Det mörka tornet I – III

Jag har precis läst ut De öde landen, den tredje delen i serien om Det mörka tornet av Stephen King. Jag insåg att jag inte har sagt något om de första två delarna tidigare, Revolvermannen och De tre blir dragna, så jag gör en artikel om dem tillsammans här.

Stephen King uppfattas väl idag som skräckens mästare. Säkert har vi olika uppfattning om vad som är skräck och definitivt blir vi rädd för olika saker. Jag har inte läst så mycket av Stephen King tidigare, bara Desperation och Drömfångare, men skräcken i hans böcker är i mitt tycke aningen teatralisk, en sorts splattermovie, eller en uppvisning i olika skruvade personer och händelser. När en berättelse blir som mest skruvad blir den inte skräck, utan bara skruvad. Vill flika in att jag tycker att Stephen King är fantastisk och att jag läser hans böcker med stort behag, men att jag läser dem minst lika mycket för det övriga, det som många andra tycker är rena transportsträckor till den egentliga handlingen, det vill säga hans betraktelser över människans existens och villkor, de mellanmänskliga djupen och individens skäl och motiv för sina olika val. Ska vi kanske kalla det för den mer finstämda delen av hans litteratur. Det som egentligen i samspel med fantastiken och fantasin gör det så briljant.

I serien om Det mörka tornet blir det  inte så mycket skräck utan mer fantasy. Det mörka tornet är enligt King själv hans stora verk, hans sammanfattning av allt han gjort. Allt som allt blev det sju delar, så jag har alltså fyra delar kvar. Vad serien går ut på är ännu dolt för mig och även för karaktärerna i romanen. Det enda de vet är att de drivs att söka efter Det mörka tornet och deras färd är lång och kantad av farliga händelser och besvärliga prövningar. Det är fyra huvudpersoner (eller fem om man räknar in Oy – en Billybumlare, öh  hmm) Roland, Eddie, Susannah och Jake. De har (utom Roland) alla blivit dragna (läs förflyttade) till denna världen från olika tidpunkter i vår närtid, 60-, 70- och 80-tal till Rolands tid, en värld som gått vidare, men som fragmentariskt påminner om vår värld. Hur långt in i framtiden vi befinner oss eller om vi rent av är i en parallell dimension, ja det vet vi ännu inget om. Givetvis är det just ovissheten om hur allt hänger samman och frågan om vad som ligger framför dem som utgör drivet i berättelsen. Stundtals har jag tyckt att det varit lite segt och jag har frågat mig varför jag ska vänta i sju böcker med att få svaret på frågan om Tornet. Det borde enligt mig funnits lite mer björnar på stranden för att uttrycka mig med en litterär term. Dessutom är ju inte heller Stephen King precis någon ordknapp författare och det kan ibland bidra till intrycket. Bortsett från det så får man vara med på en resa som kan beskrivas som knäpp, galen, fantastisk, episk och spännande. Jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker om böckerna, men jag är tillräckligt nyfiken för att lockas med och Stephen King skriver dessutom med sådan frenesi och glöd att jag säkert kommer att läsa de återstående delarna också.

Revolvermannen eller Roland av Gilead. Stephen King har lånat drag av Clint Eastwoods rollkaraktär i filmen Den onde, den gode och den fule.

