Det har redan hunnit att skrivas kilometervis av recensioner av Lars Keplers Hypnotisören. Åsikterna går isär: någon kallade den för ett mästerverk (BookyDarling), andra (ex. Boktoka och Bokhora) väljer att tona ner men låter sig förföras av den skickligt spunna historien. Så finns det de som, likt mig själv, inte riktigt kan ryckas med i den välregisserade hypen (ex. Calliope och GP). Som tycker att boken, trots den drivna och spännande berättelsen, inte motsvarar deras högt
ställda krav på det litterära och språkliga innehållet såväl som på karaktärstecknandet och den psykologiska trovärdigheten.
Ja, jodå boken är visst bra, och som sträckläsningsbok i hängmattan fungerar den utmärkt. Men, motsvarar den hypen – nej! Jag har svårt att förstå att den kunnat sälja in rättigheterna så bra utomlands enbart på förhandssnacket. Fast det är klart: allt går att sälja med mördande reklam och i översättning kanske den fungerar bättre. Hade det inte varit för pseudonymgåtan så skulle jag nog inte köpt boken, och nu ångrar jag mig en aning. Ändå behöver vi de här böckerna, så att vi uppskattar de med mer kvalitet. Som ett exempel kan jag ur samma genre (kriminalromaner) nämna Johan Theorins Skumtimmen. Upptäckte att jag under hela genomläsningen av Hypnotisören satt och längtade efter att få läsa hans andra bok Nattfåk. Längtade efter det välavvägda och njutbara språket, efter den känsliga miljö och personteckningen som finns i Skumtimmen.
Så vad har jag egentligen emot Hypnotisören. Jag har för det första väldigt svårt för machohjältar, typ Carl Hamilton. Joona Linna känns som en wannabee. En bokens motsvarighet till filmens Dirty Harry. Precis som Clintan så talar han coolt till busarna innan han slår ner dem. Go ahead punk, make my day! För det andra så har jag svårt för när handlingen eller karaktärerna helt enkelt är för mycket. Precis detta var ju mitt problem med Lisbeth Salander och hennes lika orealistiske far i Stieg Larssons böcker. I Hypnotisören upplever jag att detta främst gäller för bovarna och i deras motiv för sina handlingar. Det vävs en historia runt varje karaktär som är helt överdriven och skruvad och som definitivt lämnar mig kvar på perrongen. Dessutom, och för det tredje, är boken väldigt ryckig (säkert blev många kapitel strukna i en allt för hastig redigering) och man undrar ibland hur storyn går ihop. Ett exempel är då den försvunne pojkens mobilsamtal spåras till Gävle och jakten sätts igång. Sedan glöms Gävle bort, helt utan förklaring, och allt koncentreras till Stockholm. Que? För det fjärde, och sedan får det räcka, är språket oerhört stolpigt och korthugget och på något vis irriterande ofärdigt. Några omskrivningar skulle ha gjort stor nytta, särskilt som det får ett bättre flyt och blir mer följsamt i slutet av boken.
Ska du då ändå läsa boken? Nja, blir mitt svar. Den är OK. Spännande och tät som en film. Men har du dåligt med deg och bara kan välja en, så finns det bättre böcker. Är jag för hård? Kanske, men jag tycker att man måste kunna ställa högre krav på en så haussad bok.



2 svar so far ↓
Boktoka | Hypnotisören av Lars Kepler // 6 augusti, 2009 vid 18:53 |
[...] Annat skrivet om Hypnotisören: DN recenserar före recensionsdag, likaså Kulturbloggen, Bokhora, GP, Calliope, Inte ett ruttet lingon, [...]
Eva // 16 augusti, 2009 vid 20:10 |
Jag är kär i Joona Linna! Och jag tycker att Hypnotisören är en av de bästa deckarnas om producerats i detta avlånga land, Det är ett ämne för sig – varför är vi så bra på krim? I alla fall Kepler är en strålande författare – boken är hetare än någon annan!