Måste träna mer – igen

Åh jag hade ju börjat. Kom igång riktigt bra i oktober och lyckades öka längden på passen något. Det kändes ok (om än inte bra).

Nu behövs det både reflexväst och pannlampa.

Mina astmaliknande besvär och den tunga andningen fanns där fortfarande, men jag är ju samtidigt otränad, så det ska ju inte kännas bra.

Så plötsligt krånglade det med tid för löpning en vecka och då kom jag inte igång igen. Skit också.

Det är löjligt att hitta på bortförklaringar och det finns inga som håller, men orsaken till att jag inte löpt har varit att jag tycker jag sviker hustrun om jag ger mig ut på mitt nöje medan hon får bära på barnet och serva de andra barnen med kvällsfika med mera.
Jag har en släkting som också precis fått barn och han lyckas träna på morgnarna. Men det  är INTE min grej kan  jag säga. Så det återstår kvällspass. Jag ska prova att springa åtminstone kortpass på fyra – fem kilometer innan jag går och lägger mig. Det är ju bättre med lite träning och kontinuitet än ingen alls. Kondition är en färskvara!

Pam Reed – The Extra Mile

Ultramaratonlöpare (det vill säga de som löper längre sträckor än maraton 42195 meter) är inte speciellt namnkunniga. De blir sällan eller aldrig uppmärksammade av media trots att de springer sträckor så långa som vi andra knappt ens vill ta bilen till; ibland dessutom i terräng där vi andra åker skidlift. I Sverige har vi några riktigt duktiga löpare. Rune Larsson, Björn Sunesson, Christian Ritella och nu senast fina prestationer av Jonas Buud och Lena Gavelin, för att nämna några namn. Alla borde de fått större uppmärksamhet och hyllats på våra idrottsgalor, men nu är de flesta ultralöparna inte speciellt intresserade av media eller rampljuset, utan de trivs bäst i ett annat element – just det – i skog och mark och i löparspåret. Ändå kan man önska att åtminstone idrottsföretagen kunde finna dem och ge dem sponsorskontrakt så de har råd att resa, bo och tävla.
Just detta orättvisa förhållande har på många vis Pam Reed fått uppleva. Hennes fantastiska prestationer har inte alls fått det erkännande eller mediala genomslag hon förtjänat. Ett faktum som hon själv erkänner kan vara aningen bittert, men som hon ändå inte tänker låta sig nedslås av, utan hon fortsätter som tidigare med sin löpning av det skäl att hon älskar det hon gör och inte kan tänka sig att leva på något annat sätt. Inte för att hon saknat uppmärksamhet, men för att den kommit att lysa henne i ansiktet vid tillfällen som då hon exempelvis vunnit en av de kanske mest krävande tävlingarna som finns, inte bara en gång, utan två gånger i rad och som enda kvinna och på samma villkor som männen (Badwater 2002 och 2003). I stället var det en annan person som med sitt tvålfagra ansikte och tvättbräda till mage kom att pryda omslaget till Runners World som det ultimata löparundret – Dean Karnazes. Man kan fundera på om hon har blivit bitter för egen del då hon inte fått uppmärksamhet efter förtjänst. Men, efter att ha läst hennes bok, så förstår jag att hon är upprörd och villig att strida för inte bara sig själv, att visa vad hon kan, utan hon vill arbeta för att alla kvinnor ska få det erkännande som deras prestationer bevisar.
Annars har skriverierna kring hennes person kommit att handla om hennes anorexia och hur hon kan kombinera livet som fembarnsmor med så mycket löpträning. Dessa frågor får vi veta mycket om i hennes bok The Extra Mile: One Woman’s Personal Journey to Ultra-Running Greatness, tillsammans med berättelser om hur hennes vänner stöttat henne både i löparspåret och utanför. Tankar som många gånger inte stryker medhårs. Boken berättar om hur hon kom att börja med löpning och hur det sedan har lett till att hon utöver tävlandet bland annat är en av grundarna och arrangörerna till Tucson Marathon. Det är en insiktfull och med självdistans skriven bok och hon kan vara ganska frispråkig ibland och även dela ut en och annan känga. Samtidigt får man en njutbar upplevelse av kravlösheten i löpningen, att löpning lika mycket går ut på att vara i nuet och i närhet med naturen, att det är en livsstil, att löpning passar oss alla, att den ger fysiska och socialt positiva effekter.
Det är en god resa att följa henne på vägen genom hennes karriär och en inspirerande läsning för oss andra som också löptränar.

