Jag har precis läst ut De öde landen, den tredje delen i serien om Det mörka tornet av Stephen King. Jag insåg att jag inte har sagt något om de första två delarna tidigare, Revolvermannen och De tre blir dragna, så jag gör en artikel om dem tillsammans här.

Stephen King uppfattas väl idag som skräckens mästare. Säkert har vi olika uppfattning om vad som är skräck och definitivt blir vi rädd för olika saker. Jag har inte läst så mycket av Stephen King tidigare, bara Desperation och Drömfångare, men skräcken i hans böcker är i mitt tycke aningen teatralisk, en sorts splattermovie, eller en uppvisning i olika skruvade personer och händelser. När en berättelse blir som mest skruvad blir den inte skräck, utan bara skruvad. Vill flika in att jag tycker att Stephen King är fantastisk och att jag läser hans böcker med stort behag, men att jag läser dem minst lika mycket för det övriga, det som många andra tycker är rena transportsträckor till den egentliga handlingen, det vill säga hans betraktelser över människans existens och villkor, de mellanmänskliga djupen och individens skäl och motiv för sina olika val. Ska vi kanske kalla det för den mer finstämda delen av hans litteratur. Det som egentligen i samspel med fantastiken och fantasin gör det så briljant.

I serien om Det mörka tornet blir det  inte så mycket skräck utan mer fantasy. Det mörka tornet är enligt King själv hans stora verk, hans sammanfattning av allt han gjort. Allt som allt blev det sju delar, så jag har alltså fyra delar kvar. Vad serien går ut på är ännu dolt för mig och även för karaktärerna i romanen. Det enda de vet är att de drivs att söka efter Det mörka tornet och deras färd är lång och kantad av farliga händelser och besvärliga prövningar. Det är fyra huvudpersoner (eller fem om man räknar in Oy – en Billybumlare, öh  hmm) Roland, Eddie, Susannah och Jake. De har (utom Roland) alla blivit dragna (läs förflyttade) till denna världen från olika tidpunkter i vår närtid, 60-, 70- och 80-tal till Rolands tid, en värld som gått vidare, men som fragmentariskt påminner om vår värld. Hur långt in i framtiden vi befinner oss eller om vi rent av är i en parallell dimension, ja det vet vi ännu inget om. Givetvis är det just ovissheten om hur allt hänger samman och frågan om vad som ligger framför dem som utgör drivet i berättelsen. Stundtals har jag tyckt att det varit lite segt och jag har frågat mig varför jag ska vänta i sju böcker med att få svaret på frågan om Tornet. Det borde enligt mig funnits lite mer björnar på stranden för att uttrycka mig med en litterär term. Dessutom är ju inte heller Stephen King precis någon ordknapp författare och det kan ibland bidra till intrycket. Bortsett från det så får man vara med på en resa som kan beskrivas som knäpp, galen, fantastisk, episk och spännande. Jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker om böckerna, men jag är tillräckligt nyfiken för att lockas med och Stephen King skriver dessutom med sådan frenesi och glöd att jag säkert kommer att läsa de återstående delarna också.

Revolvermannen eller Roland av Gilead. Stephen King har lånat drag av Clint Eastwoods rollkaraktär i filmen Den onde, den gode och den fule.

]]> http://ryggslut.wordpress.com/2009/10/30/det-morka-tornet-i-iii/feed/ 0 ryggslut Roland av Gilead http://ryggslut.wordpress.com/2009/10/20/oh-shit-mera-bocker/ http://ryggslut.wordpress.com/2009/10/20/oh-shit-mera-bocker/#comments Tue, 20 Oct 2009 21:55:50 +0000 ryggslut http://ryggslut.wordpress.com/?p=415 ]]>

Nu har jag gjort det igen! Jag och böcker… kan inte få nog helt enkelt. Har en halv bokhylla redan med olästa böcker. Olästa därför att jag hela tiden lockas av nya böcker innan jag hunnit läsa de gamla. Mitt intresse väcks så oerhört lätt och jag vill veta så mycket som möjligt om just det som mitt öga vilar på för stunden, vare sig det handlar om schack eller konst eller idrott eller you name it. Jag tycks inte ha förmåga att sovra i materialet. Mitt ideal vore att läsa tio böcker parallellt och samtidigt hinna med löpning, renovering, familj, arbete, fritid och annat. Det är givetvis inte möjligt, men skam den som ger sig.

