Det mörka tornet I – III

Jag har precis läst ut De öde landen, den tredje delen i serien om Det mörka tornet av Stephen King. Jag insåg att jag inte har sagt något om de första två delarna tidigare, Revolvermannen och De tre blir dragna, så jag gör en artikel om dem tillsammans här.

Stephen King uppfattas väl idag som skräckens mästare. Säkert har vi olika uppfattning om vad som är skräck och definitivt blir vi rädd för olika saker. Jag har inte läst så mycket av Stephen King tidigare, bara Desperation och Drömfångare, men skräcken i hans böcker är i mitt tycke aningen teatralisk, en sorts splattermovie, eller en uppvisning i olika skruvade personer och händelser. När en berättelse blir som mest skruvad blir den inte skräck, utan bara skruvad. Vill flika in att jag tycker att Stephen King är fantastisk och att jag läser hans böcker med stort behag, men att jag läser dem minst lika mycket för det övriga, det som många andra tycker är rena transportsträckor till den egentliga handlingen, det vill säga hans betraktelser över människans existens och villkor, de mellanmänskliga djupen och individens skäl och motiv för sina olika val. Ska vi kanske kalla det för den mer finstämda delen av hans litteratur. Det som egentligen i samspel med fantastiken och fantasin gör det så briljant.

I serien om Det mörka tornet blir det  inte så mycket skräck utan mer fantasy. Det mörka tornet är enligt King själv hans stora verk, hans sammanfattning av allt han gjort. Allt som allt blev det sju delar, så jag har alltså fyra delar kvar. Vad serien går ut på är ännu dolt för mig och även för karaktärerna i romanen. Det enda de vet är att de drivs att söka efter Det mörka tornet och deras färd är lång och kantad av farliga händelser och besvärliga prövningar. Det är fyra huvudpersoner (eller fem om man räknar in Oy – en Billybumlare, öh  hmm) Roland, Eddie, Susannah och Jake. De har (utom Roland) alla blivit dragna (läs förflyttade) till denna världen från olika tidpunkter i vår närtid, 60-, 70- och 80-tal till Rolands tid, en värld som gått vidare, men som fragmentariskt påminner om vår värld. Hur långt in i framtiden vi befinner oss eller om vi rent av är i en parallell dimension, ja det vet vi ännu inget om. Givetvis är det just ovissheten om hur allt hänger samman och frågan om vad som ligger framför dem som utgör drivet i berättelsen. Stundtals har jag tyckt att det varit lite segt och jag har frågat mig varför jag ska vänta i sju böcker med att få svaret på frågan om Tornet. Det borde enligt mig funnits lite mer björnar på stranden för att uttrycka mig med en litterär term. Dessutom är ju inte heller Stephen King precis någon ordknapp författare och det kan ibland bidra till intrycket. Bortsett från det så får man vara med på en resa som kan beskrivas som knäpp, galen, fantastisk, episk och spännande. Jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker om böckerna, men jag är tillräckligt nyfiken för att lockas med och Stephen King skriver dessutom med sådan frenesi och glöd att jag säkert kommer att läsa de återstående delarna också.

Revolvermannen eller Roland av Gilead. Stephen King har lånat drag av Clint Eastwoods rollkaraktär i filmen Den onde, den gode och den fule.

Oh shit – mera böcker

Nu har jag gjort det igen! Jag och böcker… kan inte få nog helt enkelt. Har en halv bokhylla redan med olästa böcker. Olästa därför att jag hela tiden lockas av nya böcker innan jag hunnit läsa de gamla. Mitt intresse väcks så oerhört lätt och jag vill veta så mycket som möjligt om just det som mitt öga vilar på för stunden, vare sig det handlar om schack eller konst eller idrott eller you name it. Jag tycks inte ha förmåga att sovra i materialet. Mitt ideal vore att läsa tio böcker parallellt och samtidigt hinna med löpning, renovering, familj, arbete, fritid och annat. Det är givetvis inte möjligt, men skam den som ger sig.