Pam Reed – The Extra Mile

Ultramaratonlöpare (det vill säga de som löper längre sträckor än maraton 42195 meter) är inte speciellt namnkunniga. De blir sällan eller aldrig uppmärksammade av media trots att de springer sträckor så långa som vi andra knappt ens vill ta bilen till; ibland dessutom i terräng där vi andra åker skidlift. I Sverige har vi några riktigt duktiga löpare. Rune Larsson, Björn Sunesson, Christian Ritella och nu senast fina prestationer av Jonas Buud och Lena Gavelin, för att nämna några namn. Alla borde de fått större uppmärksamhet och hyllats på våra idrottsgalor, men nu är de flesta ultralöparna inte speciellt intresserade av media eller rampljuset, utan de trivs bäst i ett annat element – just det – i skog och mark och i löparspåret. Ändå kan man önska att åtminstone idrottsföretagen kunde finna dem och ge dem sponsorskontrakt så de har råd att resa, bo och tävla.
Just detta orättvisa förhållande har på många vis Pam Reed fått uppleva. Hennes fantastiska prestationer har inte alls fått det erkännande eller mediala genomslag hon förtjänat. Ett faktum som hon själv erkänner kan vara aningen bittert, men som hon ändå inte tänker låta sig nedslås av, utan hon fortsätter som tidigare med sin löpning av det skäl att hon älskar det hon gör och inte kan tänka sig att leva på något annat sätt. Inte för att hon saknat uppmärksamhet, men för att den kommit att lysa henne i ansiktet vid tillfällen som då hon exempelvis vunnit en av de kanske mest krävande tävlingarna som finns, inte bara en gång, utan två gånger i rad och som enda kvinna och på samma villkor som männen (Badwater 2002 och 2003). I stället var det en annan person som med sitt tvålfagra ansikte och tvättbräda till mage kom att pryda omslaget till Runners World som det ultimata löparundret – Dean Karnazes. Man kan fundera på om hon har blivit bitter för egen del då hon inte fått uppmärksamhet efter förtjänst. Men, efter att ha läst hennes bok, så förstår jag att hon är upprörd och villig att strida för inte bara sig själv, att visa vad hon kan, utan hon vill arbeta för att alla kvinnor ska få det erkännande som deras prestationer bevisar.
Annars har skriverierna kring hennes person kommit att handla om hennes anorexia och hur hon kan kombinera livet som fembarnsmor med så mycket löpträning. Dessa frågor får vi veta mycket om i hennes bok The Extra Mile: One Woman’s Personal Journey to Ultra-Running Greatness, tillsammans med berättelser om hur hennes vänner stöttat henne både i löparspåret och utanför. Tankar som många gånger inte stryker medhårs. Boken berättar om hur hon kom att börja med löpning och hur det sedan har lett till att hon utöver tävlandet bland annat är en av grundarna och arrangörerna till Tucson Marathon. Det är en insiktfull och med självdistans skriven bok och hon kan vara ganska frispråkig ibland och även dela ut en och annan känga. Samtidigt får man en njutbar upplevelse av kravlösheten i löpningen, att löpning lika mycket går ut på att vara i nuet och i närhet med naturen, att det är en livsstil, att löpning passar oss alla, att den ger fysiska och socialt positiva effekter.
Det är en god resa att följa henne på vägen genom hennes karriär och en inspirerande läsning för oss andra som också löptränar.

Paula Radcliffe: My Story So Far

Det var ett tag sedan jag läste boken, men eftersom jag har blivit löpningsinspirerad igen och dessutom vill recensera så många som möjligt av de böcker jag läst, så har jag tänkt skriva något om Paula Radcliffes självbiografi My Story So Far.
Min första tanke innan jag läste boken var lite nedsättande om vad en idrottare kunde skriva om annat än kilometertider eller träningsupplägg, men oj vad överraskad jag blev! Boken är riktigt välskriven med både humor och flyt i språket.
Boken täcker åren från hennes födsel fram till OS i Aten 2004. Vi får följa henne såväl i privatlivet som i hennes träning och det är med stort mod och inlevelse hon skriver om sitt liv i med och motgång. Hon varvar anekdoter från löpningens värld med personliga minnen från sin uppväxt och fram till idag. Och hade jag trott att det skulle drälla av tider och teknikaliteter så hade jag fel. Visst ett och annat resultat finns med men det är ju bara intressant.
I stället skriver hon om sin träning så att man ändå förstår hur hon sätter upp sina mål och vad hon kräver av sig själv. Vidare förstår man verkligen hur hårfin skillnaden är mellan succé och massmedias förödande kritik då något guld uteblir. Men också hur frustrerande och lika förödande en skada om än aldrig så liten kan vara för att kunna prestera på topp. Och på topp är vad som gäller för Paula. Efteråt insåg jag att jag hade läst boken i ett svep utan några längre pauser och det på engelska. Jag kan bara tolka det som ett mycket gott betyg och att boken är välskriven och har ett bra driv i handlingen, ja till och med är lite spännande. Det var min första självbiografi som jag läst och den gav mig mersmak att kanske läsa någon mer. Jag kan verkligen rekommendera den även om du inte är löpningsfantast.

Johan Theorin – Nattfåk

En liten recension är bättre än ingen alls (kanske), men jag känner mig nästan tvungen att säga något om Nattfåk av Johan Theorin. Skälen till det är många men först och främst för att han skriver så väldigt bra. Sedan tycker jag att det är viktigt att framhålla de goda exemplen inom kriminallitteraturen just nu. Speciellt som antalet författare och deras historier blir allt rikligare och i mitt och mångas tycke alltmer urvattnad. Till detta har debatten om litterära manifest pågått där vissa säger sig inte vilja skriva kriminalhistorier alls av ren princip, typ.

