Ytterligare råd om depression

Mina tidigare tre råd står fast och jag tycker du ska börja med dem. Kanske behöver du inte söka hjälp och då har du vunnit en hel del genom att inte utsättas för den sociala stigmatisering som jag menar kan följa på den offentlighet som du tvingas ut i.

Första rådet är annars att söka hjälp. Det är svårt för en del men viktigt. Svårt därför att: det finns olika hjälp att söka. Vilken ska jag välja? Hur ska jag hantera det med arbetet eller skolan? Hur går det med min integritet och anonymitet? Det krävs ett mod att stå för en så stigmatiserande sjukdom. Det krävs också ett mod att vara frisk. Det finns gott om sjukdomsvinster med depression! Har jag valt depressionen för att nå ett mål? Hjälper den mig att bli något, ger den mig uppmärksamhet? Det krävs ett beslut och en verklig vilja att bli hel och frisk igen. Vill jag verkligen bli frisk? Vad innebär det att vara frisk? Likafullt är det viktigt att söka hjälp. Man kan inte alltid förstå sig själv eller klara av att lära sig själv om sig själv – du behöver hjälp. Du klarar inte av att se eller tror inte det finns alternativa vägar – du behöver hjälp. Någon måste tro på dig och vara positiv i ditt ställe – du behöver hjälp. Du kan behöva en medicin en kortare eller längre period (det fungerade inte för mig, men kanske för dig) – du behöver hjälp. Du behöver kanske få nya uppgifter, nya mål och ny mening och terapeuten är ingen idiot – han kan hjälpa dig och – du behöver hjälp.

Många läkare eller terapeuter som skrivit böcker i ämnet depression menar att vi inte ska sitta på vår kammare med självhjälpsböcker utan vi behöver söka hjälp. Jag kan hålla med. Däremot tror jag det är ett bra komplement till en i många fall knölig vårdapparat och fyrkantiga terapier och behandlingmetoder där patienten måste anpassa sig efter systemet och inte tvärtom. Ett system som i många fall inte böjer sig fram till den hjälpsökande och sträcker ut sin hand. Patienten måste exempelvis, om det inte är så illa att du blivit inlagd, vara kapabel och aktiv, passa fastlagda tider, dessutom finns inget stöd mellan terapisessionerna. Det kan säkert se olika ut och förhoppningsvis upplever de flesta att det inte är några problem och att de får en god hjälp.

Mitt andra råd. Ska jag trots allt rekommendera en del litteratur som är bra och till hjälp så blir det följande böcker. De är i alla fall inte ytliga som många självhjälpsböcker och de står pall för en kritisk blick. Speciellt av den som vet, det vill säga den deprimerade själv. Samtidigt är de inte enbart vetenskapliga eller bara klargör orsaker och grunder, utan de hjälper och stödjer dig i att förstå dig själv och skapar hopp och lust till livet. James Hillmans bok om ekollonteorin Själens kod (tycks få sökas på antikvariat för svensk översättning) är egentligen ingen bok om depression, men är en bok full av hopp och förmedlar en tro på mål och mening med vars och ens liv (en del kan tycka den är lite new age i negativ mening och det respekterar jag), Andrew Solomons Depressionens demoner (tycks få sökas på antikvariat för svensk översättning) är den mest grundliga bok jag läst om depression ur såväl den drabbades som ur en journalists ögon. Den skänker en stor förståelse för depression och stärker din självkänsla, Viktor Frankls Livet måste ha mening handlar dels om hans tid i koncentrationsläger under andra världskriget, men också om hur hans upplevelser kom att forma hans uppfattning om mål och mening med livet och hur vi bör tackla våra svårigheter. Samt slutligen Kärlek och vilja (tycks få sökas på antikvariat för svensk översättning) av Rollo May. Den är svår och kräver en del av läsaren men handlar om viljans intentionalitet, dvs grunden för vårt viljestyrda liv, vårt varför. Oerhört klarsynt och handlar om vår existens och vårt förhållningssätt till livet. För en hel uppsats om Rollo May och intentionalitet bland annat.