Nu har jag tryckt på köpknappen igen och (puh) sedan ska de betalas och kanske också förklaras för hustrun (fast hon brukar faktiskt vara förstående. Det är snarare mitt eget dåliga samvete som brinner likt en glödgad kniv instucken mellan skulderbladen). Av alla böcker på min önskelista så har jag valt denna brokiga samling. Ska väl räcka fram till jul…

Depression: A Stubborn Darkness av Edward T. Welch

(För att depression som ämne intresserar mig, berör mig och plågar mig. Har fått goda vitsord på amazon. Är skriven från en kristen synvinkel)

Dubbelgångaren av Fjodor Dostojevskij

(Den gode Fjodor är min favoritförfattare. Denna har jag ännu inte läst.)

Mindfulness. en väg ur nedstämdhet av Mark Williams, John Teasdale, Zindel Segal

(Har tidigare läst en bok av Mark Williams (The Psychological Treatment of Depression) och tyckte den var tydlig och bra, men denna har en ny och intressant angreppsvinkel med mindfullness. Har också fått goda vitsord på Amazon)

De välvilliga av Jonathan Littell

(En bok som jag länge längtat efter att läsa. Har kanske en morbid eller sensationslysten dragning, men också för att boken ska vara viktig och ha en stark påverkan på läsaren)

Sömnlös av Stephen King

(För att jag efter så oerhört många år efter alla andra förstått att Stephen King faktiskt kan skriva och har både djup och litterära kvaliteter utöver spänningen)

Dostojevskij: liv och dikt av Karl-Erik Lagerlöf

(Har läst Jan Erixons Någon besökte min själ (får tydligen sökas på antikvariat) som var väldigt bra skriven om Fjodor D. Men jag känner att det inte finns någon botten i studiet och läsningen av Dostojevskij och ser fram mot även denna)

Depressionens demoner SR P1

Just nu kan du ladda ner och lyssna på ett litet avsnitt från SR P1 som handlar om depression och boken Depressionens demoner av Andrew Solomon som jag skrivit om här. En bok som jag återigen verkligen rekommenderar för dig som tyngs av depression.

Pam Reed – The Extra Mile

Ultramaratonlöpare (det vill säga de som löper längre sträckor än maraton 42195 meter) är inte speciellt namnkunniga. De blir sällan eller aldrig uppmärksammade av media trots att de springer sträckor så långa som vi andra knappt ens vill ta bilen till; ibland dessutom i terräng där vi andra åker skidlift. I Sverige har vi några riktigt duktiga löpare. Rune Larsson, Björn Sunesson, Christian Ritella och nu senast fina prestationer av Jonas Buud och Lena Gavelin, för att nämna några namn. Alla borde de fått större uppmärksamhet och hyllats på våra idrottsgalor, men nu är de flesta ultralöparna inte speciellt intresserade av media eller rampljuset, utan de trivs bäst i ett annat element – just det – i skog och mark och i löparspåret. Ändå kan man önska att åtminstone idrottsföretagen kunde finna dem och ge dem sponsorskontrakt så de har råd att resa, bo och tävla.
Just detta orättvisa förhållande har på många vis Pam Reed fått uppleva. Hennes fantastiska prestationer har inte alls fått det erkännande eller mediala genomslag hon förtjänat. Ett faktum som hon själv erkänner kan vara aningen bittert, men som hon ändå inte tänker låta sig nedslås av, utan hon fortsätter som tidigare med sin löpning av det skäl att hon älskar det hon gör och inte kan tänka sig att leva på något annat sätt. Inte för att hon saknat uppmärksamhet, men för att den kommit att lysa henne i ansiktet vid tillfällen som då hon exempelvis vunnit en av de kanske mest krävande tävlingarna som finns, inte bara en gång, utan två gånger i rad och som enda kvinna och på samma villkor som männen (Badwater 2002 och 2003). I stället var det en annan person som med sitt tvålfagra ansikte och tvättbräda till mage kom att pryda omslaget till Runners World som det ultimata löparundret – Dean Karnazes. Man kan fundera på om hon har blivit bitter för egen del då hon inte fått uppmärksamhet efter förtjänst. Men, efter att ha läst hennes bok, så förstår jag att hon är upprörd och villig att strida för inte bara sig själv, att visa vad hon kan, utan hon vill arbeta för att alla kvinnor ska få det erkännande som deras prestationer bevisar.
Annars har skriverierna kring hennes person kommit att handla om hennes anorexia och hur hon kan kombinera livet som fembarnsmor med så mycket löpträning. Dessa frågor får vi veta mycket om i hennes bok The Extra Mile: One Woman’s Personal Journey to Ultra-Running Greatness, tillsammans med berättelser om hur hennes vänner stöttat henne både i löparspåret och utanför. Tankar som många gånger inte stryker medhårs. Boken berättar om hur hon kom att börja med löpning och hur det sedan har lett till att hon utöver tävlandet bland annat är en av grundarna och arrangörerna till Tucson Marathon. Det är en insiktfull och med självdistans skriven bok och hon kan vara ganska frispråkig ibland och även dela ut en och annan känga. Samtidigt får man en njutbar upplevelse av kravlösheten i löpningen, att löpning lika mycket går ut på att vara i nuet och i närhet med naturen, att det är en livsstil, att löpning passar oss alla, att den ger fysiska och socialt positiva effekter.
Det är en god resa att följa henne på vägen genom hennes karriär och en inspirerande läsning för oss andra som också löptränar.