Johan Theorins författarskap har åtminstone för mig varit som att andas frisk luft ett tag. Senaste deckaren jag läste var ju ”Paret” Keplers Hypnotisören. Om den tyckte jag inte, och utan att gå närmare in på det så vill jag bara säga att det är bra med olika stil och form – så vi alla kan få våra smaklökar stimulerade. Nattfåk är andra boken av Johan Theorin. Den första hette Skumtimmen och var en stunds euforisk läsning för mig. Denna hans andra roman kommer inte upp i precis lika höga betyg för mig, men är å andra sidan ändå bland det bästa jag har läst av svensk kriminallitteratur i dag. Och återigen inte för att det är speciellt spännande eller realistiskt eller så mycket tjuv och polis, utan för att han på ett långsamt och suggestivt vis åskådliggör personernas yttre och inre miljö och trollbinder läsaren med en skröna som talar inte bara till vår spänningslystnad utan även till våra mer svårförklarade känslor, vår vidskeplighet, vår rädsla för vad som ligger bortom döden och kanske till och med tron på spöken. Allt fantastiskt sammanvävt med naturens mysterier, havens stormande och vinterkylans kalla grepp om Ölands vindpinade kustlinje.

Hypnotisören av Lars Kepler

Det har redan hunnit att skrivas kilometervis av recensioner av Lars Keplers Hypnotisören. Åsikterna går isär: någon kallade den för ett mästerverk (BookyDarling), andra (ex. Boktoka och Bokhora) väljer att tona ner men låter sig förföras av den skickligt spunna historien. Så finns det de som, likt mig själv, inte riktigt kan ryckas med i den välregisserade hypen (ex. Calliope och GP). Som tycker att boken, trots den drivna och spännande berättelsen, inte motsvarar deras högt ställda krav på det litterära och språkliga innehållet såväl som på karaktärstecknandet och den psykologiska trovärdigheten.

Ja, jodå boken är visst bra, och som sträckläsningsbok i hängmattan fungerar den utmärkt. Men, motsvarar den hypen – nej! Jag har svårt att förstå att den kunnat sälja in rättigheterna så bra utomlands enbart på förhandssnacket. Fast det är klart: allt går att sälja med mördande reklam och i översättning kanske den fungerar bättre. Hade det inte varit för pseudonymgåtan så skulle jag nog inte köpt boken, och nu ångrar jag mig en aning. Ändå behöver vi de här böckerna, så att vi uppskattar de med mer kvalitet. Som ett exempel kan jag ur samma genre (kriminalromaner) nämna Johan Theorins Skumtimmen. Upptäckte att jag under hela genomläsningen av Hypnotisören satt och längtade efter att få läsa hans andra bok Nattfåk. Längtade efter det välavvägda och njutbara språket, efter den känsliga miljö och personteckningen som finns i Skumtimmen.

Så vad har jag egentligen emot Hypnotisören. Jag har för det första väldigt svårt för machohjältar, typ Carl Hamilton. Joona Linna känns som en wannabee. En bokens motsvarighet till filmens Dirty Harry. Precis som Clintan så talar han coolt till busarna innan han slår ner dem. Go ahead punk, make my day! För det andra så har jag svårt för när handlingen eller karaktärerna helt enkelt är för mycket. Precis detta var ju mitt problem med Lisbeth Salander och hennes lika orealistiske far i Stieg Larssons böcker. I Hypnotisören upplever jag att detta främst gäller för bovarna och i deras motiv för sina handlingar. Det vävs en historia runt varje karaktär som är helt överdriven och skruvad och som definitivt lämnar mig kvar på perrongen. Dessutom, och för det tredje, är boken väldigt ryckig (säkert blev många kapitel strukna i en allt för hastig redigering) och man undrar ibland hur storyn går ihop. Ett exempel är då den försvunne pojkens mobilsamtal spåras till Gävle och jakten sätts igång. Sedan glöms Gävle bort, helt utan förklaring, och allt koncentreras till Stockholm. Que? För det fjärde, och sedan får det räcka, är språket oerhört stolpigt och korthugget och på något vis irriterande ofärdigt. Några omskrivningar skulle ha gjort stor nytta, särskilt som det får ett bättre flyt och blir mer följsamt i slutet av boken.

Ska du då ändå läsa boken? Nja, blir mitt svar. Den är OK. Spännande och tät som en film. Men har du dåligt med deg och bara kan välja en, så finns det bättre böcker. Är jag för hård? Kanske, men jag tycker att man måste kunna ställa högre krav på en så haussad bok.

En halv gul sol

Attans vilken bra bok! Tack och lov att jag varierar min läsning så att jag ibland bryter av spänningslitteratur med seriös litteratur. Jag menar då inte att de förra är sämre, utan att seriösa romaner, som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, har en helt annan anledning och ett annat syfte.

