Attans vilken bra bok! Tack och lov att jag varierar min läsning så att jag ibland bryter av spänningslitteratur med seriös litteratur. Jag menar då inte att de förra är sämre, utan att seriösa romaner, som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, har en helt annan anledning och ett annat syfte.
Jag befinner mig nu efter att nyss ha avslutat den sista sidan i boken i en allvarsam och djupt gripen sinnesstämning. Omskakad och rörd i djupet efter att ha läst om en tid och en händelse då jag bara var ett litet barn och som jag inte har vetat så mycket om. Ett dokument över det trauma och den katastrof för människan som krig och hungersnöd utgör i alla tider och platser.
Kriget i Nigeria 1967-70 då Biafra sökte sin självständighet är bakgrund och inramning för de händelser i boken och för de personer vars liv och utveckling vi får följa. Med smärta och med vemod får vi ta del av tvillingsystrarna Kainene och Olanna, deras män Richard och Odenigbo, samt tjänstepojken Ugwus resa genom krigsåren. Vi följer dem genom händelser som oåterkalleligt och oförsonligt förändrar deras liv. Ingen undkommer, alla påverkas.
Boken ger inga förenklade svar på krigets orsaker och förmedlar inget hopp om en ljus eller klar framtid. Ger ingen naiv föreställning om möjligheten att återuppbygga det som en gång varit eller en falsk tro på nya möjligheter. Därför gör den att jag som läsare känner att det är upp till mig att välja en attityd och att forma en linje efter vilken mina handlingar ska verka för att skapa den värld och det framtidshopp vi alla önskar. Jag känner ett ansvar efter att ha läst denna boken att öppna mitt sinne och bidra till samförstånd och tolerans mellan olikheter och åsiktsskillnader.
Boken är precis så välskriven och bra som alla recensenter utropar och den är värd alla lovord. Inledningsvis tyckte jag emellertid att det fanns en anstrykning till en sorts monoton redogörelse av händelser, en känsla av upprepning i olika former och skepnader för att få med allt som måste täckas in för att ge en full bild av såväl krigets orsaker som brutalitetens vidriga ansikte, men mot slutet av boken, och då man fått följa personernas genomgripande förändring och då känslorna av deras förlust och sorg förts över på mig som läsare, så övervanns mitt motstånd och jag måste inse att boken måste rekommenderas som en av alla viktiga böcker som alla bör ha läst. Och kvar hänger frågan tung i luften. (Jag tänker på Kongo, Etiopien, Zimbabwe, Somalia, Rwanda m.fl.) Hur ska vi förhindra att detta händer igen?
Minns att jag var till Kosta glasbruk för många år sedan och att det var intressant att se på glaskonst. Redan då var det inte enbart en konst och kulturupplevelse, utan det var shopping av bruksglas och en del annat som gällde, men av egna produkter till största delen. För några veckor sedan var vi dit igen på genomresa under semesterfärden och jag blev chockad av vad jag såg. Vi tänkte förstås, om än snabbt, titta på glaskonst. Men det första som mötte oss innanför grindarna var en gigantisk galleria och första affären som vi mötte vara en sport och klädaffär. När vi så avverkat den så klev vi vidare in i en bok och pappershandel för att strax efter det befinna oss i en smyckeaffär. Trötta i benen och och i behov av blodsocker passade vi så på att ta en glass i den centralt belägna kafeterian. Så efter en och en halv timmes shoppande och lätt förvirrade stapplade vi så ut i friska luften. Vi återvände aldrig in igen. Trötta satte vi oss i bilen och körde vidare. Glaskonsten? Ja, det undrar jag med?
Samtidigt som jag ifrågasätter varför vi sprang in i dessa affärer och inte mer aktivt brydde oss om att leta efter utställningen (för den måste väl ha funnits där någonstans, eller?), så är det med sorg jag konstaterar att snart inga arrangemang eller hantverks-, kultur- eller konstattraktioner kan klara sig av egen kraft, utan måste locka kunder med någon sorts helhetsupplevelse av typen galleria eller sommarland – in absurdum. Mammon äger. Efter att ha sprungit runt en timme i affärer så finns det väl inga pengar kvar att köpa glaskonst för? Kanske skulle vi inte köpt något ändå. Jag vet och förstår problemet. Kanske ska jag inte vända detta mot Kosta glasbruk (eller andra) utan mot oss som drivs till shoppingcentra och lågprishysteri. Det känns smutsigt och billigt. Varför ska vi alltid se till att vi kan shoppa skallen av oss? Varför kan vi inte bli lyckliga av glasbrukskonst eller whatever? Varför är vi så omättliga, självdestruktiva och otillräckliga?