Nu har jag tryckt på köpknappen igen och (puh) sedan ska de betalas och kanske också förklaras för hustrun (fast hon brukar faktiskt vara förstående. Det är snarare mitt eget dåliga samvete som brinner likt en glödgad kniv instucken mellan skulderbladen). Av alla böcker på min önskelista så har jag valt denna brokiga samling. Ska väl räcka fram till jul…

Depression: A Stubborn Darkness av Edward T. Welch

(För att depression som ämne intresserar mig, berör mig och plågar mig. Har fått goda vitsord på amazon. Är skriven från en kristen synvinkel)

Dubbelgångaren av Fjodor Dostojevskij

(Den gode Fjodor är min favoritförfattare. Denna har jag ännu inte läst.)

Mindfulness. en väg ur nedstämdhet av Mark Williams, John Teasdale, Zindel Segal

(Har tidigare läst en bok av Mark Williams (The Psychological Treatment of Depression) och tyckte den var tydlig och bra, men denna har en ny och intressant angreppsvinkel med mindfullness. Har också fått goda vitsord på Amazon)

De välvilliga av Jonathan Littell

(En bok som jag länge längtat efter att läsa. Har kanske en morbid eller sensationslysten dragning, men också för att boken ska vara viktig och ha en stark påverkan på läsaren)

Sömnlös av Stephen King

(För att jag efter så oerhört många år efter alla andra förstått att Stephen King faktiskt kan skriva och har både djup och litterära kvaliteter utöver spänningen)

Dostojevskij: liv och dikt av Karl-Erik Lagerlöf

(Har läst Jan Erixons Någon besökte min själ (får tydligen sökas på antikvariat) som var väldigt bra skriven om Fjodor D. Men jag känner att det inte finns någon botten i studiet och läsningen av Dostojevskij och ser fram mot även denna)

Just nu kan du ladda ner och lyssna på ett litet avsnitt från SR P1 som handlar om depression och boken Depressionens demoner av Andrew Solomon som jag skrivit om här. En bok som jag återigen verkligen rekommenderar för dig som tyngs av depression.

