Med anledning av mina tidigare inlägg om depression, bland annat här och här, och då jag tycker det är oerhört svårt och vanskligt att uttala mig i dessa frågor, så sökte jag vidare i frågan och snubblade så in på Jonas Mosskins blog. Han har tydligen bett några andra på Psyblog att rensa upp i självhjälpsträsket och rekommendera några böcker som håller. Dessa är på engelska, men någon av dem kan ha kommit ut på svenska. Sök på författarnamnet. De kan kanske vara värda att titta närmare på för dig. Fyra av dem utgår från Kognitiv beteendeterapi och de övriga två vilar på psykodynamisk grund. Båda bloggarna verkar för övrigt väl värda att ägna en stund åt.

Jag har alltid tyckt om att föra listor över olika saker. När jag var liten skrev jag ner alla ishockeylagen i NHL på en lista och tyckte det var märkvärdigt. Sedan fortsatte jag med allt möjligt från filmer jag sett till regentlängder eller fåglar som ”obsats”. Det var en sorts samlarmani på samma vis som jag samlade frimärken eller tändsticksaskar. Nörd – javisst! Det är nog bara förnamnet.

I dag för jag bara listor över de fåglar jag observerat eftersom jag är fågelskådare och en lista över vilka böcker jag läst. Ett litet tag skapade jag en egen webbsida med funktionalitet att skriva in bok och omdöme mot en databas som jag kopplade den till. Det blev väldigt mycket arbete att skapa och förbättra den, men jag arbetade då som it-tekniker och det föll sig naturligt. Nu har jag övergett det och istället blir denna blog mitt substitut för det. Här skriver jag in de böcker jag läst och ibland en liten recension.

Ibland dyker dock behovet att samla på en komplett lista upp. En lista som jag kan dela upp i lästa och olästa men inköpta böcker. Helst en där jag kan vara flexibel och hitta på olika listor för olika uppdelningar eller syften. Det finns vad jag förstått en del olika listor för detta på internet redan. Facebook ska tydligen ha en sådan funktion sedan länge, men jag har aldrig förstått grejen med facebook. Sedan finns Shelfari, Library Thing och en svensk variant, Boktipset.se. Det finns säkert fler men dessa har jag tittat lite på. Library Thing verkar väldigt avancerad och man kan vara anonym, vilket passar bra om jag vill länka i denna blog. Det går inte i Boktipset fast den verkar klart enklare. Shelfari är grafiskt snyggt och funkar som LibraryThing, men stödet för svenska böcker verkar sämre. Nu hade jag i första hand bara tänkt ha en vanlig liten enkel lista som jag snabbt och smidigt kan uppdatera. Då kanske det duger med en sida här på bloggen i stället. Hmm jag får se. Har du något tips eller vet någon annan site som är bra?

Edit: Och så har jag redan sett att det finns en annan site som många bloggare tycker bättre om än Boktipset. Den heter kort Bok.nu bland annat kan man lägga till böcker som inte finns i tryck eller som inte går att söka fram. Ska titta lite på den.

Edit igen: Nehe, det gick inte där heller att lägga till böcker som saknas i databasen. Vad är det då för mening med att ha sin bokhylla på nätet om den blir halvfull???

Jag har precis läst ut De öde landen, den tredje delen i serien om Det mörka tornet av Stephen King. Jag insåg att jag inte har sagt något om de första två delarna tidigare, Revolvermannen och De tre blir dragna, så jag gör en artikel om dem tillsammans här.

Stephen King uppfattas väl idag som skräckens mästare. Säkert har vi olika uppfattning om vad som är skräck och definitivt blir vi rädd för olika saker. Jag har inte läst så mycket av Stephen King tidigare, bara Desperation och Drömfångare, men skräcken i hans böcker är i mitt tycke aningen teatralisk, en sorts splattermovie, eller en uppvisning i olika skruvade personer och händelser. När en berättelse blir som mest skruvad blir den inte skräck, utan bara skruvad. Vill flika in att jag tycker att Stephen King är fantastisk och att jag läser hans böcker med stort behag, men att jag läser dem minst lika mycket för det övriga, det som många andra tycker är rena transportsträckor till den egentliga handlingen, det vill säga hans betraktelser över människans existens och villkor, de mellanmänskliga djupen och individens skäl och motiv för sina olika val. Ska vi kanske kalla det för den mer finstämda delen av hans litteratur. Det som egentligen i samspel med fantastiken och fantasin gör det så briljant.