Det här tycker jag är en helt underbar händelse. Fascinerande att journalisterna så snabbt lyckats döpa mötet till öltoppmötet. Förhoppningsvis lyckas de med sitt raljerande lägga sordin över det mycket mer djupgående och beklämmande faktum att rasmotsättningarna i USA fortfarande är ett brännande och i högsta grad levande kapitel i USA:s historia. Det är bra att rasism och intolerans ventileras och belyses, men det vore inte bra om detta ledde till nya upplop. Det bästa är att diskussionen denna gång har uppstått utan att någon kommit till skada. (Andra gånger har det varit flagranta brott mot mänskliga rättigheter eller grovt misshandlade svarta.) Jag tycker att Barack Obama lyckas med sitt enkla och rättframma sätt visa hur försoning kan vara möjlig. Inte genom massmöten och inte genom publikationer och inte genom lagstiftning, utan genom det enkla mellanmänskliga samtalet. Två individer möts och pratar med varandra. Att det är de berörda själva som möts är avgörande. Jag tänker annars på alla de samtal som vi sett i TV-rutan mellan palestinier och israeler genom företrädare som Arafat och Begin. Hur fruktlösa de måste bli då någon försoning eller mellanmänsklig förståelse aldrig kan komma till om inte de inblandade själva får mötas och söka en väg mellan två hjärtan. Verklig förändring sker inifrån när två personer möts. Om hundra personer möts blir det upplopp och masshysteri.
1. Nämn tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt
Har redan nämnt några under tio böcker som rockar fett ovan. Men kan även framhålla böckerna om Biggles, den blåhåriga figuren Plupp samt franske Bengtssons ”Röde Orm”.
2. Nämn tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt
Ja serier läste jag gärna. Mest av alla gillade jag Lycky Luke, sedan fanns det en som hette Mike Nomad och Steve Rooper, och tyngst av dem alla var Järnhanden (shit – han var inte att leka med). 3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Ja kanske inte överrumplat, men väl imponerat på något sätt. Tänker på Johan Theorins ”Skumtimmen”, ”Gregorius” av Bengt Ohlsson och ”Pianostämmaren” av Daniel Mason.
4. Musik eller inte när du läser?
Nope, så tyst som möjligt tack!
5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade av att du läst och gillar?
Har aldrig fått några direkta kommentarer. Men, jag försöker briljera med att ha läst ”Brott och straff” inte en utan fyra gånger i hopp om ett höjt ögonbryn.
6. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade av att du läst och ogillat?
Tror alla gånger de blir lite besvikna när jag säger att jag tycker Jan Guillou är en blöjförfattare, med mindervärdeskomplex och pojkfantasier, fast med ett hyffsat språk ändå.
7. Finns det någon adaption från bok till film som du ser fram emot?
Tyvärr blir ju aldrig filmen lika bra som boken, men deckare brukar ändå kunna filmas med hyfsat resultat. Stieg Larssons trilogi borde kunna bli spännande i så fall.
8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram/tagit en öl med och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Den kristne författaren Philip Yancey vill jag gärna ge en kram och tacka för att han verkligen berört och bevarat mitt sinne. (Även om jag tror han hoppar ölen). Annars tycker jag pretentiösa författare som blåser upp sitt ego är sorgliga och mitt verbala stryk går nog till Björn Ranelid.
Så rann det till. Tre inlägg på samma dag hittills. (sedan tystnad ett halvår igen )
Nåväl, har gått och irriterat mig lite och undrar om det bara är jag (förmodligen) som inte blir hälsad på på stan?
Jag menar – jag känner några människor (tro’t eller ej), men när jag går på stan så känner de inte mig – inte först i alla fall!
Om jag vare sig passerar helt normalt utan särskilda åtbörder eller ler vackert och inbjudande, så lyfter de inte på handen eller ens ögonbrynet så där lite förvånat eller inte ens förfärat… förrän jag hälsar… DÅ plötsligt får jag ett helt vanligt morsning eller hejsvejs tillbaka.