Ultramaratonlöpare (det vill säga de som löper längre sträckor än maraton 42195 meter) är inte speciellt namnkunniga. De blir sällan eller aldrig uppmärksammade av media trots att de springer sträckor så långa som vi andra knappt ens vill ta bilen till; ibland dessutom i terräng där vi andra åker skidlift. I Sverige har vi några riktigt duktiga löpare. Rune Larsson, Björn Sunesson, Christian Ritella och nu senast fina prestationer av Jonas Buud och Lena Gavelin, för att nämna några namn. Alla borde de fått större uppmärksamhet och hyllats på våra idrottsgalor, men nu är de flesta ultralöparna inte speciellt intresserade av media eller rampljuset, utan de trivs bäst i ett annat element – just det – i skog och mark och i löparspåret. Ändå kan man önska att åtminstone idrottsföretagen kunde finna dem och ge dem sponsorskontrakt så de har råd att resa, bo och tävla.
Just detta orättvisa förhållande har på många vis Pam Reed fått uppleva. Hennes fantastiska prestationer har inte alls fått det erkännande eller mediala genomslag hon förtjänat. Ett faktum som hon själv erkänner kan vara aningen bittert, men som hon ändå inte tänker låta sig nedslås av, utan hon fortsätter som tidigare med sin löpning av det skäl att hon älskar det hon gör och inte kan tänka sig att leva på något annat sätt. Inte för att hon saknat uppmärksamhet, men för att den kommit att lysa henne i ansiktet vid tillfällen som då hon exempelvis vunnit en av de kanske mest krävande tävlingarna som finns, inte bara en gång, utan två gånger i rad och som enda kvinna och på samma villkor som männen (Badwater 2002 och 2003). I stället var det en annan person som med sitt tvålfagra ansikte och tvättbräda till mage kom att pryda omslaget till Runners World som det ultimata löparundret – Dean Karnazes. Man kan fundera på om hon har blivit bitter för egen del då hon inte fått uppmärksamhet efter förtjänst. Men, efter att ha läst hennes bok, så förstår jag att hon är upprörd och villig att strida för inte bara sig själv, att visa vad hon kan, utan hon vill arbeta för att alla kvinnor ska få det erkännande som deras prestationer bevisar.
Annars har skriverierna kring hennes person kommit att handla om hennes anorexia och hur hon kan kombinera livet som fembarnsmor med så mycket löpträning. Dessa frågor får vi veta mycket om i hennes bok The Extra Mile: One Woman’s Personal Journey to Ultra-Running Greatness, tillsammans med berättelser om hur hennes vänner stöttat henne både i löparspåret och utanför. Tankar som många gånger inte stryker medhårs. Boken berättar om hur hon kom att börja med löpning och hur det sedan har lett till att hon utöver tävlandet bland annat är en av grundarna och arrangörerna till Tucson Marathon. Det är en insiktfull och med självdistans skriven bok och hon kan vara ganska frispråkig ibland och även dela ut en och annan känga. Samtidigt får man en njutbar upplevelse av kravlösheten i löpningen, att löpning lika mycket går ut på att vara i nuet och i närhet med naturen, att det är en livsstil, att löpning passar oss alla, att den ger fysiska och socialt positiva effekter.
Det är en god resa att följa henne på vägen genom hennes karriär och en inspirerande läsning för oss andra som också löptränar.

Med en nyfödd och två som ska göra läxor och ha kvällsmat, så är det inte lätt att få tid att träna. Men jag lyckades ändå sticka ut en liten tur efter nio i kväll. Det blev ett kortpass om 4 km. Tyvärr gick det riktigt sakta – 6:17/km. Nu ska jag väl inte fokusera på farten utan det är nog helt rätt att springa sakta. Åtminstone så hoppas jag att det är lindrigare för lungorna då. 4 månader utan träning borde inte ha passerat obemärkt, och det har de inte heller. Jag flåsar duktigt, men tycker att det känns som friska och rena andetag ändå. Ska försöka att ha tålamod med mig själv och fortsätta med lugna och relativt korta pass ett tag framöver. Det är ingen brådska – Göteborgsvarvet är nästa mål och det är långt dit. Det var 5 grader ute i kväll och det känns att hösten har kommit på riktigt nu.

Det var ett tag sedan jag läste boken, men eftersom jag har blivit löpningsinspirerad igen och dessutom vill recensera så många som möjligt av de böcker jag läst, så har jag tänkt skriva något om Paula Radcliffes självbiografi My Story So Far.
Min första tanke innan jag läste boken var lite nedsättande om vad en idrottare kunde skriva om annat än kilometertider eller träningsupplägg, men oj vad överraskad jag blev! Boken är riktigt välskriven med både humor och flyt i språket.
Boken täcker åren från hennes födsel fram till OS i Aten 2004. Vi får följa henne såväl i privatlivet som i hennes träning och det är med stort mod och inlevelse hon skriver om sitt liv i med och motgång. Hon varvar anekdoter från löpningens värld med personliga minnen från sin uppväxt och fram till idag. Och hade jag trott att det skulle drälla av tider och teknikaliteter så hade jag fel. Visst ett och annat resultat finns med men det är ju bara intressant.
I stället skriver hon om sin träning så att man ändå förstår hur hon sätter upp sina mål och vad hon kräver av sig själv. Vidare förstår man verkligen hur hårfin skillnaden är mellan succé och massmedias förödande kritik då något guld uteblir. Men också hur frustrerande och lika förödande en skada om än aldrig så liten kan vara för att kunna prestera på topp. Och på topp är vad som gäller för Paula. Efteråt insåg jag att jag hade läst boken i ett svep utan några längre pauser och det på engelska. Jag kan bara tolka det som ett mycket gott betyg och att boken är välskriven och har ett bra driv i handlingen, ja till och med är lite spännande. Det var min första självbiografi som jag läst och den gav mig mersmak att kanske läsa någon mer. Jag kan verkligen rekommendera den även om du inte är löpningsfantast.