Sista rådet. Ta Gud till hjälp även om du inte kallar dig kristen – inte kan det skada att åtminstone prova en bön! Vi äter ju piller många gånger helt oreflekterat i tro att de ska fungera?! Du kanske inte tror att Gud kan göra något för dig, men det finns en liten anekdot om en man som alltid sett två fotspår i sanden när han vandrat livets väg, sina egna och Guds. Nu kunde han bara se ett och ropade förtvivlat till Gud: Varför har du övergivit mig, nu när jag behövde dig som mest! Gud svarade: Inte har jag övergivit dig. Det är mina fotspår du ser, det är jag som burit dig! Ibland är det just så – vi tror vi vet och så visar det sig efteråt att Gud verkat för oss i det dolda. När det gäller det andliga perspektivet i tillvaron så kan jag verkligen rekommendera både dig som inte kallar dig kristen och dig som gör det att läsa Philip Yancey! Hans böcker har en ödmjuk ton och är förankrade i egna och andras erfarenheter med en stor insikt. Han är inte en dogmatisk kristen men han sviktar inte i tron på Gud och hans nåd. Läs med fördel Mörkerseende – när du är besviken på Gud, Med nådens ögon – finns nåd och förtjänar jag den? (finns på antikvariat i skrivande stund), Livlinor – inspiration om människor som hittat sitt varför!)

Disclaimer – för dig som läser detta! Jag tycker det är viktigt att påminna om att jag inte har expertkunskaper i ämnet.
Jag placerade detta stycke sist eftersom min mellanflicka på 10 år precis förstått att jag har en blogg och kanske läser en bit. Men, jag tror inte hon kanske orkar igenom texten ända hit ner. Jag vill egentligen bespara henne oroväckande och skrämmande tankar som onödigtvis skulle ge henne ångest eller dålig sömn av oro för mig. Det finns ingen anledning kvar till oro för mig idag. Ovanstående tillsammans med det jag skrivit tidigare i inlägget Tre små råd om depression är råd som jag tror fungerar, men de är valda utifrån min erfarenhet, dvs de fungerar för mig. Jag har inte haft den djupaste formen av depression. Likafullt har jag många gånger (speciellt när jag var yngre) funderat över självmord och i desperation över min tillvaro och mitt jag känt att det inte finns några utvägar. Självmord har dock aldrig varit helt aktuellt. Kanske för att jag håller av mina nära på ett sätt som jag upplever som stödjande i sig. Jag skulle inte kunna svika dem så eller göra dem så illa. De älskar mig och jag älskar dem. Och nu sedan jag har fått barn så finns det inte längre kvar i min föreställningsvärd. Sedan har min Gudstro hjälpt mig att inte ta ett sådant steg. Jag upplever att det även gentemot Gud skulle vara ett svek. Men oj vad jag har hållt Honom ansvarig för mycket och oj vad jag har spytt galla över Honom för mitt livs skull. Som om jag inte hade ett eget ansvar eller gjort egna val…!
Så även om jag inte är expert eller har haft den djupaste formen av depression med diagnos så hoppas jag att jag kan ha en del att säga till råd för den deprimerade. Samtidigt hoppas jag att den som just nu verkligen lider av en djup och allvarlig depression inte tar dessa ord och råd som en förolämpning mot hans situation. Jag vet mycket väl att de kan väga lätt i en sådan situation. Det är min mening att de kanske ändå kan hjälpa till något.

Oh shit – mera böcker

Nu har jag gjort det igen! Jag och böcker… kan inte få nog helt enkelt. Har en halv bokhylla redan med olästa böcker. Olästa därför att jag hela tiden lockas av nya böcker innan jag hunnit läsa de gamla. Mitt intresse väcks så oerhört lätt och jag vill veta så mycket som möjligt om just det som mitt öga vilar på för stunden, vare sig det handlar om schack eller konst eller idrott eller you name it. Jag tycks inte ha förmåga att sovra i materialet. Mitt ideal vore att läsa tio böcker parallellt och samtidigt hinna med löpning, renovering, familj, arbete, fritid och annat. Det är givetvis inte möjligt, men skam den som ger sig.

Nu har jag tryckt på köpknappen igen och (puh) sedan ska de betalas och kanske också förklaras för hustrun (fast hon brukar faktiskt vara förstående. Det är snarare mitt eget dåliga samvete som brinner likt en glödgad kniv instucken mellan skulderbladen). Av alla böcker på min önskelista så har jag valt denna brokiga samling. Ska väl räcka fram till jul…

Depression: A Stubborn Darkness av Edward T. Welch

(För att depression som ämne intresserar mig, berör mig och plågar mig. Har fått goda vitsord på amazon. Är skriven från en kristen synvinkel)

Dubbelgångaren av Fjodor Dostojevskij

(Den gode Fjodor är min favoritförfattare. Denna har jag ännu inte läst.)