Har satt detta i system vid ett par tillfället och konstaterat att det tycks gälla som en naturlag. Även med personer jag känner väl – till och med en släkting har visat detta beteende. Man kan ju verkligen undra varför jag ska behöva hälsa först. Varför ska inte andra kunna säga hej först? Jag menar någon ska ju hälsa först i ett möte, eller? Som väl är har jag inget emot att hälsa, men jag fattar nada av detta! OCH JAG TÄNKER INTE TRO ATT DET ÄR NÅGOT FEL MED MIG. Visserligen har jag haft paranoida inslag och trott att folk skrattat åt mig förr när jag gått på stan (då som en sorts biverkan till depression). Men denna företeelse kan man ju faktiskt belägga med tydlighet och empirisk prövning.
Och så var det det här med döden… Skrev nedan om death metal-bandet Arch Enemy (vad nu death metal har med döden att göra) och i förra inlägget om att jag kanske blivit gubbsjuk. Ja, då veckade min hjärna plötsligt ihop sig ytterligare och jag kom osökt att tänka på Monty Python och en scen i filmen ”Meningen med livet” där Arthur Jarret får chansen att välja sin död. Passar samtidigt på att be alla känslig tittare om ursäkt och ber att få varna för otäcka eller opassande bilder. Blunda NU i så fall!
Nu är den här. Det är bara att titta ut genom fönstret. Kallt och regnigt. Känns det igen – semestern alltså? Jag tänker varje år att jag ska ta semester i maj eller i augusti – september, men likafullt anpassar man sig efter vad som anses normalt och är tradition. Fast för mig så blir det i varje fall en nyhet med denna semesterperiod. Vi ska ha barn i juli om allt går bra. I ljuset från det så spelar det ingen roll hur semestern blir, inget kan toppa det ändå.
Vill skriva mer seriösa inlägg. Det är de enligt statistiken som eftersöks mest. Har funderat på att flytta dem till en egen sida i bloggen, men kategorier eller etiketter borde ju fungera tillräckligt för att söka fram dem. Tyvärr kan jag inte rå för att sinnesstämningen är skiftande och att jag ibland även kastar in ett och annat inlägg som inte tillför speciellt mycket.
Dock tycker jag att en blogg bör vara någorlunda lättsam och tillgänglig. Man ska inte räkna med att läsaren orkar ta sig igenom en avhandling eller en längre uppsats genom detta media. Söker man verklig fördjupning passar nog fortfarande boken eller rapporten bäst.
Apropå humor så förstår jag inte varför, men jag verkar hitta flest kvinnliga bloggare som jag läser. (Detsamma gäller faktiskt även för löpare. Måtte jag inte vara gubbsjuk bara…) Men, för att först ta humoristerna. Jag tycker att kvinnorna är roligare och är fyndigare och har en helt annan självdistans eller självsäkerhet som gör att de kan driva med sig själva. Vi killar verkar vara mer för att dra raka skämt. Annars blir vi oftast resonerande eller för logiska resonemang där vi försöker att överbevisa något – mer sarkastiska eller spydiga. Kvinnorna har en sorts skarpsynt ironi som man ibland får tänka till en gång extra över för att inse träffsäkerheten i kommentaren. Fast som oftast så skrattar den bäst som kan skratta åt sig själv och det är verkligen befriande att kunna läsa om någon som är så säker i sitt jag att driften med det egna jaget inte (trots att det är självutlämnade) sänker personens status utan snarare höjer den. Har för att ge några exempel den sista tiden följt dessa bloggar då de har gett mig en del goda skratt. En tuff tjej med en ganska rå humor hittar du på Pubes blogg, och en tjej med självdistans och vitalitet hittar du på Burriburr.se, och slutligen en tjej med lättsamhet och träffsäkra kommentarer på Egoinas blogg.
Samma analogi som ovan kan jag tydligt se i de löparbloggar jag följer. Killarna skriver ner tider i prydliga tabeller och radar upp träningspassen efter varandra, medan tjejerna skriver om upplevelsen av passet och peppar kompisarna med positiva kommentaren, vilket för mig blir betydligt mer intressant och levande att läsa.
P.S Som med allt annat så finns det alltid goda undantag. Har du tips så får du gärna kommentarera dina rekommendationer.
När jag nu ändå är inne på det ämnet så kan jag inte annat än göra reklam (och inte får jag betalt för det) för mitt nuvarande favoritband Arch Enemy. Jo tiderna förändras och så gör även uttrycket. Men, melodic death metal har ju fortfarande lite av gamla hårdrocken över sig (tycker jag), fast i dag får man ju stå ut med growlande för det mesta. Det behärskar dock Angela Gossow bättre än de flesta killar tycker jag!
Se och njut!