Nu har jag provat att springa igen. Det var ganska precis fyra månader sedan senast. Den stora frågan var givetvis hur det skulle kännas i lungorna. Fanns träningsastman (eller vad det nu är) kvar? Och svaret direkt: jag vet inte helt säkert. Jag flåsade ganska kraftigt och kände mig oerhört otränad, svag i benen och tung i kroppen. Men det är väl precis vad jag borde vänta mig och förhoppningsvis helt normalt. I vart fall upplevde jag andningen som normal. Minns att jag kände av astman direkt i våras efter bara några hundra meter och att det var allt annat än en ”normal” känsla i andningen då. Så jag har gott hopp om fortsättningen, men jag ska inte ropa hej för tidigt. Ett par pass till sedan vet jag om det håller. Jag sprang 2.6 km i 5.53 tempo. Det var inte långt och inte fort. Likafullt känner jag att jag vill jubla av glädje. Det är så underbart att springa. Jag har börjat igen och som sagt – det finns hopp.

Att få Göteborgsvarvets tidning Varvet i brevlådan är så här års en välkommen gåva. Det betyder inte bara att det ligger några fina timmars läsning framför en, utan också att det är hög tid att planera på att anmäla sig. I år fick det en något större betydelse eftersom det har visat sig att intresset nu har stegrats till ofattbara nivåer att få delta. Redan har 40 000 personer anmält sig och arrangörerna räknar med att det är fulltecknat redan om ett par veckor. Så ska man springa bör man anmäla sig redan nu. Eftersom varvstidningen säkerligen sätter fart på anmälningarna så fick jag plötsligt panik och bestämde mig för att anmäla mig omedelbart. Efteråt funderade jag på hur smart jag var eftersom jag ju inte kommit igång igen med löpningen efter mitt halvfrivilliga uppehåll. Borde jag inte först provat att springa ett eller ett par pass för att kolla hur det står till med lungorna? Nåväl gjort är gjort och det är klart att det vore snopet att inte få delta om jag skulle vilja pga att jag varit för sen med anmälningen. Så förhoppningsvis ses vi – jag och Ni 53 999 andra som ryms i loppet.

Min målsättning blir att slå personbästa på 1.48. Det blir kanske inte lätt, men jag tror att mitt uppehåll kan komma att ge mig extra bränsle. Åtminstone känner jag i skrivande stund att motivationen börjar återvända. Dessutom ska jag vara smart och öka på kvalitetsträningen. Minst en gång varje vecka ska jag lägga in ett back- eller intervallpass. Distansen ska inte vara ett problem, utan det är farten som behövs. Med den kommer ju också glädjen och det ger ny inspiration som leder vidare i en positiv spiral. Dessutom har både släktingar och andra vänner anmält sig – så nu gäller det att visa var skåpet ska stå. Eller att gammal är äldst.

Löpning är ett fantastiskt sätt att öka livskvalitet och välmående. Relativt skadefritt och något som alla kan utföra oberoende av anlag och målsättning (om inte handikapp sätter gränser). För mig har det under många år varit en stor del av livet även om jag inte alltid hållit på med det. Ibland har andra idrotter trängt sig emellan, och ibland endast perioder av icke-aktivitet. Det är speciellt under sådana sistnämnda perioder som jag märkt hur oerhört viktigt det är med framförallt kondition, men också till viss del styrka. Nu har jag haft en sådan period. Det började i vintras med att jag fick problem med andningen under löpturerna. Symptomen tilltog och jag kom att höra upp med löpningen helt. Det gjorde mig förtvivlad, men en klen tröst blev att jag istället fick tid över att renovera på huset. Sedan har jag blivit pappa igen och det har varit en intensiv bebisperiod. Att ge sig ut på löprundor när jag istället borde vara hemma och stötta min trötta och utarbetade hustru skulle jag inte haft samvete till ändå. Som nybliven pappa och allt annat bra i livet borde jag ju vara lycklig och uppåt, men det har jag inte varit. Jag har haft en blå period av depressivitet och stundtals även känt mig smått katatonisk. Har speciellt sista tiden haft svårt att få saker gjorda både hemma och på arbetet. Till detta kommer att konditionen helt har försvunnit, åtminstone känns det så. Kondition är verkligen en färskvara. Samtidigt har jag gått upp i vikt och lagt på mig fem-sex kilo (sockersug, chips och choklad).