Mindfulness. en väg ur nedstämdhet av Mark Williams, John Teasdale, Zindel Segal

(Har tidigare läst en bok av Mark Williams (The Psychological Treatment of Depression) och tyckte den var tydlig och bra, men denna har en ny och intressant angreppsvinkel med mindfullness. Har också fått goda vitsord på Amazon)

De välvilliga av Jonathan Littell

(En bok som jag länge längtat efter att läsa. Har kanske en morbid eller sensationslysten dragning, men också för att boken ska vara viktig och ha en stark påverkan på läsaren)

Sömnlös av Stephen King

(För att jag efter så oerhört många år efter alla andra förstått att Stephen King faktiskt kan skriva och har både djup och litterära kvaliteter utöver spänningen)

Dostojevskij: liv och dikt av Karl-Erik Lagerlöf

(Har läst Jan Erixons Någon besökte min själ (får tydligen sökas på antikvariat) som var väldigt bra skriven om Fjodor D. Men jag känner att det inte finns någon botten i studiet och läsningen av Dostojevskij och ser fram mot även denna)

Depressionens demoner SR P1

Just nu kan du ladda ner och lyssna på ett litet avsnitt från SR P1 som handlar om depression och boken Depressionens demoner av Andrew Solomon som jag skrivit om här. En bok som jag återigen verkligen rekommenderar för dig som tyngs av depression.

Mina lungor

Löpning är ett fantastiskt sätt att öka livskvalitet och välmående. Relativt skadefritt och något som alla kan utföra oberoende av anlag och målsättning (om inte handikapp sätter gränser). För mig har det under många år varit en stor del av livet även om jag inte alltid hållit på med det. Ibland har andra idrotter trängt sig emellan, och ibland endast perioder av icke-aktivitet. Det är speciellt under sådana sistnämnda perioder som jag märkt hur oerhört viktigt det är med framförallt kondition, men också till viss del styrka. Nu har jag haft en sådan period. Det började i vintras med att jag fick problem med andningen under löpturerna. Symptomen tilltog och jag kom att höra upp med löpningen helt. Det gjorde mig förtvivlad, men en klen tröst blev att jag istället fick tid över att renovera på huset. Sedan har jag blivit pappa igen och det har varit en intensiv bebisperiod. Att ge sig ut på löprundor när jag istället borde vara hemma och stötta min trötta och utarbetade hustru skulle jag inte haft samvete till ändå. Som nybliven pappa och allt annat bra i livet borde jag ju vara lycklig och uppåt, men det har jag inte varit. Jag har haft en blå period av depressivitet och stundtals även känt mig smått katatonisk. Har speciellt sista tiden haft svårt att få saker gjorda både hemma och på arbetet. Till detta kommer att konditionen helt har försvunnit, åtminstone känns det så. Kondition är verkligen en färskvara. Samtidigt har jag gått upp i vikt och lagt på mig fem-sex kilo (sockersug, chips och choklad).

Jag sökte läkarhjälp för lungproblemen i våras. Läs om det här. Jag har sedan dess inte lagt ner så värst mycket energi på att gå vidare med detta eftersom jag för stunden tyckte det var ok med att fokusera på annat i livet. Men, nu vill jag komma igång så smått igen. Självklart är jag orolig för att symptomen ska komma tillbaka. Jag tycker att jag fortfarande känner av dem, om än bara som en tendens, ex. efter att ha sprungit i trappor eller efter cykelturen hem från  jobbet, dessutom har jag också viss torrhosta och slembildning kvar. Symptomen från i vintras stämmer annars väl med artiklar jag läst om ansträngningsastma eller som en del säger träningsastma. Nu var det visserligen kallt och vinter och det finns en annat art av astman som kallas köldastma. Jag kan inte säkert säga vilken jag eventuellt hade/har. Det får framtiden i så fall utvisa. Verkar finnas en del okunskap och splittrade meningar om olika former av astma även inom läkarkåren. En del tycks inte bry sig om skillnaden. Men hur diagnostisera då? Är det köldastma jag har så finns det hopp att få hjälp genom att använda Lungplus eller airtrim-mask, medan om det är ansträngningsastma kan det bli svårare utan mediciner såsom Bricanyl eller Ventoline. Efter att ha surfat runt en del såg jag den här artikeln på nätet angående Lotorpsmetoden! Det verkar väldigt lovande och jag har bestämt mig för att prova detta omedelbart om det visar sig att astman finns kvar. Kanske finns du där ute som har erfarenhet av liknande besvär eller Lotorpsmetoden. Kommentera gärna så jag får del av dina tankar!

Plötsligt en dag – en hälsning.

Så rann det till. Tre inlägg på samma dag hittills. (sedan tystnad ett halvår igen )

Nåväl, har gått och irriterat mig lite och undrar om det bara är jag (förmodligen) som inte blir hälsad på på stan?

Jag menar – jag känner några människor (tro’t eller ej), men när jag går på stan så känner de inte mig – inte först i alla fall!

Om jag vare sig passerar helt normalt utan särskilda åtbörder eller ler vackert och inbjudande, så lyfter de inte på handen eller ens ögonbrynet så där lite förvånat eller inte ens förfärat… förrän jag hälsar… DÅ plötsligt får jag ett helt vanligt morsning eller hejsvejs tillbaka.