Visst vill man höra mer! Blood Is On Your Hands. Yes, jag vet!
eller nu springer jag med min astma. Måste springa. Vill inte veta av andnöden och dessutom är ju våren här. Gav mig ut 8,5 km igår och sniglade mig fram, bestämde mig för att klara det. Och det gick!
1978 gav Van Halen ut sitt album ”Van Halen” med låten ”Runnin’ with the Devil”. Min favoritlåt från den skivan är annars ”Ain’t Talkin’ ’bout Love”.
Har försökt att använda WordPress konverterare för kategorier och etiketter, men det verkar inte vara en speciellt säker funktion. En del kategorier har tagits bort och andra som skulle blivit en etikett har försvunnit ut i cyberrymden. Skulle ha behållit alla kategorier och struntat i etiketter. Nu är det mest en soppa och jag vet inte om jag orkar sitta och redigera vartenda inlägg som saknar kategori. Vet ändå inte riktigt vad som är vad eller varför man skulle ha bådadera? Kanske någon annan vet det?
Jag har tråkigt nog haft problem med andningen under mina löppass den senaste tiden. Jag får astmatisk andning och blir så trött i ben och kropp att jag inte klarar att springa några längre sträckor. Dessutom måste jag hålla ner hastigheten till i det närmaste krypfart för att klara mig runt. Inte roligt alls. Allt började för några veckor sedan då det var som kallast ute. Först trodde jag att jag bara hade en infektion, men efter ett litet uppehåll så var det fortfarande lika svårt att andas (inga andra symtom, är fullt frisk). Har som träningsalternativ cyklat inomhus de senaste veckorna och inte haft några liknande symptom. Tycker själv att allt liknar träningsastma och för att få hjälp med det, då jag vet att andra personer med det har fått hjälp av astmamedicin som tas vid behov eller inför träningspass, så vände jag mig till vårdcentralen för diagnos. Men det skulle jag inte gjort. Blir alltid lika förvånad över vårdapparatens eller enskilda läkares kunskaper och framförallt inställning till att rätt värdera och lyssna till patientens ord. Undersökningen bestod av ett antal blodprover, EKG samt röntgen av lungorna och så lite lyssnande efter att ha legat stilla och vilat en stund.
Fick inte göra ett lungfunktionsprov, ej heller ett så kallat PEF-test. Borde ju givetvis fått göra ett ansträngningstest. Men icke! Kanske kunde de gjort en luftvägsprovokation med torr eller kall luft. men icke det heller! Så vad söker man till Vårdcentralen för om de inte lyssnar på vad jag sökt för? Att jag inte har vanlig astma kunde jag ju sagt direkt och det gjorde jag också! Att det inte skulle märkas något i lungorna när jag satt helt lugnt framför läkaren i ett +20 gradigt rum är ju självklart. Att jag i övrigt är helt frisk vet jag ju också.
Hör nu och häpna – läkaren kastade fram som ett förslag att jag kanske hade ångest !!!!!!!? Ångest när man löptränar? Kommer den läkaren från Mars eller?
Har de senaste veckorna haft den nedrans oturen att dras med en hals eller lungåkomma. Vet inte vad det är, men som den gode doktor jag är så bedömer jag det som en luftrörskatarr. Alternativt skulle det kunna var en så kallad träningsframkallad astma, pga att jag fick den efter att jag blev rejält nedkyld under ett träningspass. Den uppstår dessutom bara då jag gett mig ut för att springa. Jag flåsar som den värsta blåsbälg redan efter ett par hundra meter och det är så gott som meningslöst att försöka springa med vanlig hastighet. Klarar knappt att springa alls nu och bara om jag håller halva farten, så jag har bestämt att vila ett tag från träningen. Det river och bränner i halsen och lungorna så jag förstår att det är läge att vara försiktig. Tyvärr blir jag desperat av detta träningsuppehåll. Jag hade precis börjat öka träningsdosen och det kändes som ett absolut måste att köra igång mer ordentligt nu med lite längre långpass. Så händer givetvis detta…
Då kan man tänka att jag blir riktigt olycklig, men se det finns som väl är substitut för löpning som åtminstone till viss del kan ersätta. Nämligen så har jag precis fått mig levererat från kära adlibris följande fyra böcker. Så när jag inte kan springa i vintersnön får jag springa i tanken och mellan boksidorna. Vad sägs om: Marathon: The Ultimate Training Guide av Hal Higdon Ultramarathon Man av Dean Karnazes The Extra Mile: One Woman’s Personal Journey to Ultrarunning Greatness av Pam Reed Running Through the Wall: Personal Encounters with the Ultramarathon av Neal Jamison
Jag har den stora lyckan av att snart bli pappa igen. Det konstiga är att det inte bara är hustrun som går upp i vikt. Sedan hon blev gravid så har jag gått upp 4 kg också. Dessutom tycker jag mig ha fått svårt att andas och jag börjar flämta likadant som hon. Det känns verkligen jobbigt.