I serien om Det mörka tornet blir det  inte så mycket skräck utan mer fantasy. Det mörka tornet är enligt King själv hans stora verk, hans sammanfattning av allt han gjort. Allt som allt blev det sju delar, så jag har alltså fyra delar kvar. Vad serien går ut på är ännu dolt för mig och även för karaktärerna i romanen. Det enda de vet är att de drivs att söka efter Det mörka tornet och deras färd är lång och kantad av farliga händelser och besvärliga prövningar. Det är fyra huvudpersoner (eller fem om man räknar in Oy – en Billybumlare, öh  hmm) Roland, Eddie, Susannah och Jake. De har (utom Roland) alla blivit dragna (läs förflyttade) till denna världen från olika tidpunkter i vår närtid, 60-, 70- och 80-tal till Rolands tid, en värld som gått vidare, men som fragmentariskt påminner om vår värld. Hur långt in i framtiden vi befinner oss eller om vi rent av är i en parallell dimension, ja det vet vi ännu inget om. Givetvis är det just ovissheten om hur allt hänger samman och frågan om vad som ligger framför dem som utgör drivet i berättelsen. Stundtals har jag tyckt att det varit lite segt och jag har frågat mig varför jag ska vänta i sju böcker med att få svaret på frågan om Tornet. Det borde enligt mig funnits lite mer björnar på stranden för att uttrycka mig med en litterär term. Dessutom är ju inte heller Stephen King precis någon ordknapp författare och det kan ibland bidra till intrycket. Bortsett från det så får man vara med på en resa som kan beskrivas som knäpp, galen, fantastisk, episk och spännande. Jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker om böckerna, men jag är tillräckligt nyfiken för att lockas med och Stephen King skriver dessutom med sådan frenesi och glöd att jag säkert kommer att läsa de återstående delarna också.

Revolvermannen eller Roland av Gilead. Stephen King har lånat drag av Clint Eastwoods rollkaraktär i filmen Den onde, den gode och den fule.

]]> http://ryggslut.wordpress.com/2009/10/30/det-morka-tornet-i-iii/feed/ 0 ryggslut Roland av Gilead http://ryggslut.wordpress.com/2009/10/20/oh-shit-mera-bocker/ http://ryggslut.wordpress.com/2009/10/20/oh-shit-mera-bocker/#comments Tue, 20 Oct 2009 21:55:50 +0000 ryggslut http://ryggslut.wordpress.com/?p=415 ]]>

Nu har jag gjort det igen! Jag och böcker… kan inte få nog helt enkelt. Har en halv bokhylla redan med olästa böcker. Olästa därför att jag hela tiden lockas av nya böcker innan jag hunnit läsa de gamla. Mitt intresse väcks så oerhört lätt och jag vill veta så mycket som möjligt om just det som mitt öga vilar på för stunden, vare sig det handlar om schack eller konst eller idrott eller you name it. Jag tycks inte ha förmåga att sovra i materialet. Mitt ideal vore att läsa tio böcker parallellt och samtidigt hinna med löpning, renovering, familj, arbete, fritid och annat. Det är givetvis inte möjligt, men skam den som ger sig.

Nu har jag tryckt på köpknappen igen och (puh) sedan ska de betalas och kanske också förklaras för hustrun (fast hon brukar faktiskt vara förstående. Det är snarare mitt eget dåliga samvete som brinner likt en glödgad kniv instucken mellan skulderbladen). Av alla böcker på min önskelista så har jag valt denna brokiga samling. Ska väl räcka fram till jul…

Depression: A Stubborn Darkness av Edward T. Welch

(För att depression som ämne intresserar mig, berör mig och plågar mig. Har fått goda vitsord på amazon. Är skriven från en kristen synvinkel)

Dubbelgångaren av Fjodor Dostojevskij

(Den gode Fjodor är min favoritförfattare. Denna har jag ännu inte läst.)

