Johan Theorin ”Skumtimmen”

Första meningen: ”Muren var byggd av stora och runda stenar täckta av gråvit lav, och den var lika hög som pojken.”

Många böcker säljs med baksidesuttrop av typen ”lysande”, ”glimrande” eller ”briljant”. Givet är det ofta överord och trovärdigheten strax genomskådad. I fallet med Johan Theorins ”Skumtimmen” tycker jag att påskriften stämmer förvånansvärt bra, ex. Sydsvenskans ”Den har den blandning av gåtfullhet och mänskligt djup som kännetecknar en bra historia”, eller Damernas värld: ”En suggestiv och spännande bok”.

Det är framförallt det suggestiva och gåtfulla stämningsläget som skapar en hållbar och inträngande berättelse. Det finns hela tiden en krypande obehaglig känsla av ondska och smärtsamma avslöjanden av det slag som gör att historien stannar kvar i tankarna långt efteråt. Ond bråd död har vi haft gott om i svenska kriminalhistorier, men aldrig har de väl kombinerats så effektfullt och inträngande tillsammans med en beskrivning av obehandlad och kvarlämnad sorg; en offrens psykologi.

Jag tycker dessutom att boken är briljant och glimrande. Jag frågar mig hela tiden hur en historia med gamlingar, krymplingar, och känslomässigt stukade och på livskraft tömda huvudpersoner kan bli så oerhört intressant och laddad av spänning. Det är mycket läsvärt. Själv sitter jag dessutom och njuter av återseendets eller igenkännandets glädje över Ölands landskap. Det landskap som jag själv tillbringat så många semestrar i som barn. Sol och vind och dofter av sten och tång fläktar levande upp ur boken och når så min näsa för varje blad som vänds. Det är definitivt en av de böcker jag vill rekommendera som semesterläsning.