Jag befinner mig nu efter att nyss ha avslutat den sista sidan i boken i en allvarsam och djupt gripen sinnesstämning. Omskakad och rörd i djupet efter att ha läst om en tid och en händelse då jag bara var ett litet barn och som jag inte har vetat så mycket om. Ett dokument över det trauma och den katastrof för människan som krig och hungersnöd utgör i alla tider och platser.

Kriget i Nigeria 1967-70 då Biafra sökte sin självständighet är bakgrund och inramning för de händelser i boken och för de personer vars liv och utveckling vi får följa. Med smärta och med vemod får vi ta del av tvillingsystrarna Kainene och Olanna, deras män Richard och Odenigbo, samt tjänstepojken Ugwus resa genom krigsåren. Vi följer dem genom händelser som oåterkalleligt och oförsonligt förändrar deras liv. Ingen undkommer, alla påverkas.

Boken ger inga förenklade svar på krigets orsaker och förmedlar inget hopp om en ljus eller klar framtid. Ger ingen naiv föreställning om möjligheten att återuppbygga det som en gång varit eller en falsk tro på nya möjligheter. Därför gör den att jag som läsare känner att det är upp till mig att välja en attityd och att forma en linje efter vilken mina handlingar ska verka för att skapa den värld och det framtidshopp vi alla önskar. Jag känner ett ansvar efter att ha läst denna boken att öppna mitt sinne och bidra till samförstånd och tolerans mellan olikheter och åsiktsskillnader.

Boken är precis så välskriven och bra som alla recensenter utropar och den är värd alla lovord. Inledningsvis tyckte jag emellertid att det fanns en anstrykning till en sorts monoton redogörelse av händelser, en känsla av upprepning i olika former och skepnader för att få med allt som måste täckas in för att ge en full bild av såväl krigets orsaker som brutalitetens vidriga ansikte, men mot slutet av boken, och då man fått följa personernas genomgripande förändring och då känslorna av deras förlust och sorg förts över på mig som läsare, så övervanns mitt motstånd och jag måste inse att boken måste rekommenderas som en av alla viktiga böcker som alla bör ha läst. Och kvar hänger frågan tung i luften. (Jag tänker på Kongo, Etiopien, Zimbabwe, Somalia, Rwanda m.fl.) Hur ska vi förhindra att detta händer igen?

Tragedin 1996

Man brukar tala om att vara på tunn is eller att gå på slak lina, men att vara i tunn luft tillhör inte något av de klyschiga ordspråken. Inte är det en lek heller. Det fick verkligen de personer erfara som befann sig på Mount Everests snöhöljda topp den 10 maj 1996. Jon Krakauer var en av dem och han skrev om erfarenheterna i sin bok ”Tunn luft” ett år efter hemkomsten. Han tillhörde en kommersiell grupp som var ledd av Rob Hall, en mycket erfaren klättringsguide. Ytterligare en kommersiell grupp befanns sig samtidigt på berget, ledd av Scott Fischer, också han en väldigt erfaren guide. De flesta medlemmarna i dessa två grupper kom att bestiga berget, men på återvägen (som många hävdar är den kritiska delen) överraskades de av ett oväder som sammantaget med en rad olika misstag ledde till att sex personer ur dessa båda grupper omkom. Och det var mycket nära att det blivit fler.

Boken blev Jon Krakauers sätt att bearbeta händelserna och sorgen, samtidigt som han menade att det var viktigt att berätta hur klättringen utvecklats och hur kommersialiseringen förändrat förutsättningarna för expeditionerna, vilket egentligen var allas mening att det obönhörligt skulle komma att leda till en katastrof. Frågan var bara när och för vem.

Innan han skrev boken hade Jon Krakauer skrivit en artikel för tidningen Outside. Utpekandet av vissa personer och deras agerande eller underlåtenhet att agera tillsammans med de anhörigas och andra närståendes sorg kom att leda till starka reaktioner och en uppslitande debatt. I boken ”Tunn luft” sade Jon Krakauer att han balanserade bättre mellan skuld och hjältedåd, men att sanningen om vad som hände likväl måste komma fram. Dessutom går han själv inte fri från skuld och lägger öppet fram sin del av bördan i tragedin som han bär på.

Boken är fantastiskt skriven och så spännande att jag knappt kunde lägga den ifrån mig (trots att jag mycket väl visste både handling och slut). Man behöver absolut inte vara bergsklättrare eller ens intresserad för att läsa den. Den fungerar lika bra som äventyrsbok eller spänningsroman. För tillfället verkar boken vara slutsåld, men jag fick tag på ett exemplar via ett antikvariat. Annars verkar det vara ljudbok som gäller.