Har satt detta i system vid ett par tillfället och konstaterat att det tycks gälla som en naturlag. Även med personer jag känner väl – till och med en släkting har visat detta beteende. Man kan ju verkligen undra varför jag ska behöva hälsa först. Varför ska inte andra kunna säga hej först? Jag menar någon ska ju hälsa först i ett möte, eller? Som väl är har jag inget emot att hälsa, men jag fattar nada av detta! OCH JAG TÄNKER INTE TRO ATT DET ÄR NÅGOT FEL MED MIG. Visserligen har jag haft paranoida inslag och trott att folk skrattat åt mig förr när jag gått på stan (då som en sorts biverkan till depression). Men denna företeelse kan man ju faktiskt belägga med tydlighet och empirisk prövning.

Är det någon annan som upplevt samma?

Bloggande

Jag tycker det är riktigt intressant att läsa vad andra skriver på sina bloggar. Inte sällan blir man inspirerad att kommentera, fast jag tvekar att göra det. Tänker ofta att vad betyder det att jag lägger mig i. Tillför mina kommentarer något egentligen? För vems skull kommenterar jag?
Samma tankar har jag apropå min egen blogg. Vad skriver jag här för och för vem? Så blir det ofta långa uppehåll då jag helt tappar motivationen att skriva. Enda stödet för att skriva är just den vetskapen att om jag kan uppskatta andras bloggar så kanske någon annan faktiskt uppskattar min.

Det är lite krångligt och tidsödande att behöva logga in och sedan navigera fram ett nytt inlägg och ovanpå det ladda upp en bild eller två. Det vore bra om det fanns ett enklare sätt att skriva. Dessutom skulle jag vilja kunna sitta på bussen hem, eller i soffan hemma och skriva ner tankarna för att sedan enkelt ladda in dem på sidan. Givetvis finns det säkert något sådant enkelt verktyg som jag missat att ta till mig. Men, det är just det som är problemet. Jag har inte tid att ständigt följa med i den senaste utvecklingen. Inte intresse heller. Jag vill inte ha supermobiltelefoner med 79 olika teknologiska inventioner inbakade eller bära med mig en bärbar dator överallt uppkopplad via satelit. Hmm… Jag får väl finna mig i att det är lite segt att blogga och papper och penna på bussen får nog duga.

Har inte skrivit på ett halvår och det har inte bara med bloggformen som sådan att göra. Jag skriver ju ibland om depression här på bloggen och det har varit en jobbig höst i år. Det har inte varit läge att samla kraft i tankarna och skriva ner dem här på bloggen. Jag önskar att jag hade kunnat göra det då jag tror att just skrivandet är helande för själen, och dessutom kunde det vara pedagogiskt riktigt att visa upp mig även då jag inte tror mig ha svar på allt eller förmår allt. Det skulle kanske kunna ge mer trovärdighet åt allt annat jag skriver eller åtminstone sätta in det i ett riktigare perspektiv.

Sedan har det känts som om jag inte vet vilken typ av blogg jag vill skriva. Många har ett tema och håller sig till det , medans jag mer skriver det som just för stunden faller mig in. Visserligen tycks det som det mest handlar om löpning, litteratur eller depression. Men, det är nog mest en följd av mitt liv, inte att jag planerat att just det skulle vara innehållet. Nu kom min härliga dotter och sa att det var mat på bordet så då kan jag inte skriva mer just nu. Vi hörs igen!

Motion och depression

Såg precis på bloggen Sporty Spice en recension av boken ”Fri från depression med kost, motion och sömn”. Temat är intressant och jag är ju själv helt övertygad om motionens goda effekt på depression. Kost och sömn blir alltid påverkat av depressionen, men kanske är det även så att man kan använda dem till läkedom också. Åtminstone tror jag man kan förebygga många återfall (och djupet av dem) med en sundare livsföring. Sedan blir jag alltid tveksam till dem som utlovar fri från i titeln. Visst är det bra med hoppfulla böcker och tro på möjligheten till ett annat liv, men jag är böjd att tro att depression, risken för den (rent kemiskt) och de tankar som föregår den, är något man får leva med resten av livet. Ungefär som med alkoholism, tror jag. Det gäller att inte få ett återfall och att ständigt vara på sin vakt över de tankar och de miljöer eller vad det nu än är som leder fel. Att varje dag ta ett beslut att bejaka livet. Jag ser livet som en process och vi tar ett nytt steg fram för varje erfarenhet vi gör. Psyket kan visserligen till viss del läka och de kemiska processerna i hjärnan repareras till rätt balans, men vi kan aldrig byta ut en personlighet eller ersätta en själ – bara förändra några av de tankesätt eller levnadsmönster vi bär på.

