Känn rädslan och sedan njut

Det här med rädsla är intressant.
Jag är höjdrädd. Ändå har jag lagt tak, åkt pariserhjul och varit högst upp i eiffeltornet. Samtidigt undviker jag alltid om jag kan liknande äventyr. Det märkliga är att jag både kan och inte kan. Det är som om det beror på dagsformen. Somliga gånger har benen nästan vikt sig under mig och paniken byggts upp så att jag tvärvägrat höjder. Andra gånger har jag lugnt och metodiskt och gradvis vant mig vid höjden, för att sedan likt en bergsget bekymmersfritt skutta omkring på avgrundens kant.
Allt sitter i huvudet. Det är till och med så att jag kan känna höjdskräcken famna mitt inre då jag tittar på en bild och lever mig in i den. Visst har du sett den där affischen med byggnadarbetare på en skyskrapa i New York någon gång i mitten på 1900-talet. De sitter på en metallbalk och dinglar med benen samtidigt som de äter frukost. De verkar till synes helt oberörda där de hänger rakt ut flera hundra meter över stadens gator, utan skyddslinor eller några andra säkerhetsanordningar. Bilden är fantastiskt arrangerad och är givetvis tänkt att sådana som jag ska gripas av fasa och förundran. Och de lyckas! Jag känner alltid efter en stunds tittande hur mina ben liksom känns tyngre och mattare, strupen snörs ihop och jag tappar rösten, hjärtat slår hårdare.

Här en "lånad" bild från predikstolen i Norge.

Dessa tankarna kring höjder har kommit till mig då jag precis börjat läsa John Krakauers bok ”Tunn luft”. Jag frågar mig varför jag är så väldigt intresserad av bergsklättrare och deras äventyr. Jag ser så många dokumentärer jag kan på TV och mina ögon letar alltid upp artiklarna om bergsklättring i tidningarna. Internet är fyllt av bra och spännande reportage och hemsidor. Tidigare har jag läst David Lagercrantz bok ”Göran Kropp 8000+”. Är det behovet av att förstå rädslan eller någon inbyggd skyddsmekanism i själen som gör att jag dras till dessa berättelser om berg och höjder? Jag är ingen bergsklättrare själv (inte svårt att gissa…), men kanske är det från de tillfällen jag ändå har varit upp i bergen, på betryggande höjder visserligen, som jag har grundlagt min känsla för berg. Det närmast ofattbart vackra naturscenariot och den kärleksfulla upplevelsen av min egen litenhet är en andlig upplevelse nära extasen, och som väl är för mig kan man uppleva detta utan att behöva hänga på en lodrät klippvägg. Skulle vilja bli mer av en bergsvandrare, inte klättrare. Långt från äran, men storslaget för själen.
Ändå förstår jag så väl att det är just topparna och utmaningen att klara DET som är allt för en bergsklättrare. Att ha stått tio meter från toppen och vända om är inte nog för en klättrare, hur vackert det än är runt omkring. Det blir faktiskt inte vackrare på toppen (än om du vänder dig om strax före) eller den tillför inte något i sig, mer än vetskapen. Och hur märkligt måste det inte kännas att ha tagit sig upp på toppen av Mount Everest bara för att hinna stanna kvar endast i någon minut för fotografering eller märka ut med någon flagga och samtidigt ha endast en tanke i huvudet: att nu måste jag skynda mig ner. Och ändå – lycka och extas!
David Lagercrantz skriver i tillägget till ”Himmel över Everest” att han hittills inte i sina intervjuer har hört en enda bergsklättrare som tillfredställande har kunnat förklara vad det är som driver dem att fortsätta, trots vetskapen om att så många dör och att det kan vara de själva när som helst.

Bild över Mount Everest (från www.nepalmountainnews.com)