Paula Radcliffe: My Story So Far

Det var ett tag sedan jag läste boken, men eftersom jag har blivit löpningsinspirerad igen och dessutom vill recensera så många som möjligt av de böcker jag läst, så har jag tänkt skriva något om Paula Radcliffes självbiografi My Story So Far.
Min första tanke innan jag läste boken var lite nedsättande om vad en idrottare kunde skriva om annat än kilometertider eller träningsupplägg, men oj vad överraskad jag blev! Boken är riktigt välskriven med både humor och flyt i språket.
Boken täcker åren från hennes födsel fram till OS i Aten 2004. Vi får följa henne såväl i privatlivet som i hennes träning och det är med stort mod och inlevelse hon skriver om sitt liv i med och motgång. Hon varvar anekdoter från löpningens värld med personliga minnen från sin uppväxt och fram till idag. Och hade jag trott att det skulle drälla av tider och teknikaliteter så hade jag fel. Visst ett och annat resultat finns med men det är ju bara intressant.
I stället skriver hon om sin träning så att man ändå förstår hur hon sätter upp sina mål och vad hon kräver av sig själv. Vidare förstår man verkligen hur hårfin skillnaden är mellan succé och massmedias förödande kritik då något guld uteblir. Men också hur frustrerande och lika förödande en skada om än aldrig så liten kan vara för att kunna prestera på topp. Och på topp är vad som gäller för Paula. Efteråt insåg jag att jag hade läst boken i ett svep utan några längre pauser och det på engelska. Jag kan bara tolka det som ett mycket gott betyg och att boken är välskriven och har ett bra driv i handlingen, ja till och med är lite spännande. Det var min första självbiografi som jag läst och den gav mig mersmak att kanske läsa någon mer. Jag kan verkligen rekommendera den även om du inte är löpningsfantast.

Johan Theorin – Nattfåk

En liten recension är bättre än ingen alls (kanske), men jag känner mig nästan tvungen att säga något om Nattfåk av Johan Theorin. Skälen till det är många men först och främst för att han skriver så väldigt bra. Sedan tycker jag att det är viktigt att framhålla de goda exemplen inom kriminallitteraturen just nu. Speciellt som antalet författare och deras historier blir allt rikligare och i mitt och mångas tycke alltmer urvattnad. Till detta har debatten om litterära manifest pågått där vissa säger sig inte vilja skriva kriminalhistorier alls av ren princip, typ.

Johan Theorins författarskap har åtminstone för mig varit som att andas frisk luft ett tag. Senaste deckaren jag läste var ju ”Paret” Keplers Hypnotisören. Om den tyckte jag inte, och utan att gå närmare in på det så vill jag bara säga att det är bra med olika stil och form – så vi alla kan få våra smaklökar stimulerade. Nattfåk är andra boken av Johan Theorin. Den första hette Skumtimmen och var en stunds euforisk läsning för mig. Denna hans andra roman kommer inte upp i precis lika höga betyg för mig, men är å andra sidan ändå bland det bästa jag har läst av svensk kriminallitteratur i dag. Och återigen inte för att det är speciellt spännande eller realistiskt eller så mycket tjuv och polis, utan för att han på ett långsamt och suggestivt vis åskådliggör personernas yttre och inre miljö och trollbinder läsaren med en skröna som talar inte bara till vår spänningslystnad utan även till våra mer svårförklarade känslor, vår vidskeplighet, vår rädsla för vad som ligger bortom döden och kanske till och med tron på spöken. Allt fantastiskt sammanvävt med naturens mysterier, havens stormande och vinterkylans kalla grepp om Ölands vindpinade kustlinje.

