Ja lite frågor hinner man väl med också

1. Nämn tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt
Har redan nämnt några under tio böcker som rockar fett ovan. Men kan även framhålla böckerna om Biggles, den blåhåriga figuren Plupp samt franske Bengtssons ”Röde Orm”.

2. Nämn tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt
Ja serier läste jag gärna. Mest av alla gillade jag Lycky Luke, sedan fanns det en som hette Mike Nomad och Steve Rooper, och tyngst av dem alla var Järnhanden (shit – han var inte att leka med).
3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Ja kanske inte överrumplat, men väl imponerat på något sätt. Tänker på Johan Theorins ”Skumtimmen”, ”Gregorius” av Bengt Ohlsson och ”Pianostämmaren” av Daniel Mason.

4. Musik eller inte när du läser?
Nope, så tyst som möjligt tack!

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade av att du läst och gillar?
Har aldrig fått några direkta kommentarer. Men, jag försöker briljera med att ha läst ”Brott och straff” inte en utan fyra gånger i hopp om ett höjt ögonbryn.

6. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade av att du läst och ogillat?
Tror alla gånger de blir lite besvikna när jag säger att jag tycker Jan Guillou är en blöjförfattare, med mindervärdeskomplex och pojkfantasier, fast med ett hyffsat språk ändå.

7. Finns det någon adaption från bok till film som du ser fram emot?
Tyvärr blir ju aldrig filmen lika bra som boken, men deckare brukar ändå kunna filmas med hyfsat resultat. Stieg Larssons trilogi borde kunna bli spännande i så fall.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram/tagit en öl med och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Den kristne författaren Philip Yancey vill jag gärna ge en kram och tacka för att han verkligen berört och bevarat mitt sinne. (Även om jag tror han hoppar ölen). Annars tycker jag pretentiösa författare som blåser upp sitt ego är sorgliga och mitt verbala stryk går nog till Björn Ranelid.

9. Vem vill du utmana?

Dig som läser detta så klart.

Plötsligt en dag – en hälsning.

Så rann det till. Tre inlägg på samma dag hittills. (sedan tystnad ett halvår igen )

Nåväl, har gått och irriterat mig lite och undrar om det bara är jag (förmodligen) som inte blir hälsad på på stan?

Jag menar – jag känner några människor (tro’t eller ej), men när jag går på stan så känner de inte mig – inte först i alla fall!

Om jag vare sig passerar helt normalt utan särskilda åtbörder eller ler vackert och inbjudande, så lyfter de inte på handen eller ens ögonbrynet så där lite förvånat eller inte ens förfärat… förrän jag hälsar… DÅ plötsligt får jag ett helt vanligt morsning eller hejsvejs tillbaka.

Har satt detta i system vid ett par tillfället och konstaterat att det tycks gälla som en naturlag. Även med personer jag känner väl – till och med en släkting har visat detta beteende. Man kan ju verkligen undra varför jag ska behöva hälsa först. Varför ska inte andra kunna säga hej först? Jag menar någon ska ju hälsa först i ett möte, eller? Som väl är har jag inget emot att hälsa, men jag fattar nada av detta! OCH JAG TÄNKER INTE TRO ATT DET ÄR NÅGOT FEL MED MIG. Visserligen har jag haft paranoida inslag och trott att folk skrattat åt mig förr när jag gått på stan (då som en sorts biverkan till depression). Men denna företeelse kan man ju faktiskt belägga med tydlighet och empirisk prövning.

Är det någon annan som upplevt samma?

Om man får välja

Och så var det det här med döden… Skrev nedan om death metal-bandet Arch Enemy (vad nu death metal har med döden att göra) och i förra inlägget om att jag kanske blivit gubbsjuk. Ja, då veckade min hjärna plötsligt ihop sig ytterligare och jag kom osökt att tänka på Monty Python och en scen i filmen ”Meningen med livet” där Arthur Jarret får chansen att välja sin död. Passar samtidigt på att be alla känslig tittare om ursäkt och ber att få varna för otäcka eller opassande bilder. Blunda NU i så fall!

”Run Forrest! Run!”

hmm…

ehh

öhh

ahh

Ja, om man får välja då alltså!

Glimrande ironi eller brutal sarkasm

Nu är den här. Det är bara att titta ut genom fönstret. Kallt och regnigt. Känns det igen – semestern alltså? Jag tänker varje år att jag ska ta semester i maj eller i augusti – september, men likafullt anpassar man sig efter vad som anses normalt och är tradition. Fast för mig så blir det i varje fall en nyhet med denna semesterperiod. Vi ska ha barn i juli om allt går bra. I ljuset från det så spelar det ingen roll hur semestern blir, inget kan toppa det ändå.

Vill skriva mer seriösa inlägg. Det är de enligt statistiken som eftersöks mest. Har funderat på att flytta dem till en egen sida i bloggen, men kategorier eller etiketter borde ju fungera tillräckligt för att söka fram dem. Tyvärr kan jag inte rå för att sinnesstämningen är skiftande och att jag ibland även kastar in ett och annat inlägg som inte tillför speciellt mycket.

Dock tycker jag att en blogg bör vara någorlunda lättsam och tillgänglig. Man ska inte räkna med att läsaren orkar ta sig igenom en avhandling eller en längre uppsats genom detta media. Söker man verklig fördjupning passar nog fortfarande boken eller rapporten bäst.

Apropå humor så förstår jag inte varför, men jag verkar hitta flest kvinnliga bloggare som jag läser. (Detsamma gäller faktiskt även för löpare. Måtte jag inte vara gubbsjuk bara…) Men, för att först ta humoristerna. Jag tycker att kvinnorna är roligare och är fyndigare och har en helt annan självdistans eller självsäkerhet som gör att de kan driva med sig själva. Vi killar verkar vara mer för att dra raka skämt. Annars blir vi oftast resonerande eller för logiska resonemang där vi försöker att överbevisa något – mer sarkastiska eller spydiga. Kvinnorna har en sorts skarpsynt ironi som man ibland får tänka till en gång extra över för att inse träffsäkerheten i kommentaren.  Fast som oftast så skrattar den bäst som kan skratta åt sig själv och det är verkligen befriande att kunna läsa om någon som är så säker i sitt jag att driften med det egna jaget inte (trots att det är självutlämnade) sänker personens status utan snarare höjer den. Har för att ge några exempel den sista tiden följt dessa bloggar då de har gett mig en del goda skratt. En tuff tjej med en ganska rå humor hittar du på Pubes blogg, och en tjej med självdistans och vitalitet hittar du på Burriburr.se, och slutligen en tjej med lättsamhet och träffsäkra kommentarer på Egoinas blogg.

Samma analogi som ovan kan jag tydligt se i de löparbloggar jag följer. Killarna skriver ner tider i prydliga tabeller och radar upp träningspassen efter varandra, medan tjejerna skriver om upplevelsen av passet och peppar kompisarna med positiva kommentaren, vilket för mig blir betydligt mer intressant och levande att läsa.

P.S Som med allt annat så finns det alltid goda undantag. Har du tips så får du gärna kommentarera dina rekommendationer.