När Orfeus vände sig om

Johan Beck-Friis: När Orfeus vände sig om

Första meningen: ”Att vara ledsen tillhör livets vardag.”

Jag har läst boken från en lekmans perspektiv och med en deprimerads erfarenhet som grund. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att ge den en rättvis bedömning. Det är därför inte möjligt att recensera eller kritisera boken eller bemöta tankarna och ideerna som riktiga eller felaktiga. Jag kan således bara ge den mitt omdöme som svar på frågorna om den var bra och om den kan vara till hjälp för den som lider av depression.

Tyvärr menar jag att den inte var tillräckligt pedagogisk eller tillgänglig för att jag ska tycka att den var bra. Däremot tror jag att kollegor till Johan Beck-Friis kan hitta oerhört mycket erfarenhetsbaserade kunskaper och genomtänkta visdomsord i boken. Kollegor som inte räds och inte heller tvekar på innebörden av den rikliga psykoanalytiska begreppsvärlden. På så vis kan jag också tro att boken kan komma att vara oss deprimerade till hjälp och gagn så att säga mer indirekt. För trots min kunskapsbrist så ser jag en överensstämmelse med min erfarenhet och med min, genom andra böcker förvärvade, tro på orsaksförklaringen och terapins väg för den deprimerade.
Gott är också att finna att hur objektiv och analytiskt distanserad Johan Beck-Friis söker hålla sig, så efterlämnar han ett svagt ljus som tränger fram bakom bokstävernas svärta. Ett ljus som vittnar om och strålar av värme och en sann ömsinthet för den deprimerades situation. Johan Beck-Friis vilja att verkligen kunna erbjuda en hjälp är tydlig och förmodligen är det något som även hans patienter kan intyga.

Jag tror att jag efter min första genomläsning av boken ändå kommer att återvända till den. Kanske kommer jag att mer selektivt läsa små stycken och låta innebörden smälta in sakta och eftertänksamt, eller mer enbart hämta sentenser som kan bära mig för en dag eller två, eller söka svar på enskilda utvalda frågor. Boken kompletterar och fördjupar förståelsen för mitt gissel – den svarta röken som förgiftar mina celler – depressionen. Så känns boken plötsligt nyttig och viktig att ha till hands i min bokhylla tillsammans med andra vittnesbörd, böcker och dokument till läkedom och hjälp.

Mindre ensam = feel-good.

Jag skrev i föregående inlägg om vikten av att inte fördjupa sin depression genom att enbart läsa tung psykologilitteratur, speciellt om den inte förmår förmedla hopp och glädje. Det kan vara viktigt att bryta den onda cirkeln och i stället låta sig svepas med och glömma sig själv en stund i annat. På det viset så återhämtar sig hjärnan och tankarna kan få en annan inriktning. Har precis läst Anna Gavaldas ”Tillsammans är man mindre ensam” och den kan vara just en sådan bok som jag menar lyfter dig bort och ut ur nedstämdheten. Den är en feel-good roman i dialogform som handlar om fyra var för sig helt olika individer som under ett år kommer att bo tillsammans i Paris. Vi får följa deras liv och hur deras relationer alltmer kommer att flätas samman. Fyra personer som inte har speciellt mycket gemensamt och som försöker att finna lycka i sina liv på egen hand. De upptäcker genom de konflikter och problem som uppstår att de tillsammans kan skapa det fullvärdiga liv de alla önskar.
Det har skrivits många feel-good romaner som ofta faller platt på antingen karaktärernas orimlighet och komedins tramsighet, eller (och oftare) på grund av att boken helt enkelt är så dåligt skriven. Men så är inte fallet denna gången. Anna Gavalda har lyckats riktigt bra. Boken väger samman allvar och myspys på ett fint sätt och det känns aldrig överarbetat. Boken ska bli film och jag tror den har alla förutsättningar att lyckas. (Kan knappt bärga mig tills jag får se vem som ska gestalta den excentriske och godhjärtade Philibert.)

Tre små råd om depression

Jag tror att jag borde skriva mer om depression. Jag har märkt att många som har hittat min blog har sökt just på ordet depression. Det finns ett stort behov av att läsa om detta. Än mer tror jag att vi borde prata om det, öppet med varandra, inom familjen eller bland vänner. Och minst lika viktigt, med skolkompisar, jobbkompisar eller chefen på jobbet, de har också anledning att veta och förstå varför jag inte fungerar bra just nu. Dessvärre tror jag det dröjer ännu ett tag innan det är naturligt att se på depression som på vilken annan sjukdom som helst, exempelvis diabetes. Tyvärr upplevs det förnedrande att lida av det och det ses med förakt på av de oförstående. Den som väl har berättat har små möjligheter att återfå den forna statusen igen.