The mysterious Lars Kepler part 2

Det finns efter att ha läst boken goda skäl för att ifrågasätta min teori om att det är Jan Guillou som står bakom pseudonymen Lars Kepler. Även om jag inte tycker om Jan Guillous böcker så får jag erkänna att han skriver bättre än Kepler. Stilen påminner inte om Guillou även om det visserligen finns lite vapenbeskrivningar här och var. Scenerna där det förekommer sex verkar komma från en aningen yngre författare. De är lite för ordfriska och ocensurerade i beskrivningarna. Med ledning av den chatt som presenteras på TV4.se så finns det ytterligare en del som talar emot. Han har tydligen flera små barn och Guillous barn är vuxna sedan länge. Ytterligare är jag tveksam till om Jan Guillou är fanatiskt fotbollsintresserad. Kepler säger sig vara galen i fotboll. Sedan tycker jag boken känns som ett filmmanus. Det svänger mellan klippen och händer hela tiden något nytt. Författaren säger också själv att han ser mycket på film. Det tror jag inte Jan Guillou tar sig tid till.

I stället förleds jag av det resonemang som Bokhororna för angående Kristoffer Leandoer. Jag vet själv mycket lite om honom, men det är ju smarta tjejer det där. Framförallt verkar det stämma bra att han finns på insidan av Bonnierhuset. Så mycket troligare att han fått åka gräddfil och känner sig tvungen att skriva under pseudonym. Stämmer också bra att boken är svagt redigerad. Hur många vill kritisera eller kanske refusera en kollega som sitter i rummet bredvid och sedan tro man kan fika ihop som om inget hänt?

I kommentarerna nämns Petter Karlsson. Hmm, det tycker jag var en mycket intressant tanke. Kastar man om bokstäverna kan man få ihop det till viss del (Lars Kepler – Petter Karlsson). Det stämmer i alla fall som han sa i intervjun att han är oerhört fotbollsintresserad. Bor i Stockholm gör han ju och han är filosofiskt lagd och kunnig (med tanke på Kepler). Men vad kan han om medicin och Rikskrim? Där hänger han väl knappast så gott som dagligen (fast gör Kristoffer Leandoer det?) och Kepler säger ju sig ha goda kunskaper om detta. Har han möjligen arbetat som kriminalreporter? Petter Karlsson har dessutom skrivit böcker förut men alltså ännu inte skönlitteratur. Sedan återstår den stora frågan om varför han behöver använda en pseudonym? (Rampfeber kanske, det kan jag förstå.)

Hypnotisören av Lars Kepler

Det har redan hunnit att skrivas kilometervis av recensioner av Lars Keplers Hypnotisören. Åsikterna går isär: någon kallade den för ett mästerverk (BookyDarling), andra (ex. Boktoka och Bokhora) väljer att tona ner men låter sig förföras av den skickligt spunna historien. Så finns det de som, likt mig själv, inte riktigt kan ryckas med i den välregisserade hypen (ex. Calliope och GP). Som tycker att boken, trots den drivna och spännande berättelsen, inte motsvarar deras högt ställda krav på det litterära och språkliga innehållet såväl som på karaktärstecknandet och den psykologiska trovärdigheten.

Ja, jodå boken är visst bra, och som sträckläsningsbok i hängmattan fungerar den utmärkt. Men, motsvarar den hypen – nej! Jag har svårt att förstå att den kunnat sälja in rättigheterna så bra utomlands enbart på förhandssnacket. Fast det är klart: allt går att sälja med mördande reklam och i översättning kanske den fungerar bättre. Hade det inte varit för pseudonymgåtan så skulle jag nog inte köpt boken, och nu ångrar jag mig en aning. Ändå behöver vi de här böckerna, så att vi uppskattar de med mer kvalitet. Som ett exempel kan jag ur samma genre (kriminalromaner) nämna Johan Theorins Skumtimmen. Upptäckte att jag under hela genomläsningen av Hypnotisören satt och längtade efter att få läsa hans andra bok Nattfåk. Längtade efter det välavvägda och njutbara språket, efter den känsliga miljö och personteckningen som finns i Skumtimmen.

