Jubel – mina första steg

Nu har jag provat att springa igen. Det var ganska precis fyra månader sedan senast. Den stora frågan var givetvis hur det skulle kännas i lungorna. Fanns träningsastman (eller vad det nu är) kvar? Och svaret direkt: jag vet inte helt säkert. Jag flåsade ganska kraftigt och kände mig oerhört otränad, svag i benen och tung i kroppen. Men det är väl precis vad jag borde vänta mig och förhoppningsvis helt normalt. I vart fall upplevde jag andningen som normal. Minns att jag kände av astman direkt i våras efter bara några hundra meter och att det var allt annat än en ”normal” känsla i andningen då. Så jag har gott hopp om fortsättningen, men jag ska inte ropa hej för tidigt. Ett par pass till sedan vet jag om det håller. Jag sprang 2.6 km i 5.53 tempo. Det var inte långt och inte fort. Likafullt känner jag att jag vill jubla av glädje. Det är så underbart att springa. Jag har börjat igen och som sagt – det finns hopp.