Mammon får sitt

Minns att jag var till Kosta glasbruk för många år sedan och att det var intressant att se på glaskonst. Redan då var det inte enbart en konst och kulturupplevelse, utan det var shopping av bruksglas och en del annat som gällde, men av egna produkter till största delen. För några veckor sedan var vi dit igen på genomresa under semesterfärden och jag blev chockad av vad jag såg. Vi tänkte förstås, om än snabbt, titta på glaskonst. Men det första som mötte oss innanför grindarna var en gigantisk galleria och första affären som vi mötte vara en sport och klädaffär. När vi så avverkat den så klev vi vidare in i en bok och pappershandel för att strax efter det befinna oss i en smyckeaffär. Trötta i benen och och i behov av blodsocker passade vi så på att ta en glass i den centralt belägna kafeterian. Så efter en och en halv timmes shoppande och lätt förvirrade stapplade vi så ut i friska luften. Vi återvände aldrig in igen. Trötta satte vi oss i bilen och körde vidare. Glaskonsten? Ja, det undrar jag med?

Samtidigt som jag ifrågasätter varför vi sprang in i dessa affärer och inte mer aktivt brydde oss om att leta efter utställningen (för den måste väl ha funnits där någonstans, eller?), så är det med sorg jag konstaterar att snart inga arrangemang eller hantverks-, kultur- eller konstattraktioner kan klara sig av egen kraft, utan måste locka kunder med någon sorts helhetsupplevelse av typen galleria eller sommarland – in absurdum. Mammon äger. Efter att ha sprungit runt en timme i affärer så finns det väl inga pengar kvar att köpa glaskonst för? Kanske skulle vi inte köpt något ändå. Jag vet och förstår problemet. Kanske ska jag inte vända detta mot Kosta glasbruk (eller andra) utan mot oss som drivs till shoppingcentra och lågprishysteri. Det känns smutsigt och billigt. Varför ska vi alltid se till att vi kan shoppa skallen av oss? Varför kan vi inte bli lyckliga av glasbrukskonst eller whatever? Varför är vi så omättliga, självdestruktiva och otillräckliga?