Snart förväntar jag mig att jag börjar vagga med överkroppen när jag går och lutar mig mot allahanda ledstänger eller väggar för att återhämta mig innan nästa ryck på tio meter eller så!
Man brukar tala om att vara på tunn is eller att gå på slak lina, men att vara i tunn luft tillhör inte något av de klyschiga ordspråken. Inte är det en lek heller. Det fick verkligen de personer erfara som befann sig på Mount Everests snöhöljda topp den 10 maj 1996. Jon Krakauer var en av dem och han skrev om erfarenheterna i sin bok ”Tunn luft” ett år efter hemkomsten. Han tillhörde en kommersiell grupp som var ledd av Rob Hall, en mycket erfaren klättringsguide. Ytterligare en kommersiell grupp befanns sig samtidigt på berget, ledd av Scott Fischer, också han en väldigt erfaren guide. De flesta medlemmarna i dessa två grupper kom att bestiga berget, men på återvägen (som många hävdar är den kritiska delen) överraskades de av ett oväder som sammantaget med en rad olika misstag ledde till att sex personer ur dessa båda grupper omkom. Och det var mycket nära att det blivit fler.
Boken blev Jon Krakauers sätt att bearbeta händelserna och sorgen, samtidigt som han menade att det var viktigt att berätta hur klättringen utvecklats och hur kommersialiseringen förändrat förutsättningarna för expeditionerna, vilket egentligen var allas mening att det obönhörligt skulle komma att leda till en katastrof. Frågan var bara när och för vem.
Innan han skrev boken hade Jon Krakauer skrivit en artikel för tidningen Outside. Utpekandet av vissa personer och deras agerande eller underlåtenhet att agera tillsammans med de anhörigas och andra närståendes sorg kom att leda till starka reaktioner och en uppslitande debatt. I boken ”Tunn luft” sade Jon Krakauer att han balanserade bättre mellan skuld och hjältedåd, men att sanningen om vad som hände likväl måste komma fram. Dessutom går han själv inte fri från skuld och lägger öppet fram sin del av bördan i tragedin som han bär på.
Boken är fantastiskt skriven och så spännande att jag knappt kunde lägga den ifrån mig (trots att jag mycket väl visste både handling och slut). Man behöver absolut inte vara bergsklättrare eller ens intresserad för att läsa den. Den fungerar lika bra som äventyrsbok eller spänningsroman. För tillfället verkar boken vara slutsåld, men jag fick tag på ett exemplar via ett antikvariat. Annars verkar det vara ljudbok som gäller.
Det är alltid spännande att se tillbaka på året som gått. Hoppades att jag skulle läsa fler böcker, men tror att det var ett ganska normalt läsår för min del. Jag läser ju tyvärr ganska sakta. Hade trott att jag skulle läsa fler ”djupa” böcker, men måste ändå säga att de flesta har skänkt mig stort nöje och berikat mina dagar med såväl verklighetsflykt som nya kunskaper. Hade inte läst så mycket fantasy eller skräck förut, men Stephen King och John Ajvide Lindqvist känns bra att jag har upptäckt.
Omskakad och rörd i djupet efter att ha läst om en tid och en händelse då jag bara var ett litet barn och som jag inte har vetat så mycket om. Ett dokument över det trauma och den katastrof för människan som krig och hungersnöd utgör i alla tider och platser.
Efter att ha sprungit runt en timme i affärer så finns det väl inga pengar kvar att köpa glaskonst för? Kanske skulle vi inte köpt något ändå. Jag vet och förstår problemet. Kanske ska jag inte vända detta mot Kosta glasbruk (eller andra) utan mot oss som drivs till shoppingcentra och lågprishysteri. Det känns smutsigt och billigt. Varför ska vi alltid se till att vi kan shoppa skallen av oss? Varför kan vi inte bli lyckliga av glasbrukskonst eller whatever? Varför är vi så omättliga, självdestruktiva och otillräckliga?
)
”Run Forrest! Run!”
öhh
ahh