Mindfulness. en väg ur nedstämdhet av Mark Williams, John Teasdale, Zindel Segal

(Har tidigare läst en bok av Mark Williams (The Psychological Treatment of Depression) och tyckte den var tydlig och bra, men denna har en ny och intressant angreppsvinkel med mindfullness. Har också fått goda vitsord på Amazon)

De välvilliga av Jonathan Littell

(En bok som jag länge längtat efter att läsa. Har kanske en morbid eller sensationslysten dragning, men också för att boken ska vara viktig och ha en stark påverkan på läsaren)

Sömnlös av Stephen King

(För att jag efter så oerhört många år efter alla andra förstått att Stephen King faktiskt kan skriva och har både djup och litterära kvaliteter utöver spänningen)

Dostojevskij: liv och dikt av Karl-Erik Lagerlöf

(Har läst Jan Erixons Någon besökte min själ (får tydligen sökas på antikvariat) som var väldigt bra skriven om Fjodor D. Men jag känner att det inte finns någon botten i studiet och läsningen av Dostojevskij och ser fram mot även denna)

Just nu kan du ladda ner och lyssna på ett litet avsnitt från SR P1 som handlar om depression och boken Depressionens demoner av Andrew Solomon som jag skrivit om här. En bok som jag återigen verkligen rekommenderar för dig som tyngs av depression.

Ultramaratonlöpare (det vill säga de som löper längre sträckor än maraton 42195 meter) är inte speciellt namnkunniga. De blir sällan eller aldrig uppmärksammade av media trots att de springer sträckor så långa som vi andra knappt ens vill ta bilen till; ibland dessutom i terräng där vi andra åker skidlift. I Sverige har vi några riktigt duktiga löpare. Rune Larsson, Björn Sunesson, Christian Ritella och nu senast fina prestationer av Jonas Buud och Lena Gavelin, för att nämna några namn. Alla borde de fått större uppmärksamhet och hyllats på våra idrottsgalor, men nu är de flesta ultralöparna inte speciellt intresserade av media eller rampljuset, utan de trivs bäst i ett annat element – just det – i skog och mark och i löparspåret. Ändå kan man önska att åtminstone idrottsföretagen kunde finna dem och ge dem sponsorskontrakt så de har råd att resa, bo och tävla.
Just detta orättvisa förhållande har på många vis Pam Reed fått uppleva. Hennes fantastiska prestationer har inte alls fått det erkännande eller mediala genomslag hon förtjänat. Ett faktum som hon själv erkänner kan vara aningen bittert, men som hon ändå inte tänker låta sig nedslås av, utan hon fortsätter som tidigare med sin löpning av det skäl att hon älskar det hon gör och inte kan tänka sig att leva på något annat sätt. Inte för att hon saknat uppmärksamhet, men för att den kommit att lysa henne i ansiktet vid tillfällen som då hon exempelvis vunnit en av de kanske mest krävande tävlingarna som finns, inte bara en gång, utan två gånger i rad och som enda kvinna och på samma villkor som männen (Badwater 2002 och 2003). I stället var det en annan person som med sitt tvålfagra ansikte och tvättbräda till mage kom att pryda omslaget till Runners World som det ultimata löparundret – Dean Karnazes. Man kan fundera på om hon har blivit bitter för egen del då hon inte fått uppmärksamhet efter förtjänst. Men, efter att ha läst hennes bok, så förstår jag att hon är upprörd och villig att strida för inte bara sig själv, att visa vad hon kan, utan hon vill arbeta för att alla kvinnor ska få det erkännande som deras prestationer bevisar.
Annars har skriverierna kring hennes person kommit att handla om hennes anorexia och hur hon kan kombinera livet som fembarnsmor med så mycket löpträning. Dessa frågor får vi veta mycket om i hennes bok The Extra Mile: One Woman’s Personal Journey to Ultra-Running Greatness, tillsammans med berättelser om hur hennes vänner stöttat henne både i löparspåret och utanför. Tankar som många gånger inte stryker medhårs. Boken berättar om hur hon kom att börja med löpning och hur det sedan har lett till att hon utöver tävlandet bland annat är en av grundarna och arrangörerna till Tucson Marathon. Det är en insiktfull och med självdistans skriven bok och hon kan vara ganska frispråkig ibland och även dela ut en och annan känga. Samtidigt får man en njutbar upplevelse av kravlösheten i löpningen, att löpning lika mycket går ut på att vara i nuet och i närhet med naturen, att det är en livsstil, att löpning passar oss alla, att den ger fysiska och socialt positiva effekter.
Det är en god resa att följa henne på vägen genom hennes karriär och en inspirerande läsning för oss andra som också löptränar.