Jag vill betona att jag inte har några som helst specialkunskaper om detta område, även om jag har läst en del böcker och artiklar om depression. Jag har dock en viss erfarenhet av depression både i mitt tidigare yrke som vårdare inom missbruksvården och i mitt eget liv. Som vårdare kom jag så gott som dagligen i kontakt med deprimerade klienter och vid ett par tillfällen förekom det självmordsförsök.

Att vara vårdare och samtidigt själv vara benägen för depression var nog inte alltid så lyckat vare sig för mig eller för klienterna. Visserligen tror jag att det gav mig en väl utvecklad förmåga till empati, men samtidigt kunde jag inte vara inspirerande eller kreativ och förmedla en positiv målbild. Patienten/klienten behöver ett lyft och en hjälp till att känna hopp och förnyad energi.

Jag personligen har aldrig haft de allra djupaste eller mest kritiska formerna av depression. Men, jag har lidit till och från av depression i hela mitt hittillsvarande vuxna liv. Denna sjukdom har återkommande lagt sig som en tung och giftig dimma runt mig och inom mig. En rök som förgiftar varje cell och varje tanke med bly och arsenik, så att jag byggt upp ett inre fängelse av självförakt, och inte tagit tillvara på mina möjligheter eller förmått forma mitt liv till dess fulla potential.

Nu var inte min tanke att beskriva hur eländig en depression är eller vilka konsekvenser den får. Det känner nog de drabbade bäst själva. Jag ville egentligen ge några råd utifrån min erfarenhet. Det första rådet fick jag av företagsläkaren som jag besökte efter att ha bestämt mig för att försöka få hjälp. Han uppmanade mig att läsa mer skönlitteratur och mindre av alla dessa böcker om psykologi och filosofi som jag läste. Det gjorde mig inte friskare då jag redan var nedstämd, menade han, att älta och grubbla över psyket och existentiella problem, att vända på varje själslig sten och vältra mig i tungsinne. Nej, det gäller att bryta den negativa spiralen. Jag tror att man likaså kan ägna sig åt att se på film, helst kanske roliga och positiva, men i vart fall engagerande. Jag menar att verklighetsflykten i böcker och filmer faktiskt kan vara terapeutisk. Ungefär på samma vis som de drömmar vi har på natten syftar till att bearbeta och förklara det oförstådda och bortträngda, så ger läsningen tid för kropp och själ att glömma sig själv för en stund och koppla av de tankar som hållit oss i sitt grepp och ger oss en liten chans till omstart igen.

Ytterligare ett bra råd jag fått har med det att göra att deprimerade inte förmår sig göra eller fullfölja något. Man blir passiv och under tiden tynger högen av alla saker man borde göra allt mer på ens axlar. Man fylls av skuld och skam över sin oförmåga och allt känns omöjligt. Rådet jag fick var att skriva ner en lista med de tio viktigaste saker jag skulle vilja ha gjorda. Sedan ska man bestämma att göra en av dem idag (inte fler, bara en)! Upplevelsen av att faktiskt ha gjort en sak och därmed ha ett bekymmer mindre är mycket stark. Det leder till att den negativa spiralen bryts.

Sista rådet är det mest effektiva (lindrande) för den deprimerade, men ack, jag vet, så svåra. Att ta sig upp ur fåtöljen, soffan eller sängen kan kännas omöjligt och samtidigt skriker själen efter ett varför. Likafullt är det bland det viktigaste. Jag talar om kroppens behov av motion. Vill du inte ha depressionen så har du dessutom redan därför ett varför. Många med mig kan vittna om att det är sant att motion har en positiv effekt på en deprimerads psyke. Särskilt menar jag att löpning har en god effekt, men det är givet viktigast att du över huvud taget tar dig ut. Ut måste du! Ut i luften och andas! Börja med att gå runt kvarteret, men gör det och gör det regelbundet. Försök sedan att utöka längden och tiden. Prova att gå lite fortare, klä dig i träningskläder och pressa dig lite. Börja svettas och andas ut gifterna. Prova att jogga någon gång, och ja! Du är faktiskt igång!

Jag springer och har satt upp mål framför mig som jag vill klara av (i mitt fall ett maratonlopp). Målet är viktigt för mig så att jag inte slutar. Ett mål måste vara önskvärt, men också realistiskt, därför har jag dessutom haft ett antal delmål på vägen. Säkert kan du hitta dina.

