Kvällspass

Med en nyfödd och två som ska göra läxor och ha kvällsmat, så är det inte lätt att få tid att träna. Men jag lyckades ändå sticka ut en liten tur efter nio i kväll. Det blev ett kortpass om 4 km. Tyvärr gick det riktigt sakta – 6:17/km. Nu ska jag väl inte fokusera på farten utan det är nog helt rätt att springa sakta. Åtminstone så hoppas jag att det är lindrigare för lungorna då. 4 månader utan träning borde inte ha passerat obemärkt, och det har de inte heller. Jag flåsar duktigt, men tycker att det känns som friska och rena andetag ändå. Ska försöka att ha tålamod med mig själv och fortsätta med lugna och relativt korta pass ett tag framöver. Det är ingen brådska – Göteborgsvarvet är nästa mål och det är långt dit. Det var 5 grader ute i kväll och det känns att hösten har kommit på riktigt nu.

Paula Radcliffe: My Story So Far

Det var ett tag sedan jag läste boken, men eftersom jag har blivit löpningsinspirerad igen och dessutom vill recensera så många som möjligt av de böcker jag läst, så har jag tänkt skriva något om Paula Radcliffes självbiografi My Story So Far.
Min första tanke innan jag läste boken var lite nedsättande om vad en idrottare kunde skriva om annat än kilometertider eller träningsupplägg, men oj vad överraskad jag blev! Boken är riktigt välskriven med både humor och flyt i språket.
Boken täcker åren från hennes födsel fram till OS i Aten 2004. Vi får följa henne såväl i privatlivet som i hennes träning och det är med stort mod och inlevelse hon skriver om sitt liv i med och motgång. Hon varvar anekdoter från löpningens värld med personliga minnen från sin uppväxt och fram till idag. Och hade jag trott att det skulle drälla av tider och teknikaliteter så hade jag fel. Visst ett och annat resultat finns med men det är ju bara intressant.
I stället skriver hon om sin träning så att man ändå förstår hur hon sätter upp sina mål och vad hon kräver av sig själv. Vidare förstår man verkligen hur hårfin skillnaden är mellan succé och massmedias förödande kritik då något guld uteblir. Men också hur frustrerande och lika förödande en skada om än aldrig så liten kan vara för att kunna prestera på topp. Och på topp är vad som gäller för Paula. Efteråt insåg jag att jag hade läst boken i ett svep utan några längre pauser och det på engelska. Jag kan bara tolka det som ett mycket gott betyg och att boken är välskriven och har ett bra driv i handlingen, ja till och med är lite spännande. Det var min första självbiografi som jag läst och den gav mig mersmak att kanske läsa någon mer. Jag kan verkligen rekommendera den även om du inte är löpningsfantast.

Jubel – mina första steg

Nu har jag provat att springa igen. Det var ganska precis fyra månader sedan senast. Den stora frågan var givetvis hur det skulle kännas i lungorna. Fanns träningsastman (eller vad det nu är) kvar? Och svaret direkt: jag vet inte helt säkert. Jag flåsade ganska kraftigt och kände mig oerhört otränad, svag i benen och tung i kroppen. Men det är väl precis vad jag borde vänta mig och förhoppningsvis helt normalt. I vart fall upplevde jag andningen som normal. Minns att jag kände av astman direkt i våras efter bara några hundra meter och att det var allt annat än en ”normal” känsla i andningen då. Så jag har gott hopp om fortsättningen, men jag ska inte ropa hej för tidigt. Ett par pass till sedan vet jag om det håller. Jag sprang 2.6 km i 5.53 tempo. Det var inte långt och inte fort. Likafullt känner jag att jag vill jubla av glädje. Det är så underbart att springa. Jag har börjat igen och som sagt – det finns hopp.

Göteborgsvarvet 2010

Att få Göteborgsvarvets tidning Varvet i brevlådan är så här års en välkommen gåva. Det betyder inte bara att det ligger några fina timmars läsning framför en, utan också att det är hög tid att planera på att anmäla sig. I år fick det en något större betydelse eftersom det har visat sig att intresset nu har stegrats till ofattbara nivåer att få delta. Redan har 40 000 personer anmält sig och arrangörerna räknar med att det är fulltecknat redan om ett par veckor. Så ska man springa bör man anmäla sig redan nu. Eftersom varvstidningen säkerligen sätter fart på anmälningarna så fick jag plötsligt panik och bestämde mig för att anmäla mig omedelbart. Efteråt funderade jag på hur smart jag var eftersom jag ju inte kommit igång igen med löpningen efter mitt halvfrivilliga uppehåll. Borde jag inte först provat att springa ett eller ett par pass för att kolla hur det står till med lungorna? Nåväl gjort är gjort och det är klart att det vore snopet att inte få delta om jag skulle vilja pga att jag varit för sen med anmälningen. Så förhoppningsvis ses vi – jag och Ni 53 999 andra som ryms i loppet.

Min målsättning blir att slå personbästa på 1.48. Det blir kanske inte lätt, men jag tror att mitt uppehåll kan komma att ge mig extra bränsle. Åtminstone känner jag i skrivande stund att motivationen börjar återvända. Dessutom ska jag vara smart och öka på kvalitetsträningen. Minst en gång varje vecka ska jag lägga in ett back- eller intervallpass. Distansen ska inte vara ett problem, utan det är farten som behövs. Med den kommer ju också glädjen och det ger ny inspiration som leder vidare i en positiv spiral. Dessutom har både släktingar och andra vänner anmält sig – så nu gäller det att visa var skåpet ska stå. Eller att gammal är äldst.

