The mysterious Lars Kepler part 2

Det finns efter att ha läst boken goda skäl för att ifrågasätta min teori om att det är Jan Guillou som står bakom pseudonymen Lars Kepler. Även om jag inte tycker om Jan Guillous böcker så får jag erkänna att han skriver bättre än Kepler. Stilen påminner inte om Guillou även om det visserligen finns lite vapenbeskrivningar här och var. Scenerna där det förekommer sex verkar komma från en aningen yngre författare. De är lite för ordfriska och ocensurerade i beskrivningarna. Med ledning av den chatt som presenteras på TV4.se så finns det ytterligare en del som talar emot. Han har tydligen flera små barn och Guillous barn är vuxna sedan länge. Ytterligare är jag tveksam till om Jan Guillou är fanatiskt fotbollsintresserad. Kepler säger sig vara galen i fotboll. Sedan tycker jag boken känns som ett filmmanus. Det svänger mellan klippen och händer hela tiden något nytt. Författaren säger också själv att han ser mycket på film. Det tror jag inte Jan Guillou tar sig tid till.

I stället förleds jag av det resonemang som Bokhororna för angående Kristoffer Leandoer. Jag vet själv mycket lite om honom, men det är ju smarta tjejer det där. Framförallt verkar det stämma bra att han finns på insidan av Bonnierhuset. Så mycket troligare att han fått åka gräddfil och känner sig tvungen att skriva under pseudonym. Stämmer också bra att boken är svagt redigerad. Hur många vill kritisera eller kanske refusera en kollega som sitter i rummet bredvid och sedan tro man kan fika ihop som om inget hänt?

I kommentarerna nämns Petter Karlsson. Hmm, det tycker jag var en mycket intressant tanke. Kastar man om bokstäverna kan man få ihop det till viss del (Lars Kepler – Petter Karlsson). Det stämmer i alla fall som han sa i intervjun att han är oerhört fotbollsintresserad. Bor i Stockholm gör han ju och han är filosofiskt lagd och kunnig (med tanke på Kepler). Men vad kan han om medicin och Rikskrim? Där hänger han väl knappast så gott som dagligen (fast gör Kristoffer Leandoer det?) och Kepler säger ju sig ha goda kunskaper om detta. Har han möjligen arbetat som kriminalreporter? Petter Karlsson har dessutom skrivit böcker förut men alltså ännu inte skönlitteratur. Sedan återstår den stora frågan om varför han behöver använda en pseudonym? (Rampfeber kanske, det kan jag förstå.)

Hypnotisören av Lars Kepler

Det har redan hunnit att skrivas kilometervis av recensioner av Lars Keplers Hypnotisören. Åsikterna går isär: någon kallade den för ett mästerverk (BookyDarling), andra (ex. Boktoka och Bokhora) väljer att tona ner men låter sig förföras av den skickligt spunna historien. Så finns det de som, likt mig själv, inte riktigt kan ryckas med i den välregisserade hypen (ex. Calliope och GP). Som tycker att boken, trots den drivna och spännande berättelsen, inte motsvarar deras högt ställda krav på det litterära och språkliga innehållet såväl som på karaktärstecknandet och den psykologiska trovärdigheten.

Ja, jodå boken är visst bra, och som sträckläsningsbok i hängmattan fungerar den utmärkt. Men, motsvarar den hypen – nej! Jag har svårt att förstå att den kunnat sälja in rättigheterna så bra utomlands enbart på förhandssnacket. Fast det är klart: allt går att sälja med mördande reklam och i översättning kanske den fungerar bättre. Hade det inte varit för pseudonymgåtan så skulle jag nog inte köpt boken, och nu ångrar jag mig en aning. Ändå behöver vi de här böckerna, så att vi uppskattar de med mer kvalitet. Som ett exempel kan jag ur samma genre (kriminalromaner) nämna Johan Theorins Skumtimmen. Upptäckte att jag under hela genomläsningen av Hypnotisören satt och längtade efter att få läsa hans andra bok Nattfåk. Längtade efter det välavvägda och njutbara språket, efter den känsliga miljö och personteckningen som finns i Skumtimmen.