Det var ett tag sedan jag läste boken, men eftersom jag har blivit löpningsinspirerad igen och dessutom vill recensera så många som möjligt av de böcker jag läst, så har jag tänkt skriva något om Paula Radcliffes självbiografi My Story So Far.
Min första tanke innan jag läste boken var lite nedsättande om vad en idrottare kunde skriva om annat än kilometertider eller träningsupplägg, men oj vad överraskad jag blev! Boken är riktigt välskriven med både humor och flyt i språket.
Boken täcker åren från hennes födsel fram till OS i Aten 2004. Vi får följa henne såväl i privatlivet som i hennes träning och det är med stort mod och inlevelse hon skriver om sitt liv i med och motgång. Hon varvar anekdoter från löpningens värld med personliga minnen från sin uppväxt och fram till idag. Och hade jag trott att det skulle drälla av tider och teknikaliteter så hade jag fel. Visst ett och annat resultat finns med men det är ju bara intressant.
I stället skriver hon om sin träning så att man ändå förstår hur hon sätter upp sina mål och vad hon kräver av sig själv. Vidare förstår man verkligen hur hårfin skillnaden är mellan succé och massmedias förödande kritik då något guld uteblir. Men också hur frustrerande och lika förödande en skada om än aldrig så liten kan vara för att kunna prestera på topp. Och på topp är vad som gäller för Paula. Efteråt insåg jag att jag hade läst boken i ett svep utan några längre pauser och det på engelska. Jag kan bara tolka det som ett mycket gott betyg och att boken är välskriven och har ett bra driv i handlingen, ja till och med är lite spännande. Det var min första självbiografi som jag läst och den gav mig mersmak att kanske läsa någon mer. Jag kan verkligen rekommendera den även om du inte är löpningsfantast.

En liten recension är bättre än ingen alls (kanske), men jag känner mig nästan tvungen att säga något om Nattfåk av Johan Theorin. Skälen till det är många men först och främst för att han skriver så väldigt bra. Sedan tycker jag att det är viktigt att framhålla de goda exemplen inom kriminallitteraturen just nu. Speciellt som antalet författare och deras historier blir allt rikligare och i mitt och mångas tycke alltmer urvattnad. Till detta har debatten om litterära manifest pågått där vissa säger sig inte vilja skriva kriminalhistorier alls av ren princip, typ.

Johan Theorins författarskap har åtminstone för mig varit som att andas frisk luft ett tag. Senaste deckaren jag läste var ju ”Paret” Keplers Hypnotisören. Om den tyckte jag inte, och utan att gå närmare in på det så vill jag bara säga att det är bra med olika stil och form – så vi alla kan få våra smaklökar stimulerade. Nattfåk är andra boken av Johan Theorin. Den första hette Skumtimmen och var en stunds euforisk läsning för mig. Denna hans andra roman kommer inte upp i precis lika höga betyg för mig, men är å andra sidan ändå bland det bästa jag har läst av svensk kriminallitteratur i dag. Och återigen inte för att det är speciellt spännande eller realistiskt eller så mycket tjuv och polis, utan för att han på ett långsamt och suggestivt vis åskådliggör personernas yttre och inre miljö och trollbinder läsaren med en skröna som talar inte bara till vår spänningslystnad utan även till våra mer svårförklarade känslor, vår vidskeplighet, vår rädsla för vad som ligger bortom döden och kanske till och med tron på spöken. Allt fantastiskt sammanvävt med naturens mysterier, havens stormande och vinterkylans kalla grepp om Ölands vindpinade kustlinje.

Det finns efter att ha läst boken goda skäl för att ifrågasätta min teori om att det är Jan Guillou som står bakom pseudonymen Lars Kepler. Även om jag inte tycker om Jan Guillous böcker så får jag erkänna att han skriver bättre än Kepler. Stilen påminner inte om Guillou även om det visserligen finns lite vapenbeskrivningar här och var. Scenerna där det förekommer sex verkar komma från en aningen yngre författare. De är lite för ordfriska och ocensurerade i beskrivningarna. Med ledning av den chatt som presenteras på TV4.se så finns det ytterligare en del som talar emot. Han har tydligen flera små barn och Guillous barn är vuxna sedan länge. Ytterligare är jag tveksam till om Jan Guillou är fanatiskt fotbollsintresserad. Kepler säger sig vara galen i fotboll. Sedan tycker jag boken känns som ett filmmanus. Det svänger mellan klippen och händer hela tiden något nytt. Författaren säger också själv att han ser mycket på film. Det tror jag inte Jan Guillou tar sig tid till.