Kvällspass

Med en nyfödd och två som ska göra läxor och ha kvällsmat, så är det inte lätt att få tid att träna. Men jag lyckades ändå sticka ut en liten tur efter nio i kväll. Det blev ett kortpass om 4 km. Tyvärr gick det riktigt sakta – 6:17/km. Nu ska jag väl inte fokusera på farten utan det är nog helt rätt att springa sakta. Åtminstone så hoppas jag att det är lindrigare för lungorna då. 4 månader utan träning borde inte ha passerat obemärkt, och det har de inte heller. Jag flåsar duktigt, men tycker att det känns som friska och rena andetag ändå. Ska försöka att ha tålamod med mig själv och fortsätta med lugna och relativt korta pass ett tag framöver. Det är ingen brådska – Göteborgsvarvet är nästa mål och det är långt dit. Det var 5 grader ute i kväll och det känns att hösten har kommit på riktigt nu.

Paula Radcliffe: My Story So Far

Det var ett tag sedan jag läste boken, men eftersom jag har blivit löpningsinspirerad igen och dessutom vill recensera så många som möjligt av de böcker jag läst, så har jag tänkt skriva något om Paula Radcliffes självbiografi My Story So Far.
Min första tanke innan jag läste boken var lite nedsättande om vad en idrottare kunde skriva om annat än kilometertider eller träningsupplägg, men oj vad överraskad jag blev! Boken är riktigt välskriven med både humor och flyt i språket.
Boken täcker åren från hennes födsel fram till OS i Aten 2004. Vi får följa henne såväl i privatlivet som i hennes träning och det är med stort mod och inlevelse hon skriver om sitt liv i med och motgång. Hon varvar anekdoter från löpningens värld med personliga minnen från sin uppväxt och fram till idag. Och hade jag trott att det skulle drälla av tider och teknikaliteter så hade jag fel. Visst ett och annat resultat finns med men det är ju bara intressant.
I stället skriver hon om sin träning så att man ändå förstår hur hon sätter upp sina mål och vad hon kräver av sig själv. Vidare förstår man verkligen hur hårfin skillnaden är mellan succé och massmedias förödande kritik då något guld uteblir. Men också hur frustrerande och lika förödande en skada om än aldrig så liten kan vara för att kunna prestera på topp. Och på topp är vad som gäller för Paula. Efteråt insåg jag att jag hade läst boken i ett svep utan några längre pauser och det på engelska. Jag kan bara tolka det som ett mycket gott betyg och att boken är välskriven och har ett bra driv i handlingen, ja till och med är lite spännande. Det var min första självbiografi som jag läst och den gav mig mersmak att kanske läsa någon mer. Jag kan verkligen rekommendera den även om du inte är löpningsfantast.

Jubel – mina första steg

Nu har jag provat att springa igen. Det var ganska precis fyra månader sedan senast. Den stora frågan var givetvis hur det skulle kännas i lungorna. Fanns träningsastman (eller vad det nu är) kvar? Och svaret direkt: jag vet inte helt säkert. Jag flåsade ganska kraftigt och kände mig oerhört otränad, svag i benen och tung i kroppen. Men det är väl precis vad jag borde vänta mig och förhoppningsvis helt normalt. I vart fall upplevde jag andningen som normal. Minns att jag kände av astman direkt i våras efter bara några hundra meter och att det var allt annat än en ”normal” känsla i andningen då. Så jag har gott hopp om fortsättningen, men jag ska inte ropa hej för tidigt. Ett par pass till sedan vet jag om det håller. Jag sprang 2.6 km i 5.53 tempo. Det var inte långt och inte fort. Likafullt känner jag att jag vill jubla av glädje. Det är så underbart att springa. Jag har börjat igen och som sagt – det finns hopp.

Göteborgsvarvet 2010

Att få Göteborgsvarvets tidning Varvet i brevlådan är så här års en välkommen gåva. Det betyder inte bara att det ligger några fina timmars läsning framför en, utan också att det är hög tid att planera på att anmäla sig. I år fick det en något större betydelse eftersom det har visat sig att intresset nu har stegrats till ofattbara nivåer att få delta. Redan har 40 000 personer anmält sig och arrangörerna räknar med att det är fulltecknat redan om ett par veckor. Så ska man springa bör man anmäla sig redan nu. Eftersom varvstidningen säkerligen sätter fart på anmälningarna så fick jag plötsligt panik och bestämde mig för att anmäla mig omedelbart. Efteråt funderade jag på hur smart jag var eftersom jag ju inte kommit igång igen med löpningen efter mitt halvfrivilliga uppehåll. Borde jag inte först provat att springa ett eller ett par pass för att kolla hur det står till med lungorna? Nåväl gjort är gjort och det är klart att det vore snopet att inte få delta om jag skulle vilja pga att jag varit för sen med anmälningen. Så förhoppningsvis ses vi – jag och Ni 53 999 andra som ryms i loppet.