Mina lungor

Löpning är ett fantastiskt sätt att öka livskvalitet och välmående. Relativt skadefritt och något som alla kan utföra oberoende av anlag och målsättning (om inte handikapp sätter gränser). För mig har det under många år varit en stor del av livet även om jag inte alltid hållit på med det. Ibland har andra idrotter trängt sig emellan, och ibland endast perioder av icke-aktivitet. Det är speciellt under sådana sistnämnda perioder som jag märkt hur oerhört viktigt det är med framförallt kondition, men också till viss del styrka. Nu har jag haft en sådan period. Det började i vintras med att jag fick problem med andningen under löpturerna. Symptomen tilltog och jag kom att höra upp med löpningen helt. Det gjorde mig förtvivlad, men en klen tröst blev att jag istället fick tid över att renovera på huset. Sedan har jag blivit pappa igen och det har varit en intensiv bebisperiod. Att ge sig ut på löprundor när jag istället borde vara hemma och stötta min trötta och utarbetade hustru skulle jag inte haft samvete till ändå. Som nybliven pappa och allt annat bra i livet borde jag ju vara lycklig och uppåt, men det har jag inte varit. Jag har haft en blå period av depressivitet och stundtals även känt mig smått katatonisk. Har speciellt sista tiden haft svårt att få saker gjorda både hemma och på arbetet. Till detta kommer att konditionen helt har försvunnit, åtminstone känns det så. Kondition är verkligen en färskvara. Samtidigt har jag gått upp i vikt och lagt på mig fem-sex kilo (sockersug, chips och choklad).

Jag sökte läkarhjälp för lungproblemen i våras. Läs om det här. Jag har sedan dess inte lagt ner så värst mycket energi på att gå vidare med detta eftersom jag för stunden tyckte det var ok med att fokusera på annat i livet. Men, nu vill jag komma igång så smått igen. Självklart är jag orolig för att symptomen ska komma tillbaka. Jag tycker att jag fortfarande känner av dem, om än bara som en tendens, ex. efter att ha sprungit i trappor eller efter cykelturen hem från  jobbet, dessutom har jag också viss torrhosta och slembildning kvar. Symptomen från i vintras stämmer annars väl med artiklar jag läst om ansträngningsastma eller som en del säger träningsastma. Nu var det visserligen kallt och vinter och det finns en annat art av astman som kallas köldastma. Jag kan inte säkert säga vilken jag eventuellt hade/har. Det får framtiden i så fall utvisa. Verkar finnas en del okunskap och splittrade meningar om olika former av astma även inom läkarkåren. En del tycks inte bry sig om skillnaden. Men hur diagnostisera då? Är det köldastma jag har så finns det hopp att få hjälp genom att använda Lungplus eller airtrim-mask, medan om det är ansträngningsastma kan det bli svårare utan mediciner såsom Bricanyl eller Ventoline. Efter att ha surfat runt en del såg jag den här artikeln på nätet angående Lotorpsmetoden! Det verkar väldigt lovande och jag har bestämt mig för att prova detta omedelbart om det visar sig att astman finns kvar. Kanske finns du där ute som har erfarenhet av liknande besvär eller Lotorpsmetoden. Kommentera gärna så jag får del av dina tankar!

Johan Theorin – Nattfåk

En liten recension är bättre än ingen alls (kanske), men jag känner mig nästan tvungen att säga något om Nattfåk av Johan Theorin. Skälen till det är många men först och främst för att han skriver så väldigt bra. Sedan tycker jag att det är viktigt att framhålla de goda exemplen inom kriminallitteraturen just nu. Speciellt som antalet författare och deras historier blir allt rikligare och i mitt och mångas tycke alltmer urvattnad. Till detta har debatten om litterära manifest pågått där vissa säger sig inte vilja skriva kriminalhistorier alls av ren princip, typ.

Johan Theorins författarskap har åtminstone för mig varit som att andas frisk luft ett tag. Senaste deckaren jag läste var ju ”Paret” Keplers Hypnotisören. Om den tyckte jag inte, och utan att gå närmare in på det så vill jag bara säga att det är bra med olika stil och form – så vi alla kan få våra smaklökar stimulerade. Nattfåk är andra boken av Johan Theorin. Den första hette Skumtimmen och var en stunds euforisk läsning för mig. Denna hans andra roman kommer inte upp i precis lika höga betyg för mig, men är å andra sidan ändå bland det bästa jag har läst av svensk kriminallitteratur i dag. Och återigen inte för att det är speciellt spännande eller realistiskt eller så mycket tjuv och polis, utan för att han på ett långsamt och suggestivt vis åskådliggör personernas yttre och inre miljö och trollbinder läsaren med en skröna som talar inte bara till vår spänningslystnad utan även till våra mer svårförklarade känslor, vår vidskeplighet, vår rädsla för vad som ligger bortom döden och kanske till och med tron på spöken. Allt fantastiskt sammanvävt med naturens mysterier, havens stormande och vinterkylans kalla grepp om Ölands vindpinade kustlinje.