Så vad har jag egentligen emot Hypnotisören. Jag har för det första väldigt svårt för machohjältar, typ Carl Hamilton. Joona Linna känns som en wannabee. En bokens motsvarighet till filmens Dirty Harry. Precis som Clintan så talar han coolt till busarna innan han slår ner dem. Go ahead punk, make my day! För det andra så har jag svårt för när handlingen eller karaktärerna helt enkelt är för mycket. Precis detta var ju mitt problem med Lisbeth Salander och hennes lika orealistiske far i Stieg Larssons böcker. I Hypnotisören upplever jag att detta främst gäller för bovarna och i deras motiv för sina handlingar. Det vävs en historia runt varje karaktär som är helt överdriven och skruvad och som definitivt lämnar mig kvar på perrongen. Dessutom, och för det tredje, är boken väldigt ryckig (säkert blev många kapitel strukna i en allt för hastig redigering) och man undrar ibland hur storyn går ihop. Ett exempel är då den försvunne pojkens mobilsamtal spåras till Gävle och jakten sätts igång. Sedan glöms Gävle bort, helt utan förklaring, och allt koncentreras till Stockholm. Que? För det fjärde, och sedan får det räcka, är språket oerhört stolpigt och korthugget och på något vis irriterande ofärdigt. Några omskrivningar skulle ha gjort stor nytta, särskilt som det får ett bättre flyt och blir mer följsamt i slutet av boken.

Ska du då ändå läsa boken? Nja, blir mitt svar. Den är OK. Spännande och tät som en film. Men har du dåligt med deg och bara kan välja en, så finns det bättre böcker. Är jag för hård? Kanske, men jag tycker att man måste kunna ställa högre krav på en så haussad bok.

The mysterious Lars Kepler

Ska precis börja läsa Lars Keplers Hypnotisören och efter att ha läst första sidan så slår det mig att jag tror mig ha löst vem som gömmer sig bakom pseudonymen. Jag är förvisso inte den förste att gissa på det namnet, men skälen har jag tänkt ut själv.

För det första tyckte jag den språkliga tonen och stilen angav en likhet. För det andra passar utgivningen in i den lucka som bildats efter författarens senaste bok. Ja jag tror inte på att det är en debut. Därtill är den alldeles för färdig som första roman (säger jag innan jag har läst den , men citerar förläggaren i en intervju). För det tredje att författaren tänkt sig en serie om tio böcker (typiskt). För det fjärde hans uttalande att han tyckt sig kunna skriva en kriminalroman som är så mycket bättre än de övriga och att han till sin hjälp hade en författarteknik som var överlägsen i romanbyggarkonsten. Denna övermänniskoinställning tycker jag passar väl in på honom. Och om han nu tänkt sig att vara anonym så kan han inte ge ut böckerna på sitt eget förlag (Piratförlaget). Det blev därför Bonniers. Ja, jag tänker alltså på Jan Guillou. Det får bli min gissning.

Hoppas verkligen att jag har fel och att jag får anledning att ändra detta efter min läsning. Jag tycker ju inte alls om hans andra böcker. De är alldeles för pojkiga och vålds- och vapenfixerade. Well my guess is as good as yours so far.

En halv gul sol

Attans vilken bra bok! Tack och lov att jag varierar min läsning så att jag ibland bryter av spänningslitteratur med seriös litteratur. Jag menar då inte att de förra är sämre, utan att seriösa romaner, som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, har en helt annan anledning och ett annat syfte.

Jag befinner mig nu efter att nyss ha avslutat den sista sidan i boken i en allvarsam och djupt gripen sinnesstämning. Omskakad och rörd i djupet efter att ha läst om en tid och en händelse då jag bara var ett litet barn och som jag inte har vetat så mycket om. Ett dokument över det trauma och den katastrof för människan som krig och hungersnöd utgör i alla tider och platser.

Kriget i Nigeria 1967-70 då Biafra sökte sin självständighet är bakgrund och inramning för de händelser i boken och för de personer vars liv och utveckling vi får följa. Med smärta och med vemod får vi ta del av tvillingsystrarna Kainene och Olanna, deras män Richard och Odenigbo, samt tjänstepojken Ugwus resa genom krigsåren. Vi följer dem genom händelser som oåterkalleligt och oförsonligt förändrar deras liv. Ingen undkommer, alla påverkas.