Min målsättning blir att slå personbästa på 1.48. Det blir kanske inte lätt, men jag tror att mitt uppehåll kan komma att ge mig extra bränsle. Åtminstone känner jag i skrivande stund att motivationen börjar återvända. Dessutom ska jag vara smart och öka på kvalitetsträningen. Minst en gång varje vecka ska jag lägga in ett back- eller intervallpass. Distansen ska inte vara ett problem, utan det är farten som behövs. Med den kommer ju också glädjen och det ger ny inspiration som leder vidare i en positiv spiral. Dessutom har både släktingar och andra vänner anmält sig – så nu gäller det att visa var skåpet ska stå. Eller att gammal är äldst.

Mina lungor

Löpning är ett fantastiskt sätt att öka livskvalitet och välmående. Relativt skadefritt och något som alla kan utföra oberoende av anlag och målsättning (om inte handikapp sätter gränser). För mig har det under många år varit en stor del av livet även om jag inte alltid hållit på med det. Ibland har andra idrotter trängt sig emellan, och ibland endast perioder av icke-aktivitet. Det är speciellt under sådana sistnämnda perioder som jag märkt hur oerhört viktigt det är med framförallt kondition, men också till viss del styrka. Nu har jag haft en sådan period. Det började i vintras med att jag fick problem med andningen under löpturerna. Symptomen tilltog och jag kom att höra upp med löpningen helt. Det gjorde mig förtvivlad, men en klen tröst blev att jag istället fick tid över att renovera på huset. Sedan har jag blivit pappa igen och det har varit en intensiv bebisperiod. Att ge sig ut på löprundor när jag istället borde vara hemma och stötta min trötta och utarbetade hustru skulle jag inte haft samvete till ändå. Som nybliven pappa och allt annat bra i livet borde jag ju vara lycklig och uppåt, men det har jag inte varit. Jag har haft en blå period av depressivitet och stundtals även känt mig smått katatonisk. Har speciellt sista tiden haft svårt att få saker gjorda både hemma och på arbetet. Till detta kommer att konditionen helt har försvunnit, åtminstone känns det så. Kondition är verkligen en färskvara. Samtidigt har jag gått upp i vikt och lagt på mig fem-sex kilo (sockersug, chips och choklad).

Jag sökte läkarhjälp för lungproblemen i våras. Läs om det här. Jag har sedan dess inte lagt ner så värst mycket energi på att gå vidare med detta eftersom jag för stunden tyckte det var ok med att fokusera på annat i livet. Men, nu vill jag komma igång så smått igen. Självklart är jag orolig för att symptomen ska komma tillbaka. Jag tycker att jag fortfarande känner av dem, om än bara som en tendens, ex. efter att ha sprungit i trappor eller efter cykelturen hem från  jobbet, dessutom har jag också viss torrhosta och slembildning kvar. Symptomen från i vintras stämmer annars väl med artiklar jag läst om ansträngningsastma eller som en del säger träningsastma. Nu var det visserligen kallt och vinter och det finns en annat art av astman som kallas köldastma. Jag kan inte säkert säga vilken jag eventuellt hade/har. Det får framtiden i så fall utvisa. Verkar finnas en del okunskap och splittrade meningar om olika former av astma även inom läkarkåren. En del tycks inte bry sig om skillnaden. Men hur diagnostisera då? Är det köldastma jag har så finns det hopp att få hjälp genom att använda Lungplus eller airtrim-mask, medan om det är ansträngningsastma kan det bli svårare utan mediciner såsom Bricanyl eller Ventoline. Efter att ha surfat runt en del såg jag den här artikeln på nätet angående Lotorpsmetoden! Det verkar väldigt lovande och jag har bestämt mig för att prova detta omedelbart om det visar sig att astman finns kvar. Kanske finns du där ute som har erfarenhet av liknande besvär eller Lotorpsmetoden. Kommentera gärna så jag får del av dina tankar!

