Plötsligt en dag – en hälsning.

Så rann det till. Tre inlägg på samma dag hittills. (sedan tystnad ett halvår igen )

Nåväl, har gått och irriterat mig lite och undrar om det bara är jag (förmodligen) som inte blir hälsad på på stan?

Jag menar – jag känner några människor (tro’t eller ej), men när jag går på stan så känner de inte mig – inte först i alla fall!

Om jag vare sig passerar helt normalt utan särskilda åtbörder eller ler vackert och inbjudande, så lyfter de inte på handen eller ens ögonbrynet så där lite förvånat eller inte ens förfärat… förrän jag hälsar… DÅ plötsligt får jag ett helt vanligt morsning eller hejsvejs tillbaka.

Har satt detta i system vid ett par tillfället och konstaterat att det tycks gälla som en naturlag. Även med personer jag känner väl – till och med en släkting har visat detta beteende. Man kan ju verkligen undra varför jag ska behöva hälsa först. Varför ska inte andra kunna säga hej först? Jag menar någon ska ju hälsa först i ett möte, eller? Som väl är har jag inget emot att hälsa, men jag fattar nada av detta! OCH JAG TÄNKER INTE TRO ATT DET ÄR NÅGOT FEL MED MIG. Visserligen har jag haft paranoida inslag och trott att folk skrattat åt mig förr när jag gått på stan (då som en sorts biverkan till depression). Men denna företeelse kan man ju faktiskt belägga med tydlighet och empirisk prövning.

Är det någon annan som upplevt samma?