jag tycker bäst om, utan också den bok som överraskat mig mest. Mina förutfattade meningar sa mig att det inte gick att läsa Dostojevskij, att svårighetsgraden var så hög att endast litteraturvetare kunde få ut något av honom. Visserligen är jag säker på att det djupet finns, men boken är inte svår att läsa ens för en nybörjare. Det går mycket väl att läsa den för handlingens skull, som en kriminalhistoria, om än inte en traditionell sådan. Det blev en mycket positiv upplevelse för mig och efter detta så har jag inte varit rädd för någon annan bok. När man sedan läser boken igen och hittar mer detaljer, och allteftersom man blir familjär med personerna i boken och kanske läst på en aning om den och slutligen vågar sig på en djupare fundering kring budskapet i boken, ja, då växer den ut till det mästerverk den är. En av världens mest lästa böcker och en föregångare till de strömningar som sedan skulle komma, med Freud och psykoanalysen som ett exempel.

”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov:
Boken utgör ett lysande exempel på författarens frihet i tanken. Att det går att skriva på vilket sätt som helst och om vad som helst. ”Mästaren och Margarita” är en surrealistisk berättelse, men med den så typiskt ryska berättarstilen, fylld av djupa analyser och diskussioner kring de samtida ideologiska tankemönstren och även de stora och eviga frågorna om det goda och det onda. På grund av dess surrealistiska anslag så bjuds man ständigt på överraskningar och vändningar och läsaren hålls fast i nyfikenhet och fascination.

Jag har stort förtroende för och förkärlek till ryska författare. Det är sällan eller aldrig enbart handling, utan de stora frågorna lyfts alltid fram till diskussion. Läsaren påtvingas inte heller några lättköpta eller färdigpaketerade svar. Här gestaltas problematiken och efteråt står läsaren med mycket kvar att tänka på.