Boken ger inga förenklade svar på krigets orsaker och förmedlar inget hopp om en ljus eller klar framtid. Ger ingen naiv föreställning om möjligheten att återuppbygga det som en gång varit eller en falsk tro på nya möjligheter. Därför gör den att jag som läsare känner att det är upp till mig att välja en attityd och att forma en linje efter vilken mina handlingar ska verka för att skapa den värld och det framtidshopp vi alla önskar. Jag känner ett ansvar efter att ha läst denna boken att öppna mitt sinne och bidra till samförstånd och tolerans mellan olikheter och åsiktsskillnader.

Boken är precis så välskriven och bra som alla recensenter utropar och den är värd alla lovord. Inledningsvis tyckte jag emellertid att det fanns en anstrykning till en sorts monoton redogörelse av händelser, en känsla av upprepning i olika former och skepnader för att få med allt som måste täckas in för att ge en full bild av såväl krigets orsaker som brutalitetens vidriga ansikte, men mot slutet av boken, och då man fått följa personernas genomgripande förändring och då känslorna av deras förlust och sorg förts över på mig som läsare, så övervanns mitt motstånd och jag måste inse att boken måste rekommenderas som en av alla viktiga böcker som alla bör ha läst. Och kvar hänger frågan tung i luften. (Jag tänker på Kongo, Etiopien, Zimbabwe, Somalia, Rwanda m.fl.) Hur ska vi förhindra att detta händer igen?

Ja lite frågor hinner man väl med också

1. Nämn tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt
Har redan nämnt några under tio böcker som rockar fett ovan. Men kan även framhålla böckerna om Biggles, den blåhåriga figuren Plupp samt franske Bengtssons ”Röde Orm”.

2. Nämn tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt
Ja serier läste jag gärna. Mest av alla gillade jag Lycky Luke, sedan fanns det en som hette Mike Nomad och Steve Rooper, och tyngst av dem alla var Järnhanden (shit – han var inte att leka med).
3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Ja kanske inte överrumplat, men väl imponerat på något sätt. Tänker på Johan Theorins ”Skumtimmen”, ”Gregorius” av Bengt Ohlsson och ”Pianostämmaren” av Daniel Mason.

4. Musik eller inte när du läser?
Nope, så tyst som möjligt tack!

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade av att du läst och gillar?
Har aldrig fått några direkta kommentarer. Men, jag försöker briljera med att ha läst ”Brott och straff” inte en utan fyra gånger i hopp om ett höjt ögonbryn.

6. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade av att du läst och ogillat?
Tror alla gånger de blir lite besvikna när jag säger att jag tycker Jan Guillou är en blöjförfattare, med mindervärdeskomplex och pojkfantasier, fast med ett hyffsat språk ändå.

7. Finns det någon adaption från bok till film som du ser fram emot?
Tyvärr blir ju aldrig filmen lika bra som boken, men deckare brukar ändå kunna filmas med hyfsat resultat. Stieg Larssons trilogi borde kunna bli spännande i så fall.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram/tagit en öl med och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Den kristne författaren Philip Yancey vill jag gärna ge en kram och tacka för att han verkligen berört och bevarat mitt sinne. (Även om jag tror han hoppar ölen). Annars tycker jag pretentiösa författare som blåser upp sitt ego är sorgliga och mitt verbala stryk går nog till Björn Ranelid.

9. Vem vill du utmana?

Dig som läser detta så klart.

Lycklig för substitut

Har de senaste veckorna haft den nedrans oturen att dras med en hals eller lungåkomma. Vet inte vad det är, men som den gode doktor jag är så bedömer jag det som en luftrörskatarr. Alternativt skulle det kunna var en så kallad träningsframkallad astma, pga att jag fick den efter att jag blev rejält nedkyld under ett träningspass. Den uppstår dessutom bara då jag gett mig ut för att springa. Jag flåsar som den värsta blåsbälg redan efter ett par hundra meter och det är så gott som meningslöst att försöka springa med vanlig hastighet. Klarar knappt att springa alls nu och bara om jag håller halva farten, så jag har bestämt att vila ett tag från träningen. Det river och bränner i halsen och lungorna så jag förstår att det är läge att vara försiktig. Tyvärr blir jag desperat av detta träningsuppehåll. Jag hade precis börjat öka träningsdosen och det kändes som ett absolut måste att köra igång mer ordentligt nu med lite längre långpass. Så händer givetvis detta…