Varför är då speciellt löpning nyttigt. Jag vet inte säkert, men jag har flera gånger i samband med löpning upplevt en rejäl kick i form av ett lyckorus, en euforisk upplevelse av tillfredställelse och förmåga. En känsla av att jag kan ta ett varv till och denna gång spurtar jag hela vägen. Förr talade man om endorfiner i kroppen som orsaken till detta fenomen, men forskningen tror idag att det är mer komplicerat än så. Att löpning har en effekt på kroppens och hjärnans kemi är oomtvistligt och påvisat, om än inte helt klarlagt. Produktionen av någon eller några av de kemiska ämnen som har samband med depression tycks stimuleras av löpning. Slutligen tror jag att svettningen, andningen och kroppens rörelser driver ut demonerna genom att gifter och slaggprodukter som ansamlats i cellerna frigörs och forslas bort från kroppen. Våra organ aktiveras, rensas och kroppen börjar producera nya friska celler. Andningen är speciellt viktig och jag menar att frisk luft är nödvändigt. En sunkig och svettluktande gymlokal på ett löpband till hög discodunk, tror jag mindre på (för en deprimerad).

Det var tre enkla, eller små, råd som jag vet fungerar för mig. Lycka till och kommentera gärna om du har andra eller liknande råd att ge, så att andra kan få del av dina erfarenheter.

Edit: Nu har jag skrivit ytterligare en artikel som en slags uppföljare till denna.

Eländes elände

Skitdepression. Ligger som en kall filt över hela mig. Giftrök i varenda cell. Bly i musklerna. Tätningsmassa mellan nervsynapserna. Gröt i hjärnan.

Tack och lov att löpträningen funkar någorlunda. Märker att den i vart fall rensar systemet tillfälligt. Tyvärr räcker det med en natts sömn så är det tillbaka. Så påverkas mitt arbete och jag missköter det tyvärr å det grövsta. Å ångest o skuld!

Depp-lit

Kanske gav mitt förra inlägg en känsla av bitterhet. Det var i så fall inte min mening. Att få en diagnos på sin sjukdom är positivt och kan kännas skuldbefriande och lugnande för patienten. Han kan då med tillförsikt se fram mot behandling, men också själv söka kunskap om sin situation i litteratur och via olika forum med andra i samma situation.
Jag föredrar att läsa böcker som kan hjälpa mig att förstå mig själv och ge mig hopp. (Här ska jag först lämna en liten brasklapp: det kan vara negativt att läsa alltför många böcker om sin sjukdom eller rent allmän tung psykologi eller filosofi. Det är lätt att man fastnar i ett tungsint tänkande och krånglar till det för sig själv. Läs i stället vanlig skönlitteratur, en deckare eller något som bryter ditt tankemönster. Ibland är det bättre att lyfta blicken och göra något annat, något roligt, se en fjantig komedi, gå ut i naturen, vad som helst, eller varför inte löpträna. Odla glädjen!)
En bok som verkligen beskriver depression och skapar insikt och förståelse är Andrew Solomons ”Depressionens demoner”. Han är väldigt självutlämnande i boken, men han blir aldrig sentimental. Han tilldelades 2001 års National Book Award för boken och var med som finalist till Pulitzer-priset. Boken skapade en hel del debatt eftersom Andrews far står bakom ett stort medicinföretag som just har en storsäljare inom antidepressiva mediciner. Jag tycker att han klarar kritiken galant och lyckas hålla sig klart objektiv från sådana särintressen. Tvärtom är han i många delar oerhört kritisk till den medicinska förskrivning som sker av en läkarkår som inte alltid förstår de bakomliggande orsakerna till depression. Titeln verkar vara slut i bokhandeln, men det borde gå att finna den på något antikvariat (ex. Bokbörsen eller Antikvariat.net). Bokhandlarna beskriver boken så här:

”Med sin bok Depressionens demoner ökar Andrew Solomon förståelsen för och kunskapen om en av vår tids folksjukdomar – depression. Genom sina egna och andras erfarenheter av depression och genom studier i vetenskaplig forskning ger Solomon en översikt av sjukdomen ur en mängd olika aspekter såsom medicinska, biologiska, historiska, kulturella och konstnärliga. Resultatet är en fantastisk bok som trots sitt tunga ämne är både lättläst och engagerande och som fyller ett sedan länge uppdämt behov. Andrew Solomon är journalist och skriver bland annat för The New Yorker och The New York Times.”

Själv har jag precis beställt två böcker som jag tror kommer att underlätta för framtiden och minska mitt självförakt i denna del av mitt liv. Det är ”När Orfeus vände sig om : En bok om depression och självaktning” av Johan Beck-Friis, samt ”Depression och skapande” av David Rosen.