Löparböcker

Det tog ett tag att komma igenom, men nu har jag äntligen läst ut  The Non-Runner’s Marathon Trainer av Whitsett, Dolgener och Kole. Det beror inte på boken eller att den var på engelska, utan på att jag haft den som buss eller tågläsning till och från jobbet. Det har bara blivit sporadisk läsning när jag inte haft någon kamrat att prata väder med.

Jag tycker det var en mycket bra bok. En bok som speciellt lämpar sig för förstagångslöpare av ett maratonlopp, men kanske också för andra långlopp, såsom halvmaraton eller liknande. Jag som numera har sprungit ett maraton kan intyga att det som skrivs i boken är välavvägt och användbart. Boken handlar om en grupp människor som under 16 veckor deltar i en kurs ledd av två erfarna maratonlöpare tillika psykologer, som hävdar att alla med liten erfarenhet av löpning kan klara av ett maraton inom 16 veckor med deras progressiva träningsupplägg. Bokens kapitel är uppdelade på tre delar. Den första delen behandlar allmän löpningsteori, andra delen handlar om träningsråd och det specifika upplägget vecka för vecka, och den sista delen handlar om de erfarenheter som löparna i boken har gjort mot målet att klara av ett maraton.

Bokens tema, dvs att klara av ett maraton på 16 veckor är dock i mitt tycke helt meningslöst, om inte för annat än att bevisa att det är möjligt. Varför ha så bråttom och varför lägga sig så på gränsen till det möjliga? Själv tycker jag att man ska ta minst ett eller två år på sig om man är en förstagångslöpare. Dessutom ska man under tiden genomföra ett par delmål i form av en eller två halvmaror eller liknande distanser för att bygga en erfarenhetsgrund. Man behöver inte (bör inte) enligt min mening följa deras träning, men oavsett vilket träningsprogram du följer kan du ändå ha stor nytta av råden i boken. Boken är dock inget för dig som är en extrem tävlingsmänniska och som lever för att jaga tider. Här ligger fokus på att klara av ett maraton, inte på att spetsa ditt personbästa.

Ändå blir mitt slutomdöme gott. Boken känns helt sann och aktuell. Ingen som sprungit ett maraton skulle kunna säga att de inte känner igen sig eller har upplevt samma problem eller motstånd som löparna i boken. Just det att vi får del av så många löpares erfarenheter, och inte enbart träningsteori eller tabeller, tror jag är bokens styrka.

Som lök på laxen har jag dessutom just läst Löparens nya handbok av Martin Kreutzer m.fl. med koppling till tidningen iForm. Den var också helt OK, men även denna boken passar bäst till mer oerfarna löpare eller nybörjare. Trots det kan nog ett eller annat litet korn av nyttig information hitta även till den mer drivne löparen. Boken svarar på de flesta frågor man har som nybörjare om än översiktligt. Den tar upp klädval och råd kring hur att komma igång, men också grunderna i pulsträning och kvalitetsträning. Dessutom finns det råd för den som bara vill gå ned i vikt eller svar på frågor till den som är gravid.

Jag skulle vilja säga att det är en bra bok att ge bort till sonen/dottern eller maken/makan som just börjat löpträna. Den kommer definitivt att vara till hjälp och inspiration och på grund av att den är så lättläst så blir den inte bara en hyllvärmare.

Johan Theorin ”Skumtimmen”

Första meningen: ”Muren var byggd av stora och runda stenar täckta av gråvit lav, och den var lika hög som pojken.”

Många böcker säljs med baksidesuttrop av typen ”lysande”, ”glimrande” eller ”briljant”. Givet är det ofta överord och trovärdigheten strax genomskådad. I fallet med Johan Theorins ”Skumtimmen” tycker jag att påskriften stämmer förvånansvärt bra, ex. Sydsvenskans ”Den har den blandning av gåtfullhet och mänskligt djup som kännetecknar en bra historia”, eller Damernas värld: ”En suggestiv och spännande bok”.

Det är framförallt det suggestiva och gåtfulla stämningsläget som skapar en hållbar och inträngande berättelse. Det finns hela tiden en krypande obehaglig känsla av ondska och smärtsamma avslöjanden av det slag som gör att historien stannar kvar i tankarna långt efteråt. Ond bråd död har vi haft gott om i svenska kriminalhistorier, men aldrig har de väl kombinerats så effektfullt och inträngande tillsammans med en beskrivning av obehandlad och kvarlämnad sorg; en offrens psykologi.