Runnin’ with the Devil

eller nu springer jag med min astma. Måste springa. Vill inte veta av andnöden och dessutom är ju våren här. Gav mig ut 8,5 km igår och sniglade mig fram, bestämde mig för att klara det. Och det gick!

1978 gav Van Halen ut sitt album ”Van Halen” med låten ”Runnin’ with the Devil”. Min favoritlåt från den skivan är annars ”Ain’t Talkin’ ’bout Love”.

Doktor Pucko

Jag har tråkigt nog haft problem med andningen under mina löppass den senaste tiden. Jag får astmatisk andning och blir så trött i ben och kropp att jag inte klarar att springa några längre sträckor. Dessutom måste jag hålla ner hastigheten till i det närmaste krypfart för att klara mig runt. Inte roligt alls. Allt började för några veckor sedan då det var som kallast ute. Först trodde jag att jag bara hade en infektion, men efter ett litet uppehåll så var det fortfarande lika svårt att andas (inga andra symtom, är fullt frisk). Har som träningsalternativ cyklat inomhus de senaste veckorna och inte haft några liknande symptom. Tycker själv att allt liknar träningsastma och för att få hjälp med det, då jag vet att andra personer med det har fått hjälp av astmamedicin som tas vid behov eller inför träningspass, så vände jag mig till vårdcentralen för diagnos. Men det skulle jag inte gjort. Blir alltid lika förvånad över vårdapparatens eller enskilda läkares kunskaper och framförallt inställning till att rätt värdera och lyssna till patientens ord. Undersökningen bestod av ett antal blodprover, EKG samt röntgen av lungorna och så lite lyssnande efter att ha legat stilla och vilat en stund.

Fick inte göra ett lungfunktionsprov, ej heller ett så kallat PEF-test. Borde ju givetvis fått göra ett ansträngningstest. Men icke! Kanske kunde de gjort en luftvägsprovokation med torr eller kall luft. men icke det heller! Så vad söker man till Vårdcentralen för om de inte lyssnar på vad jag sökt för? Att jag inte har vanlig astma kunde jag ju sagt direkt och det gjorde jag också! Att det inte skulle märkas något i lungorna när jag satt helt lugnt framför läkaren i ett +20 gradigt rum är ju självklart. Att jag i övrigt är helt frisk vet jag ju också.

Hör nu och häpna – läkaren kastade fram som ett förslag att jag kanske hade ångest !!!!!!!? Ångest när man löptränar? Kommer den läkaren från Mars eller?

Lycklig för substitut

Har de senaste veckorna haft den nedrans oturen att dras med en hals eller lungåkomma. Vet inte vad det är, men som den gode doktor jag är så bedömer jag det som en luftrörskatarr. Alternativt skulle det kunna var en så kallad träningsframkallad astma, pga att jag fick den efter att jag blev rejält nedkyld under ett träningspass. Den uppstår dessutom bara då jag gett mig ut för att springa. Jag flåsar som den värsta blåsbälg redan efter ett par hundra meter och det är så gott som meningslöst att försöka springa med vanlig hastighet. Klarar knappt att springa alls nu och bara om jag håller halva farten, så jag har bestämt att vila ett tag från träningen. Det river och bränner i halsen och lungorna så jag förstår att det är läge att vara försiktig. Tyvärr blir jag desperat av detta träningsuppehåll. Jag hade precis börjat öka träningsdosen och det kändes som ett absolut måste att köra igång mer ordentligt nu med lite längre långpass. Så händer givetvis detta…

Då kan man tänka att jag blir riktigt olycklig, men se det finns som väl är substitut för löpning som åtminstone till viss del kan ersätta. Nämligen så har jag precis fått mig levererat från kära adlibris följande fyra böcker. Så när jag inte kan springa i vintersnön får jag springa i tanken och mellan boksidorna. Vad sägs om:
Marathon: The Ultimate Training Guide av Hal Higdon
Ultramarathon Man av Dean Karnazes
The Extra Mile: One Woman’s Personal Journey to Ultrarunning Greatness av Pam Reed
Running Through the Wall: Personal Encounters with the Ultramarathon av Neal Jamison

Mumma för en löpsugen på träningsdiet

Löparböcker

Det tog ett tag att komma igenom, men nu har jag äntligen läst ut  The Non-Runner’s Marathon Trainer av Whitsett, Dolgener och Kole. Det beror inte på boken eller att den var på engelska, utan på att jag haft den som buss eller tågläsning till och från jobbet. Det har bara blivit sporadisk läsning när jag inte haft någon kamrat att prata väder med.

