Det mörka tornet I – III

Jag har precis läst ut De öde landen, den tredje delen i serien om Det mörka tornet av Stephen King. Jag insåg att jag inte har sagt något om de första två delarna tidigare, Revolvermannen och De tre blir dragna, så jag gör en artikel om dem tillsammans här.

Stephen King uppfattas väl idag som skräckens mästare. Säkert har vi olika uppfattning om vad som är skräck och definitivt blir vi rädd för olika saker. Jag har inte läst så mycket av Stephen King tidigare, bara Desperation och Drömfångare, men skräcken i hans böcker är i mitt tycke aningen teatralisk, en sorts splattermovie, eller en uppvisning i olika skruvade personer och händelser. När en berättelse blir som mest skruvad blir den inte skräck, utan bara skruvad. Vill flika in att jag tycker att Stephen King är fantastisk och att jag läser hans böcker med stort behag, men att jag läser dem minst lika mycket för det övriga, det som många andra tycker är rena transportsträckor till den egentliga handlingen, det vill säga hans betraktelser över människans existens och villkor, de mellanmänskliga djupen och individens skäl och motiv för sina olika val. Ska vi kanske kalla det för den mer finstämda delen av hans litteratur. Det som egentligen i samspel med fantastiken och fantasin gör det så briljant.

I serien om Det mörka tornet blir det  inte så mycket skräck utan mer fantasy. Det mörka tornet är enligt King själv hans stora verk, hans sammanfattning av allt han gjort. Allt som allt blev det sju delar, så jag har alltså fyra delar kvar. Vad serien går ut på är ännu dolt för mig och även för karaktärerna i romanen. Det enda de vet är att de drivs att söka efter Det mörka tornet och deras färd är lång och kantad av farliga händelser och besvärliga prövningar. Det är fyra huvudpersoner (eller fem om man räknar in Oy – en Billybumlare, öh  hmm) Roland, Eddie, Susannah och Jake. De har (utom Roland) alla blivit dragna (läs förflyttade) till denna världen från olika tidpunkter i vår närtid, 60-, 70- och 80-tal till Rolands tid, en värld som gått vidare, men som fragmentariskt påminner om vår värld. Hur långt in i framtiden vi befinner oss eller om vi rent av är i en parallell dimension, ja det vet vi ännu inget om. Givetvis är det just ovissheten om hur allt hänger samman och frågan om vad som ligger framför dem som utgör drivet i berättelsen. Stundtals har jag tyckt att det varit lite segt och jag har frågat mig varför jag ska vänta i sju böcker med att få svaret på frågan om Tornet. Det borde enligt mig funnits lite mer björnar på stranden för att uttrycka mig med en litterär term. Dessutom är ju inte heller Stephen King precis någon ordknapp författare och det kan ibland bidra till intrycket. Bortsett från det så får man vara med på en resa som kan beskrivas som knäpp, galen, fantastisk, episk och spännande. Jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker om böckerna, men jag är tillräckligt nyfiken för att lockas med och Stephen King skriver dessutom med sådan frenesi och glöd att jag säkert kommer att läsa de återstående delarna också.

Revolvermannen eller Roland av Gilead. Stephen King har lånat drag av Clint Eastwoods rollkaraktär i filmen Den onde, den gode och den fule.