Så vad har jag egentligen emot Hypnotisören. Jag har för det första väldigt svårt för machohjältar, typ Carl Hamilton. Joona Linna känns som en wannabee. En bokens motsvarighet till filmens Dirty Harry. Precis som Clintan så talar han coolt till busarna innan han slår ner dem. Go ahead punk, make my day! För det andra så har jag svårt för när handlingen eller karaktärerna helt enkelt är för mycket. Precis detta var ju mitt problem med Lisbeth Salander och hennes lika orealistiske far i Stieg Larssons böcker. I Hypnotisören upplever jag att detta främst gäller för bovarna och i deras motiv för sina handlingar. Det vävs en historia runt varje karaktär som är helt överdriven och skruvad och som definitivt lämnar mig kvar på perrongen. Dessutom, och för det tredje, är boken väldigt ryckig (säkert blev många kapitel strukna i en allt för hastig redigering) och man undrar ibland hur storyn går ihop. Ett exempel är då den försvunne pojkens mobilsamtal spåras till Gävle och jakten sätts igång. Sedan glöms Gävle bort, helt utan förklaring, och allt koncentreras till Stockholm. Que? För det fjärde, och sedan får det räcka, är språket oerhört stolpigt och korthugget och på något vis irriterande ofärdigt. Några omskrivningar skulle ha gjort stor nytta, särskilt som det får ett bättre flyt och blir mer följsamt i slutet av boken.

Ska du då ändå läsa boken? Nja, blir mitt svar. Den är OK. Spännande och tät som en film. Men har du dåligt med deg och bara kan välja en, så finns det bättre böcker. Är jag för hård? Kanske, men jag tycker att man måste kunna ställa högre krav på en så haussad bok.

Pappa igen

För ett par veckor sedan blev jag pappa igen. Det gick bra den här gången också. Otroligt. För varje förlossning så har jag bara blivit mer orolig. Det kan väl inte gå bra även den här gången? Ibland tänker man helt idiotiska tankar – ska Gud straffa mig nu för alla mina synder och för att jag är en så dålig människa? Oftare så tänker jag på de risker som jag blivit mer och mer medveten om för varje graviditet. Inte bara den ökade risken för kromosomskador efter 35, utan också att man hört om andra som fått komplikationer vid förlossningen eller än värre att barnet dött (har flera nära i släkten som drabbats). Likaså känner jag så starkt med hustrun som måste genomgå detta. Hur ska hon klara ytterligare en så stor ansträngning, tänk om något händer henne, orkar hon? Och just den här graviditeten har hon sagt att hon gärna skulle göra ett kejsarsnitt, att hon helst skulle vilja slippa föda vanligt, att hon inte var mentalt förberedd. Nu vet vi ju att kejsarsnitt innebär en ökad risk och att det är att föredra att föda normalt. Men, har man inte gjort ett kejsarsnitt tidigare så kan jag tänka mig att det är lätt att förenkla bilden av det och önska det som ett smidigt sätt att slippa från smärtan och kampen under födseln.

Det blev ett kejsarsnitt och ett planerat sådant. Inte alls för att vi önskade det utan för att barnet lagt sig i tvärläge. Två vändningsförsök gjordes men han vägrade envist att flytta på sig. Läkaren gav oss inget annat val. Det blev en trygg och väl genomförd operation. Allt gick bra och vi fick en pojke. Efteråt har hon kommenterat att hon absolut skulle valt en vanlig förlossning om hon fått det och vetat hur det skulle bli. Dock vet jag att en del kvinnor jag pratat med efteråt har en annan upplevelse. Hustrun upplevde operationen som obehaglig av två skäl. Det första var den tryckande känslan och att de krånglade runt inuti henne, ett allmänt illamående. Det andra var bedövningen som gav henne en panikkänsla av att andningen skulle stanna och hjärtat sluta slå allteftersom den kröp uppåt. Efteråt blev det betydligt värre än vid en vanlig förlossning. Tidigare har hon kunnat gå upp och sköta sig själv och även bebisen en del, men nu var hon helt sängliggande, kunde inte gå eller ens vända sig. Allt omhändertagande av bebisen fick jag göra (även de kommande dagarna) och det kändes som en förlust för henne att inte kunna knyta an på samma vis som tidigare. Det var en oerhört tuff tid och en väldig värk i magen. Det tog nog en vecka innan hon kunde gå hjälpligt igen och prova att lyfta bebisen lite försiktigt. Ytterligare en vecka förflöt innan hon kände att hon var på bättringsvägen och att magen skulle hålla. Fortfarande var hon inte symtomfri. Blödningar uppstod och det sved och drog i magen. Nu har det snart gått tre veckor och först nu tror jag hon ser hoppfullt på sin kropp och på möjligheten av att helt kunna ta del i barnet när det gäller att bära och gosa och låta det ligga på magen. Att lyfta tyngre saker eller att arbeta med städning och liknande blir definitivt enbart mina uppgifter det närmaste halvåret. Samtidigt är vi så oerhört tacksamma. Tänk om vi levat flera hundra år tillbaks. Då hade inte vare sig hon eller barnet överlevt.