Jag tycker det var en mycket bra bok. En bok som speciellt lämpar sig för förstagångslöpare av ett maratonlopp, men kanske också för andra långlopp, såsom halvmaraton eller liknande. Jag som numera har sprungit ett maraton kan intyga att det som skrivs i boken är välavvägt och användbart. Boken handlar om en grupp människor som under 16 veckor deltar i en kurs ledd av två erfarna maratonlöpare tillika psykologer, som hävdar att alla med liten erfarenhet av löpning kan klara av ett maraton inom 16 veckor med deras progressiva träningsupplägg. Bokens kapitel är uppdelade på tre delar. Den första delen behandlar allmän löpningsteori, andra delen handlar om träningsråd och det specifika upplägget vecka för vecka, och den sista delen handlar om de erfarenheter som löparna i boken har gjort mot målet att klara av ett maraton.

Bokens tema, dvs att klara av ett maraton på 16 veckor är dock i mitt tycke helt meningslöst, om inte för annat än att bevisa att det är möjligt. Varför ha så bråttom och varför lägga sig så på gränsen till det möjliga? Själv tycker jag att man ska ta minst ett eller två år på sig om man är en förstagångslöpare. Dessutom ska man under tiden genomföra ett par delmål i form av en eller två halvmaror eller liknande distanser för att bygga en erfarenhetsgrund. Man behöver inte (bör inte) enligt min mening följa deras träning, men oavsett vilket träningsprogram du följer kan du ändå ha stor nytta av råden i boken. Boken är dock inget för dig som är en extrem tävlingsmänniska och som lever för att jaga tider. Här ligger fokus på att klara av ett maraton, inte på att spetsa ditt personbästa.

Ändå blir mitt slutomdöme gott. Boken känns helt sann och aktuell. Ingen som sprungit ett maraton skulle kunna säga att de inte känner igen sig eller har upplevt samma problem eller motstånd som löparna i boken. Just det att vi får del av så många löpares erfarenheter, och inte enbart träningsteori eller tabeller, tror jag är bokens styrka.

Som lök på laxen har jag dessutom just läst Löparens nya handbok av Martin Kreutzer m.fl. med koppling till tidningen iForm. Den var också helt OK, men även denna boken passar bäst till mer oerfarna löpare eller nybörjare. Trots det kan nog ett eller annat litet korn av nyttig information hitta även till den mer drivne löparen. Boken svarar på de flesta frågor man har som nybörjare om än översiktligt. Den tar upp klädval och råd kring hur att komma igång, men också grunderna i pulsträning och kvalitetsträning. Dessutom finns det råd för den som bara vill gå ned i vikt eller svar på frågor till den som är gravid.

Jag skulle vilja säga att det är en bra bok att ge bort till sonen/dottern eller maken/makan som just börjat löpträna. Den kommer definitivt att vara till hjälp och inspiration och på grund av att den är så lättläst så blir den inte bara en hyllvärmare.

Det löper mot jul

Löpträning är en sann vän. Efter varje träningspass känner man sig stärkt (om än trött). Min hustru kan intyga att jag mår mycket bättre då jag tränar regelbundet än annars. Humöret, känslorna och mitt tålamod med barnen och andra människor blir bättre. Framför allt ökar mitt tålamod med mig själv.
Det finns inte mycket negativt att säga om löpning. Det enda jag kan komma på just nu är att det tar tid. Tid som jag tar från min hustru och barnen och hemmet. Som väl är stöttar de mig helt och fullt och jag tror de också vet att övrig tid som jag har för dem blir så mycket bättre. Dessutom tror jag att jag blir mer effektiv och får mer gjort än om jag inte hade tränat. Så alla vinner på det.
Denna höst har löpningen gått upp och ner. September blev spolierad på grund av en skada eller möjligen överträning i vadmuskeln. Oktober kunde jag träna som vanligt igen. Sedan fick jag flera förkylningar som plockade ner mig på jorden. November gick bort, men nu har jag åter kunnat träna i december. Det är helt underbart.
I går gjorde jag första långpasset på ett tag (14,7 km, långpass för mig relativt min träning). Jag höll ett mycket lågt och kontrollerat tempo hela vägen. Självaste Maffetone skulle blivit stolt över mig. Det fick till följd att jag i dag kunde vakna och känna mig så gott som helt återställd igen. Tror det var ett optimalt långdistanspass ur ett uppbyggnadsperspektiv.
Målet för min träning är i första hand Göteborgsvarvet i maj. Jag har inte anmält mig till Stockholm marathon 2009 denna gången. Det har inte funnits motivation och höstens träning var som sagt dålig. Siktar på att springa Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet under hösten, men sen hoppas jag att allt stämmer och att revanschlusten tar mig till maran 2010.