Jag tycker dessutom att boken är briljant och glimrande. Jag frågar mig hela tiden hur en historia med gamlingar, krymplingar, och känslomässigt stukade och på livskraft tömda huvudpersoner kan bli så oerhört intressant och laddad av spänning. Det är mycket läsvärt. Själv sitter jag dessutom och njuter av återseendets eller igenkännandets glädje över Ölands landskap. Det landskap som jag själv tillbringat så många semestrar i som barn. Sol och vind och dofter av sten och tång fläktar levande upp ur boken och når så min näsa för varje blad som vänds. Det är definitivt en av de böcker jag vill rekommendera som semesterläsning.

Harlan Coben: Ett enda ögonblick

Första meningen: ”Scott Duncan satt mitt emot mördaren.”

Eftersom jag har stora problem att läsa fort, så är det ibland extra skönt att läsa spänningslitteratur modell Ken Follet, Jack Higgins eller som nu senast Harlan Coben. Böcker som inte kräver så mycket eftertanke eller pauser för reflektion och återhämtning, men som jag nöjt kan konstatera slukades på några dagar (inte veckor som annars). Med det vill jag inte ha sagt att de är sämre eller mindre värda som litteratur. Tvärtom skapar de många gånger en ökad lust att läsa och sprider fantasins och verklighetsflyktens glödande skimmer runt läsfåtoljen. Men, just att de kan läsas snabbt är bra för då kan jag genast börja på ytterligare en läsupplevelse och ju fler läsupplevelser desto rikare blir min tillvaro.

Harlan Cobens ”Ett enda ögonblick” är välskriven. Det är en tät berättelse och den drivs på av ständiga nya händelser och vändningar utan att någon gång tappa tråden. Möjligtvis, tycker jag, även om slutet var bra, att det kändes lite väl uppsamlande. Det verkar som han blev tvungen att (eftersom det nu inte gick att få till ett enskilt upplösande explosionsslut) förklara alla de enskilda oklarheterna så att ett någorlunda begripligt och sammanhängande, men ändå överaskande, slut kunde uppnås. Oavsett det och en del orealistiska romankaraktärer med smått övernaturliga förmågor, så anser jag att han klart tillhör toppskiktet av spänningsförfattarna idag, just för att han lyckas skapa en historia som är intressant och medryckande. Som läsare våndas man över hur huvudpersonen ska kunna ta sig ur knipan och problemlösarsinnet kittlas då slutet är långt ifrån uppenbart.

Jag kommer helt klart att läsa fler böcker av honom och kan under tiden även rekommendera ”Berätta inte för någon” som finns att hyra som film och som recenseras här.

Extremt högt och otroligt nära

Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära

Första meningen: ”Tänk på en tekittel?”

När boken egentligen börjar eller slutar är svårt att säga. Likaså vad som är boken, då den är mer än bara text. Ibland text som är överstruken och oläsbar, ibland som en bild av text. Ibland, eller ofta, bilder. Bilder som djupast sett är känslor och minnen, men också bilden av ljud och kanske till och med doft.

Måste säga mig tycka om. Tycke har uppstått. Boken är vidunderlig, skör och vacker, men också smärtsam och subtilt grym. Den lille pojken Oscar Schell drabbas av dödens kalla onåd och på samma gång livets oförmåga att förklara och läkande omfamna det ofattbara när hans pappa dödas i World Trade Center-katastrofen.

Att återberätta handlingen i en bok känns ofta torftigt och otillräckligt då en bra bok alltid är så mycket mer. Så jag väljer oftast att inte göra det. Kort kan sägas att boken också berättar om Oscars farföräldrar och deras komplicerade väg genom livet. Farfaderns brev till sin son som han aldrig skickar. En son som vi inte får veta speciellt mycket om, men som boken ändå kretsar runt som ögat i en orkan. Oscars sökande efter en sorts återförening med sin far genom att sätta samman alla relikter eller bevis om hans existens, och för att förstå de gåtor som han lämnat efter sig, leder honom runt i New York och till olika människor som alla har ett liv och en berättelse som Oscar inlemmar i sin sorg efter fadern.

Den här boken vet jag att jag kommer att läsa om igen och öppna många gånger för att smaka på och känna på textens självlysande språkdräkt och på den underbara och underfundiga uttryckslusten som grundar den smått experimentella formen. Boken skiftar mellan en naiv och brådmogen ton i Oscars berättande och en mer poetisk och begrundande ton i farföräldrarnas. En kontrastverkan som fungerar med briljans. Jonathan Safran Foer var en ny bekantskap för mig, men jag är oerhört tacksam över att ha fått stifta den!