Tungsinne

Kronisk depression, melankoli, dystymi, egentlig depression och depression, alla har de ur ett vetenskapligt perspektiv olika betydelser och det finns olika kriterier för hur de diagnosticeras. För min del kan vi lika gärna kalla det tungsinne eller nedstämdhet eller varför inte själens fullständiga förgiftning. Ofta använder läkaren en kriteriemängd som definierats i en manual för diagnosticering av mental ohälsa, kallad DSM IV. Ur den depressives perspektiv står det hela tiden fullständigt klart vad han går igenom, upplevelsen är hans och bara hans. Spelar det någon roll för patienten vad det kallas? Ska han bli tacksam mot läkaren om han fått etiketten depression eller ska han bli orolig? Ska han anses mer hjälpvärd än den som under åratal av tungsinne fått relationer och karriärmöjligheter att passera ogripna eller slagna i spillror?

Visst jag förstår att en akut depression statistiskt är av livshotande karaktär. Det är av yttersta vikt att behandla den resolut och med långsiktighet och uppföljning. Likaså förstår jag behovet av att kunna diagnosticera – självklart. Det är bara det att jag känner en trötthet över att en människa trycks in i fyrkantiga termer och konsekvent sorteras. Antingen är du innanför eller så är du utanför! Jag själv fick en gång i tiden diagnosen kronisk depression. Alltså vet jag att jag har haft en depression.

Att inte bli tagen på samma allvar för att du ”bara är tungsint” kan kännas oerhört kränkande för den som inte klarar att definiera in sig i de kriterier som krävs. Bara ett enda av dessa kriterier kan vara nog för att verka förlamande på hela individen. Vad gör han då? Ja, ingenting kanske, i stället bevarar han och undertrycker depressionen och låter giftet sprida sig i kroppen (den fysiska såväl som det totala livsutrymmet). Åren går och ett fullvärdigt liv skulle ha kunnat vara.

Nu kan vi inte ge dyrbar terapi eller medicin till alla som går omkring och känner sig nedstämda. Och det är förvisso en riktigt och nödvändig erfarenhet att uppleva tungsinne. Det är inte en känsla som aldrig ska finnas. I stället anser jag att det är en berikande och själsligt fördjupande process att gå igenom perioder av tungsinne, men det kan också bli en personlighetsstörning eller en mångårig förlamning av en fullvärdig människa. Av den anledningen, menar jag, ska vi försöka att så långt det går uppmärksamma även dem som kanske inte riktigt på objektiva termer framstår som tillräckligt sjuka eller objektivt deprimerade.

Löpningens väl och ve

Jag har under så gott som hela november varit ”skadad” i vadmusklerna. Min högra vad är ännu inte helt återställd, fast nu känner jag att det finns hopp om det. Jag har dragits med en inflammation som jag troligtvis fick när jag la om min löpteknik. Jag försökte börja springa på framfoten som alla stora elitlöpare gör. Det var nog inte det klokaste jag gett mig in på. Ganska snart fick jag stelhet och svullnad i musklerna. Därpå tilltog värk och smärta som inte gick över ens vid vila. Till slut var jag tvungen att inse faktum. Jag fick avbryta mitt försök att byta löpteknik. Det var ett beslut som jag själv funderat över, men som jag också fick råd av andra som kan det här med löpning bättre än jag. Jag har också försökt att avstå från träning ett tag.
Fast det var lättare sagt än gjort. Trots att jag vet att jag återfår konditionen ganska snabbt efter ett uppehåll, så kunde jag inte riktigt motivera mig att helt avstå annat än för en mycket kort period. Det är verkligen konstigt att det ska vara så svårt att vila från löpningen. Det är inte bara paniken över förlorad kondition och tillryggalagda löpkilometrar, utan också att det finns ett oemotståndligt sug efter att träna och speciellt att löpträna. Jag provade med lite cykelträning som ett alternativ, men det är inte detsamma som att känna den friska luften i lungorna och kroppens och hjärnans harmoni vid varje steg och andetag. Jag borde verkligen avstå ett tag till eftersom jag inte blivit helt frisk ännu i högra vaden, men …

Jag har alltså inte skrivit något på ett tag och ett skäl har varit en tung period av nedtryckande och förgiftande tankar. Jag tror att avbrottet i löpningen gjort att jag blivit extra nedstämd. Med kontinuerlig löpning så kan åtminstone jag hålla tillbaks eller hantera depressivitet bättre. Härvid finns det nog såväl kemiska orsaker (med serotoninpåslag), som psykologiska skäl (känslan att fungera viljemässigt, att uppnå sina målsättningar). Men nu känns även denna sida av mig bättre igen.

Varför?

Har varit lite tungt ett tag.

Som Nietzsche sa:

”Människan måste ha ett varför för att kunna uthärda nästan varje hur.”

Gud hjälpe den som inte har ett varför.