Så går man då och bär omkring på ett barn igen. Hade nästan glömt hur det var. Skrikandet och vridandet efter mammas bröst och trösten. Hur stressande det känns när han skriker på det där viset som låter som om han håller på att bryta samman helt, som om hela världen just rasat ihop. Armarna börjar värka, men det går inte att lägga ner honom. Och så plötsligt sover han. Men han andas väl? Vad var det där för ett konstigt rosslande läte? Borde vi inte väcka honom för att byta den där blöjan ändå? Oh shit, han har inga rena kläder kvar. Vi har ju inga rena kläder själva. Handla – ja just ja, vi har ju ingen mjölk eller middagsmat … Men det är lycka! Ren och skär!

Vill du kolla länkarna

Hittade just ett gratis verktyg för att kontrollera brutna länkar på din site. Link Checker var superenkel och gav tydliga svar. Jag hittade en död länk här på bloggen och fixar den nu.

The mysterious Lars Kepler

Ska precis börja läsa Lars Keplers Hypnotisören och efter att ha läst första sidan så slår det mig att jag tror mig ha löst vem som gömmer sig bakom pseudonymen. Jag är förvisso inte den förste att gissa på det namnet, men skälen har jag tänkt ut själv.

För det första tyckte jag den språkliga tonen och stilen angav en likhet. För det andra passar utgivningen in i den lucka som bildats efter författarens senaste bok. Ja jag tror inte på att det är en debut. Därtill är den alldeles för färdig som första roman (säger jag innan jag har läst den , men citerar förläggaren i en intervju). För det tredje att författaren tänkt sig en serie om tio böcker (typiskt). För det fjärde hans uttalande att han tyckt sig kunna skriva en kriminalroman som är så mycket bättre än de övriga och att han till sin hjälp hade en författarteknik som var överlägsen i romanbyggarkonsten. Denna övermänniskoinställning tycker jag passar väl in på honom. Och om han nu tänkt sig att vara anonym så kan han inte ge ut böckerna på sitt eget förlag (Piratförlaget). Det blev därför Bonniers. Ja, jag tänker alltså på Jan Guillou. Det får bli min gissning.

Hoppas verkligen att jag har fel och att jag får anledning att ändra detta efter min läsning. Jag tycker ju inte alls om hans andra böcker. De är alldeles för pojkiga och vålds- och vapenfixerade. Well my guess is as good as yours so far.

En halv gul sol

Attans vilken bra bok! Tack och lov att jag varierar min läsning så att jag ibland bryter av spänningslitteratur med seriös litteratur. Jag menar då inte att de förra är sämre, utan att seriösa romaner, som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, har en helt annan anledning och ett annat syfte.

Jag befinner mig nu efter att nyss ha avslutat den sista sidan i boken i en allvarsam och djupt gripen sinnesstämning. Omskakad och rörd i djupet efter att ha läst om en tid och en händelse då jag bara var ett litet barn och som jag inte har vetat så mycket om. Ett dokument över det trauma och den katastrof för människan som krig och hungersnöd utgör i alla tider och platser.

Kriget i Nigeria 1967-70 då Biafra sökte sin självständighet är bakgrund och inramning för de händelser i boken och för de personer vars liv och utveckling vi får följa. Med smärta och med vemod får vi ta del av tvillingsystrarna Kainene och Olanna, deras män Richard och Odenigbo, samt tjänstepojken Ugwus resa genom krigsåren. Vi följer dem genom händelser som oåterkalleligt och oförsonligt förändrar deras liv. Ingen undkommer, alla påverkas.

Boken ger inga förenklade svar på krigets orsaker och förmedlar inget hopp om en ljus eller klar framtid. Ger ingen naiv föreställning om möjligheten att återuppbygga det som en gång varit eller en falsk tro på nya möjligheter. Därför gör den att jag som läsare känner att det är upp till mig att välja en attityd och att forma en linje efter vilken mina handlingar ska verka för att skapa den värld och det framtidshopp vi alla önskar. Jag känner ett ansvar efter att ha läst denna boken att öppna mitt sinne och bidra till samförstånd och tolerans mellan olikheter och åsiktsskillnader.

Boken är precis så välskriven och bra som alla recensenter utropar och den är värd alla lovord. Inledningsvis tyckte jag emellertid att det fanns en anstrykning till en sorts monoton redogörelse av händelser, en känsla av upprepning i olika former och skepnader för att få med allt som måste täckas in för att ge en full bild av såväl krigets orsaker som brutalitetens vidriga ansikte, men mot slutet av boken, och då man fått följa personernas genomgripande förändring och då känslorna av deras förlust och sorg förts över på mig som läsare, så övervanns mitt motstånd och jag måste inse att boken måste rekommenderas som en av alla viktiga böcker som alla bör ha läst. Och kvar hänger frågan tung i luften. (Jag tänker på Kongo, Etiopien, Zimbabwe, Somalia, Rwanda m.fl.) Hur ska vi förhindra att detta händer igen?