När Orfeus vände sig om

Johan Beck-Friis: När Orfeus vände sig om

Första meningen: ”Att vara ledsen tillhör livets vardag.”

Jag har läst boken från en lekmans perspektiv och med en deprimerads erfarenhet som grund. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att ge den en rättvis bedömning. Det är därför inte möjligt att recensera eller kritisera boken eller bemöta tankarna och ideerna som riktiga eller felaktiga. Jag kan således bara ge den mitt omdöme som svar på frågorna om den var bra och om den kan vara till hjälp för den som lider av depression.

Tyvärr menar jag att den inte var tillräckligt pedagogisk eller tillgänglig för att jag ska tycka att den var bra. Däremot tror jag att kollegor till Johan Beck-Friis kan hitta oerhört mycket erfarenhetsbaserade kunskaper och genomtänkta visdomsord i boken. Kollegor som inte räds och inte heller tvekar på innebörden av den rikliga psykoanalytiska begreppsvärlden. På så vis kan jag också tro att boken kan komma att vara oss deprimerade till hjälp och gagn så att säga mer indirekt. För trots min kunskapsbrist så ser jag en överensstämmelse med min erfarenhet och med min, genom andra böcker förvärvade, tro på orsaksförklaringen och terapins väg för den deprimerade.
Gott är också att finna att hur objektiv och analytiskt distanserad Johan Beck-Friis söker hålla sig, så efterlämnar han ett svagt ljus som tränger fram bakom bokstävernas svärta. Ett ljus som vittnar om och strålar av värme och en sann ömsinthet för den deprimerades situation. Johan Beck-Friis vilja att verkligen kunna erbjuda en hjälp är tydlig och förmodligen är det något som även hans patienter kan intyga.

Jag tror att jag efter min första genomläsning av boken ändå kommer att återvända till den. Kanske kommer jag att mer selektivt läsa små stycken och låta innebörden smälta in sakta och eftertänksamt, eller mer enbart hämta sentenser som kan bära mig för en dag eller två, eller söka svar på enskilda utvalda frågor. Boken kompletterar och fördjupar förståelsen för mitt gissel – den svarta röken som förgiftar mina celler – depressionen. Så känns boken plötsligt nyttig och viktig att ha till hands i min bokhylla tillsammans med andra vittnesbörd, böcker och dokument till läkedom och hjälp.

Mindre ensam = feel-good.

Jag skrev i föregående inlägg om vikten av att inte fördjupa sin depression genom att enbart läsa tung psykologilitteratur, speciellt om den inte förmår förmedla hopp och glädje. Det kan vara viktigt att bryta den onda cirkeln och i stället låta sig svepas med och glömma sig själv en stund i annat. På det viset så återhämtar sig hjärnan och tankarna kan få en annan inriktning. Har precis läst Anna Gavaldas ”Tillsammans är man mindre ensam” och den kan vara just en sådan bok som jag menar lyfter dig bort och ut ur nedstämdheten. Den är en feel-good roman i dialogform som handlar om fyra var för sig helt olika individer som under ett år kommer att bo tillsammans i Paris. Vi får följa deras liv och hur deras relationer alltmer kommer att flätas samman. Fyra personer som inte har speciellt mycket gemensamt och som försöker att finna lycka i sina liv på egen hand. De upptäcker genom de konflikter och problem som uppstår att de tillsammans kan skapa det fullvärdiga liv de alla önskar.
Det har skrivits många feel-good romaner som ofta faller platt på antingen karaktärernas orimlighet och komedins tramsighet, eller (och oftare) på grund av att boken helt enkelt är så dåligt skriven. Men så är inte fallet denna gången. Anna Gavalda har lyckats riktigt bra. Boken väger samman allvar och myspys på ett fint sätt och det känns aldrig överarbetat. Boken ska bli film och jag tror den har alla förutsättningar att lyckas. (Kan knappt bärga mig tills jag får se vem som ska gestalta den excentriske och godhjärtade Philibert.)

Norwegian wood

Det är gott och väl med internet och speciellt bloggosfären med sitt direkta och otvungna tilltal. Utan att ha läst vad andra tycker skulle jag inte hitta till nya läsupplevelser och för mig okända författarskap. När det gäller Haruki Murakami så har han, bland annat av några av dem jag länkar till, men även andra, hyllats och idoliserats och stundtals undrar jag om det är smått brottsligt att inte ha läst och älskat denne författare. Han sägs vara den främste och nobelpriset är vigt åt honom. Nåså, självklart ville även jag läsa och svepas med av den litterära vinden. Tanken blev verklighet och Norwegian wood värmer nu min själ likt glöden av en falnande eld.

