Det löper mot jul

Löpträning är en sann vän. Efter varje träningspass känner man sig stärkt (om än trött). Min hustru kan intyga att jag mår mycket bättre då jag tränar regelbundet än annars. Humöret, känslorna och mitt tålamod med barnen och andra människor blir bättre. Framför allt ökar mitt tålamod med mig själv.
Det finns inte mycket negativt att säga om löpning. Det enda jag kan komma på just nu är att det tar tid. Tid som jag tar från min hustru och barnen och hemmet. Som väl är stöttar de mig helt och fullt och jag tror de också vet att övrig tid som jag har för dem blir så mycket bättre. Dessutom tror jag att jag blir mer effektiv och får mer gjort än om jag inte hade tränat. Så alla vinner på det.
Denna höst har löpningen gått upp och ner. September blev spolierad på grund av en skada eller möjligen överträning i vadmuskeln. Oktober kunde jag träna som vanligt igen. Sedan fick jag flera förkylningar som plockade ner mig på jorden. November gick bort, men nu har jag åter kunnat träna i december. Det är helt underbart.
I går gjorde jag första långpasset på ett tag (14,7 km, långpass för mig relativt min träning). Jag höll ett mycket lågt och kontrollerat tempo hela vägen. Självaste Maffetone skulle blivit stolt över mig. Det fick till följd att jag i dag kunde vakna och känna mig så gott som helt återställd igen. Tror det var ett optimalt långdistanspass ur ett uppbyggnadsperspektiv.
Målet för min träning är i första hand Göteborgsvarvet i maj. Jag har inte anmält mig till Stockholm marathon 2009 denna gången. Det har inte funnits motivation och höstens träning var som sagt dålig. Siktar på att springa Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet under hösten, men sen hoppas jag att allt stämmer och att revanschlusten tar mig till maran 2010.

Pappa gav mig en slant att köpa mig en julklapp för och jag var inte sen att beställa Paula Radcliffes självbiografi. Har hört gott om den och ser fram mot julafton!