Då kan man tänka att jag blir riktigt olycklig, men se det finns som väl är substitut för löpning som åtminstone till viss del kan ersätta. Nämligen så har jag precis fått mig levererat från kära adlibris följande fyra böcker. Så när jag inte kan springa i vintersnön får jag springa i tanken och mellan boksidorna. Vad sägs om:
Marathon: The Ultimate Training Guide av Hal Higdon
Ultramarathon Man av Dean Karnazes
The Extra Mile: One Woman’s Personal Journey to Ultrarunning Greatness av Pam Reed
Running Through the Wall: Personal Encounters with the Ultramarathon av Neal Jamison

Mumma för en löpsugen på träningsdiet

Tragedin 1996

Man brukar tala om att vara på tunn is eller att gå på slak lina, men att vara i tunn luft tillhör inte något av de klyschiga ordspråken. Inte är det en lek heller. Det fick verkligen de personer erfara som befann sig på Mount Everests snöhöljda topp den 10 maj 1996. Jon Krakauer var en av dem och han skrev om erfarenheterna i sin bok ”Tunn luft” ett år efter hemkomsten. Han tillhörde en kommersiell grupp som var ledd av Rob Hall, en mycket erfaren klättringsguide. Ytterligare en kommersiell grupp befanns sig samtidigt på berget, ledd av Scott Fischer, också han en väldigt erfaren guide. De flesta medlemmarna i dessa två grupper kom att bestiga berget, men på återvägen (som många hävdar är den kritiska delen) överraskades de av ett oväder som sammantaget med en rad olika misstag ledde till att sex personer ur dessa båda grupper omkom. Och det var mycket nära att det blivit fler.

Boken blev Jon Krakauers sätt att bearbeta händelserna och sorgen, samtidigt som han menade att det var viktigt att berätta hur klättringen utvecklats och hur kommersialiseringen förändrat förutsättningarna för expeditionerna, vilket egentligen var allas mening att det obönhörligt skulle komma att leda till en katastrof. Frågan var bara när och för vem.

Innan han skrev boken hade Jon Krakauer skrivit en artikel för tidningen Outside. Utpekandet av vissa personer och deras agerande eller underlåtenhet att agera tillsammans med de anhörigas och andra närståendes sorg kom att leda till starka reaktioner och en uppslitande debatt. I boken ”Tunn luft” sade Jon Krakauer att han balanserade bättre mellan skuld och hjältedåd, men att sanningen om vad som hände likväl måste komma fram. Dessutom går han själv inte fri från skuld och lägger öppet fram sin del av bördan i tragedin som han bär på.

Boken är fantastiskt skriven och så spännande att jag knappt kunde lägga den ifrån mig (trots att jag mycket väl visste både handling och slut). Man behöver absolut inte vara bergsklättrare eller ens intresserad för att läsa den. Den fungerar lika bra som äventyrsbok eller spänningsroman. För tillfället verkar boken vara slutsåld, men jag fick tag på ett exemplar via ett antikvariat. Annars verkar det vara ljudbok som gäller.

Läst 2008

Det är alltid spännande att se tillbaka på året som gått. Hoppades att jag skulle läsa fler böcker, men tror att det var ett ganska normalt läsår för min del. Jag läser ju tyvärr ganska sakta. Hade trott att jag skulle läsa fler ”djupa” böcker, men måste ändå säga att de flesta har skänkt mig stort nöje och berikat mina dagar med såväl verklighetsflykt som nya kunskaper. Hade inte läst så mycket fantasy eller skräck förut, men Stephen King och John Ajvide Lindqvist känns bra att jag har upptäckt.

Årets bok bland dem nedan var – Johan Theorin: Skumtimmen, tätt följd av Jonathan Safran Foer: Extremt högt & otroligt nära.

• Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden
• Dennis Lehane: Rött regn
• John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in
• Haruki Murakami: Norwegian wood
• Anna Gavalda: Tillsammans är man mindre ensam
• Johan Beck-Friis: När Orfeus vände sig om
• Mats-Eric Nilsson: Den hemlige kocken
• Stephen King: Drömfångare
• Jonathan Safran Foer: Extremt högt & otroligt nära
• Patrick Süskind: Parfymen
• Jonas Colting: Jag vill ju bara se bra ut naken!
• Harlan Coben: Ett enda ögonblick
• Johan Theorin: Skumtimmen
• John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda
• Dennis Lehane: Patient 67
• Stephen King: Revolvermannen
• Stephen King: De tre blir dragna
• Stieg Larsson: Luftslottet som sprängdes
• Philip Yancey: Prayer: Does It Make Any Difference?
• Neale Donald Walsch: Samtal med Gud
• Whitsett, Dolgener, Kole: The Non-Runners´s Marathon Trainer
• Martin Kreutzer m.fl.: Löparens nya handbok
• Jon Krakauer: Tunn luft

Löparböcker

Det tog ett tag att komma igenom, men nu har jag äntligen läst ut  The Non-Runner’s Marathon Trainer av Whitsett, Dolgener och Kole. Det beror inte på boken eller att den var på engelska, utan på att jag haft den som buss eller tågläsning till och från jobbet. Det har bara blivit sporadisk läsning när jag inte haft någon kamrat att prata väder med.

Jag tycker det var en mycket bra bok. En bok som speciellt lämpar sig för förstagångslöpare av ett maratonlopp, men kanske också för andra långlopp, såsom halvmaraton eller liknande. Jag som numera har sprungit ett maraton kan intyga att det som skrivs i boken är välavvägt och användbart. Boken handlar om en grupp människor som under 16 veckor deltar i en kurs ledd av två erfarna maratonlöpare tillika psykologer, som hävdar att alla med liten erfarenhet av löpning kan klara av ett maraton inom 16 veckor med deras progressiva träningsupplägg. Bokens kapitel är uppdelade på tre delar. Den första delen behandlar allmän löpningsteori, andra delen handlar om träningsråd och det specifika upplägget vecka för vecka, och den sista delen handlar om de erfarenheter som löparna i boken har gjort mot målet att klara av ett maraton.

Bokens tema, dvs att klara av ett maraton på 16 veckor är dock i mitt tycke helt meningslöst, om inte för annat än att bevisa att det är möjligt. Varför ha så bråttom och varför lägga sig så på gränsen till det möjliga? Själv tycker jag att man ska ta minst ett eller två år på sig om man är en förstagångslöpare. Dessutom ska man under tiden genomföra ett par delmål i form av en eller två halvmaror eller liknande distanser för att bygga en erfarenhetsgrund. Man behöver inte (bör inte) enligt min mening följa deras träning, men oavsett vilket träningsprogram du följer kan du ändå ha stor nytta av råden i boken. Boken är dock inget för dig som är en extrem tävlingsmänniska och som lever för att jaga tider. Här ligger fokus på att klara av ett maraton, inte på att spetsa ditt personbästa.

Ändå blir mitt slutomdöme gott. Boken känns helt sann och aktuell. Ingen som sprungit ett maraton skulle kunna säga att de inte känner igen sig eller har upplevt samma problem eller motstånd som löparna i boken. Just det att vi får del av så många löpares erfarenheter, och inte enbart träningsteori eller tabeller, tror jag är bokens styrka.

Som lök på laxen har jag dessutom just läst Löparens nya handbok av Martin Kreutzer m.fl. med koppling till tidningen iForm. Den var också helt OK, men även denna boken passar bäst till mer oerfarna löpare eller nybörjare. Trots det kan nog ett eller annat litet korn av nyttig information hitta även till den mer drivne löparen. Boken svarar på de flesta frågor man har som nybörjare om än översiktligt. Den tar upp klädval och råd kring hur att komma igång, men också grunderna i pulsträning och kvalitetsträning. Dessutom finns det råd för den som bara vill gå ned i vikt eller svar på frågor till den som är gravid.

Jag skulle vilja säga att det är en bra bok att ge bort till sonen/dottern eller maken/makan som just börjat löpträna. Den kommer definitivt att vara till hjälp och inspiration och på grund av att den är så lättläst så blir den inte bara en hyllvärmare.