När jag läser en uppskriven författare och jag inte tycker om det jag läser så triggas min ilska och jag känner ett behov av att gå till attack. Samtidigt, om jag gillar det jag läser är jag inte sen att stryka medhårs. Haruki Murakamis Norwegian wood är alltså den första bok jag läst av honom. Det kommer troligen att dröja ett tag innan jag läser något mer av honom. Kanske har jag haft otur att välja just den här boken eller, vilket i och för sig är troligt, förstår jag inte storheten i det jag läser. Nu säger jag inte att boken var dålig. Tvärtom. Jag tyckte om den och uppskattar framför allt det sköna språket. Vissa partier i boken är riktigt bra och jag kommer att bära med mig Torus möten med Reiko som något väsentligt och levande.

Däremot är det olitterärt, osmakligt, obegripligt och alldeles överflödigt med alla pinsamt tonårsfjuniga sexualbeskrivningar. Inte är väl den gode Haruki så billig eller enfaldig att han tror vi behöver upphetsningen som bladvändare och motivation för att ta oss vidare genom de sidor som i stället är riktigt bra. Utan dessa (ibland vackra) men oftast enbart gubbsnuskiga redogörelser blir boken väsentligt bättre. Tyvärr är boken också en aning tunn. Minnen, ensamhet och komplicerad kärlek för att förenkla burdust. Dessutom känns Toru (huvudpersonen) trots sin, relativt de övrigas, normalitet inte riktigt trovärdig. Däremot är kvinnorna det med den psykiska smärta, skörhet och känslighet de visar.

I en kommentar till Murakamis författarskap i SvD den 1 december 2005 är inte Mats Karlsson heller odelat positiv till honom. Jag tror jag håller med i stora delar av resonemanget och kan inte låta bli att citera den avslutande meningen här (förlåt alla Murakami-fans): ”Med ett konspiratoriskt betraktelsesätt skulle man kunna misstänka att författare som inte skulle ha släppts in i skönlitteraturens finrum om de hade kommit från Väst välkomnas med öppna armar i egenskap av globala etniska maskotar.” Oops.

Så motivera mig nu att möta honom i en annan av hans böcker. Är de bättre?

Jag är biten

Huva, den läste jag snabbare. Ja det var faktiskt svårt att stundtals lägga den ifrån mig: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”.

Skräckgenren har inte legat för mig, varken som film eller i romanform (jag har bara läst en Stephen King (”Desperation”) och kan inte säga att jag var speciellt övertygad efter den), men jag förstod av recensioner och av bloggare som läst ”Låt den rätte komma in” att det här var något mer – både god litteratur och aktuell samtidsskildring, trots att året är 1981 och vi befinner oss i betongförorten Blackeberg.

Boken är en vampyrsaga för vuxna och det finns säkerligen en och annan snusförnuftig och skinntorr kritiker som rynkar på näsan, men för att citera Henriette Zorn på bokens pärm ”Ibland är det nyttigt att få sina ingrodda läsfördomar ställda på kant”. Jag tror att de flesta som likt mig har läst den håller med om att den är oerhört välskriven och att den handlar om så mycket mer. Ensamhet är det första ord som kommer till mig, alienation. Men, också att då vi försonats med vår ensamhet kan finna oss äldre och mognare och samtidigt på något altruistiskt vis känna oss samhöriga med vår omgivning, våra medmänniskor.
Här finns också tomrummet som manifesterar sig i glappet mellan barnets värld och den vuxnes. Hur onåbara dess båda världar är för varandra. Vuxenvärldens oförmåga till inlevelse och barnslighet, men också hur barnets språkdräkt inte räcker till för att förklara eller bjuda in oss vuxna i deras upplevelsevärld, deras lek och fantasi, som inte alltid är så god eller rumsren som vi vuxna kanske önskar.
Så finns här Sverige, betongförorten, den grå massan, alkisarna, skilsmässodiket och löpsedelssverige. Men också kärlek och vänskap där den syns vara omöjlig, och våra taffliga försök till närhet och värme.

Främst är det förstås en skräckroman som bjuds och som en sådan kräver finns här blod, massor av blod och andra hemskheter. Den läsare som vill bli kittlad av rädsla och fasa blir inte besviken. Jag kan bara gratulera andra läsare till en verkligt god läsupplevelse och samtidigt varna: Om någon lutar sig mot din axel som för att söka värme och närhet: då är det redan för sent…