Jag sökte läkarhjälp för lungproblemen i våras. Läs om det här. Jag har sedan dess inte lagt ner så värst mycket energi på att gå vidare med detta eftersom jag för stunden tyckte det var ok med att fokusera på annat i livet. Men, nu vill jag komma igång så smått igen. Självklart är jag orolig för att symptomen ska komma tillbaka. Jag tycker att jag fortfarande känner av dem, om än bara som en tendens, ex. efter att ha sprungit i trappor eller efter cykelturen hem från  jobbet, dessutom har jag också viss torrhosta och slembildning kvar. Symptomen från i vintras stämmer annars väl med artiklar jag läst om ansträngningsastma eller som en del säger träningsastma. Nu var det visserligen kallt och vinter och det finns en annat art av astman som kallas köldastma. Jag kan inte säkert säga vilken jag eventuellt hade/har. Det får framtiden i så fall utvisa. Verkar finnas en del okunskap och splittrade meningar om olika former av astma även inom läkarkåren. En del tycks inte bry sig om skillnaden. Men hur diagnostisera då? Är det köldastma jag har så finns det hopp att få hjälp genom att använda Lungplus eller airtrim-mask, medan om det är ansträngningsastma kan det bli svårare utan mediciner såsom Bricanyl eller Ventoline. Efter att ha surfat runt en del såg jag den här artikeln på nätet angående Lotorpsmetoden! Det verkar väldigt lovande och jag har bestämt mig för att prova detta omedelbart om det visar sig att astman finns kvar. Kanske finns du där ute som har erfarenhet av liknande besvär eller Lotorpsmetoden. Kommentera gärna så jag får del av dina tankar!

En liten recension är bättre än ingen alls (kanske), men jag känner mig nästan tvungen att säga något om Nattfåk av Johan Theorin. Skälen till det är många men först och främst för att han skriver så väldigt bra. Sedan tycker jag att det är viktigt att framhålla de goda exemplen inom kriminallitteraturen just nu. Speciellt som antalet författare och deras historier blir allt rikligare och i mitt och mångas tycke alltmer urvattnad. Till detta har debatten om litterära manifest pågått där vissa säger sig inte vilja skriva kriminalhistorier alls av ren princip, typ.

Johan Theorins författarskap har åtminstone för mig varit som att andas frisk luft ett tag. Senaste deckaren jag läste var ju ”Paret” Keplers Hypnotisören. Om den tyckte jag inte, och utan att gå närmare in på det så vill jag bara säga att det är bra med olika stil och form – så vi alla kan få våra smaklökar stimulerade. Nattfåk är andra boken av Johan Theorin. Den första hette Skumtimmen och var en stunds euforisk läsning för mig. Denna hans andra roman kommer inte upp i precis lika höga betyg för mig, men är å andra sidan ändå bland det bästa jag har läst av svensk kriminallitteratur i dag. Och återigen inte för att det är speciellt spännande eller realistiskt eller så mycket tjuv och polis, utan för att han på ett långsamt och suggestivt vis åskådliggör personernas yttre och inre miljö och trollbinder läsaren med en skröna som talar inte bara till vår spänningslystnad utan även till våra mer svårförklarade känslor, vår vidskeplighet, vår rädsla för vad som ligger bortom döden och kanske till och med tron på spöken. Allt fantastiskt sammanvävt med naturens mysterier, havens stormande och vinterkylans kalla grepp om Ölands vindpinade kustlinje.