Öl och försoning

Det här tycker jag är en helt underbar händelse. Fascinerande att journalisterna så snabbt lyckats döpa mötet till öltoppmötet. Förhoppningsvis lyckas de med sitt raljerande lägga sordin över det mycket mer djupgående och beklämmande faktum att rasmotsättningarna i USA fortfarande är ett brännande och i högsta grad levande kapitel i USA:s  historia. Det är bra att rasism och intolerans ventileras och belyses, men det vore inte bra om detta ledde till nya upplop. Det bästa är att diskussionen denna gång har uppstått utan att någon kommit till skada. (Andra gånger har det varit flagranta brott mot mänskliga rättigheter eller grovt misshandlade svarta.) Jag tycker att Barack Obama lyckas med sitt enkla och rättframma sätt visa hur försoning kan vara möjlig. Inte genom massmöten och inte genom publikationer och inte genom lagstiftning, utan genom det enkla mellanmänskliga samtalet. Två individer möts och pratar med varandra. Att det är de berörda själva som möts är avgörande. Jag tänker annars på alla de samtal som vi sett i TV-rutan mellan palestinier och israeler genom företrädare som Arafat och Begin. Hur fruktlösa de måste bli då någon försoning eller mellanmänsklig förståelse aldrig kan komma till om inte de inblandade själva får mötas och söka en väg mellan två hjärtan. Verklig förändring sker inifrån när två personer möts. Om hundra personer möts blir det upplopp och masshysteri.