Pappa gav mig en slant att köpa mig en julklapp för och jag var inte sen att beställa Paula Radcliffes självbiografi. Har hört gott om den och ser fram mot julafton!

Motion och depression

Såg precis på bloggen Sporty Spice en recension av boken ”Fri från depression med kost, motion och sömn”. Temat är intressant och jag är ju själv helt övertygad om motionens goda effekt på depression. Kost och sömn blir alltid påverkat av depressionen, men kanske är det även så att man kan använda dem till läkedom också. Åtminstone tror jag man kan förebygga många återfall (och djupet av dem) med en sundare livsföring. Sedan blir jag alltid tveksam till dem som utlovar fri från i titeln. Visst är det bra med hoppfulla böcker och tro på möjligheten till ett annat liv, men jag är böjd att tro att depression, risken för den (rent kemiskt) och de tankar som föregår den, är något man får leva med resten av livet. Ungefär som med alkoholism, tror jag. Det gäller att inte få ett återfall och att ständigt vara på sin vakt över de tankar och de miljöer eller vad det nu än är som leder fel. Att varje dag ta ett beslut att bejaka livet. Jag ser livet som en process och vi tar ett nytt steg fram för varje erfarenhet vi gör. Psyket kan visserligen till viss del läka och de kemiska processerna i hjärnan repareras till rätt balans, men vi kan aldrig byta ut en personlighet eller ersätta en själ – bara förändra några av de tankesätt eller levnadsmönster vi bär på.

Stockholm Marathon

Hmm, jag är visst inte någon vidare bloggare. Det dröjer allt för länge mellan inläggen. Får se om jag kan skärpa mig.

Jag klarade Stockholm Marathon och därmed var min egentliga målsättning fixad. Tyvärr blev tiden inte alls vad jag tänkt mig, men jag visste redan vid start att det skulle gå sämre än drömmålet (4:00). Jag hade precis blivit frisk efter en förkylning veckan innan maran. Det var verkligen trist, men inte något jag kunde påverka. Tydligt ansträngd även av värmen så kände jag efter en mil att det skulle bli en tung dag. Fick börja gå en sväng redan efter 18 km. och funderade på att bryta vid halvmaran. Hade jag sett pappa stå i publiken där så skulle jag inte fortsatt. Turligt nog hittade jag inte honom och i stället började det lätta lite nedför Valhallavägen, så jag beslutade att fortsätta. Tänkte att jag väl i värsta fall får gå resten. Och det var nästan vad jag gjorde också.

Tja, det var ju ingen höjdarprestation, men jag tog mig så småningom i mål och erkänner att jag är stolt över det. Ibland är det en väl så god prestation att ta sig i mål när det känns tungt och att inte ge upp fast en del av hjärnan manar till vila. Tror dessutom att jag var mer trött nu än om kroppen skulle ha sagt ja från början och jag kunnat springa som jag tänkt. Kom i mål på tiden 4:40. Så nu förstår du att det var en riktig genomklappning, men det var min första mara och jag kan använda tiden och erfarenheten till något bra… Jag känner att jag vill ha revansch nästa år… because I am the Marathon man!!!

Göteborgsvarvet 21KM

Då var årets Göteborgsvarv över och det var en mycket positiv upplevelse även i år. Det är tursamt att jag har fått starta i en bättre startgrupp eftersom jag förstått att det i år inte fanns vatten till alla som behövde mot slutet. Det är faktiskt en liten skandal tycker jag. Annars är jag helt nöjd med årets prestation. Trenden är positiv.

Mina Göteborgsvarv hittills
År	Tid
2006	2.01
2007	1.52
2008	1.48

Jag måste dock inse att det blir svårare att slå personbästa för varje gång och att det med säkerhet kommer en del bakslag också framöver.

Nu är det bara att hoppas att mitt vänstra knä kan läka eller i vart fall inte bli sämre fram till Stockholm. (Har fått en slitagesmärta på insidan av vänster knäskål intill ledfästet.) Det är helt tydligt att långpass på asfalt sliter på kroppen. Tesen om gradvis tillvänjning är klok, men nu är det försent att förändra något. Ska ta det lugnt sista veckan fram till maran nu och köra lite cykel och terrängpass i stället. Tror inte jag förlorar något på det.