I stället förleds jag av det resonemang som Bokhororna för angående Kristoffer Leandoer. Jag vet själv mycket lite om honom, men det är ju smarta tjejer det där. Framförallt verkar det stämma bra att han finns på insidan av Bonnierhuset. Så mycket troligare att han fått åka gräddfil och känner sig tvungen att skriva under pseudonym. Stämmer också bra att boken är svagt redigerad. Hur många vill kritisera eller kanske refusera en kollega som sitter i rummet bredvid och sedan tro man kan fika ihop som om inget hänt?

I kommentarerna nämns Petter Karlsson. Hmm, det tycker jag var en mycket intressant tanke. Kastar man om bokstäverna kan man få ihop det till viss del (Lars Kepler – Petter Karlsson). Det stämmer i alla fall som han sa i intervjun att han är oerhört fotbollsintresserad. Bor i Stockholm gör han ju och han är filosofiskt lagd och kunnig (med tanke på Kepler). Men vad kan han om medicin och Rikskrim? Där hänger han väl knappast så gott som dagligen (fast gör Kristoffer Leandoer det?) och Kepler säger ju sig ha goda kunskaper om detta. Har han möjligen arbetat som kriminalreporter? Petter Karlsson har dessutom skrivit böcker förut men alltså ännu inte skönlitteratur. Sedan återstår den stora frågan om varför han behöver använda en pseudonym? (Rampfeber kanske, det kan jag förstå.)

Det har redan hunnit att skrivas kilometervis av recensioner av Lars Keplers Hypnotisören. Åsikterna går isär: någon kallade den för ett mästerverk (BookyDarling), andra (ex. Boktoka och Bokhora) väljer att tona ner men låter sig förföras av den skickligt spunna historien. Så finns det de som, likt mig själv, inte riktigt kan ryckas med i den välregisserade hypen (ex. Calliope och GP). Som tycker att boken, trots den drivna och spännande berättelsen, inte motsvarar deras högt ställda krav på det litterära och språkliga innehållet såväl som på karaktärstecknandet och den psykologiska trovärdigheten.

Ja, jodå boken är visst bra, och som sträckläsningsbok i hängmattan fungerar den utmärkt. Men, motsvarar den hypen – nej! Jag har svårt att förstå att den kunnat sälja in rättigheterna så bra utomlands enbart på förhandssnacket. Fast det är klart: allt går att sälja med mördande reklam och i översättning kanske den fungerar bättre. Hade det inte varit för pseudonymgåtan så skulle jag nog inte köpt boken, och nu ångrar jag mig en aning. Ändå behöver vi de här böckerna, så att vi uppskattar de med mer kvalitet. Som ett exempel kan jag ur samma genre (kriminalromaner) nämna Johan Theorins Skumtimmen. Upptäckte att jag under hela genomläsningen av Hypnotisören satt och längtade efter att få läsa hans andra bok Nattfåk. Längtade efter det välavvägda och njutbara språket, efter den känsliga miljö och personteckningen som finns i Skumtimmen.

Så vad har jag egentligen emot Hypnotisören. Jag har för det första väldigt svårt för machohjältar, typ Carl Hamilton. Joona Linna känns som en wannabee. En bokens motsvarighet till filmens Dirty Harry. Precis som Clintan så talar han coolt till busarna innan han slår ner dem. Go ahead punk, make my day! För det andra så har jag svårt för när handlingen eller karaktärerna helt enkelt är för mycket. Precis detta var ju mitt problem med Lisbeth Salander och hennes lika orealistiske far i Stieg Larssons böcker. I Hypnotisören upplever jag att detta främst gäller för bovarna och i deras motiv för sina handlingar. Det vävs en historia runt varje karaktär som är helt överdriven och skruvad och som definitivt lämnar mig kvar på perrongen. Dessutom, och för det tredje, är boken väldigt ryckig (säkert blev många kapitel strukna i en allt för hastig redigering) och man undrar ibland hur storyn går ihop. Ett exempel är då den försvunne pojkens mobilsamtal spåras till Gävle och jakten sätts igång. Sedan glöms Gävle bort, helt utan förklaring, och allt koncentreras till Stockholm. Que? För det fjärde, och sedan får det räcka, är språket oerhört stolpigt och korthugget och på något vis irriterande ofärdigt. Några omskrivningar skulle ha gjort stor nytta, särskilt som det får ett bättre flyt och blir mer följsamt i slutet av boken.

Ska du då ändå läsa boken? Nja, blir mitt svar. Den är OK. Spännande och tät som en film. Men har du dåligt med deg och bara kan välja en, så finns det bättre böcker. Är jag för hård? Kanske, men jag tycker att man måste kunna ställa högre krav på en så haussad bok.