Harlan Coben: Ett enda ögonblick

Första meningen: ”Scott Duncan satt mitt emot mördaren.”

Eftersom jag har stora problem att läsa fort, så är det ibland extra skönt att läsa spänningslitteratur modell Ken Follet, Jack Higgins eller som nu senast Harlan Coben. Böcker som inte kräver så mycket eftertanke eller pauser för reflektion och återhämtning, men som jag nöjt kan konstatera slukades på några dagar (inte veckor som annars). Med det vill jag inte ha sagt att de är sämre eller mindre värda som litteratur. Tvärtom skapar de många gånger en ökad lust att läsa och sprider fantasins och verklighetsflyktens glödande skimmer runt läsfåtoljen. Men, just att de kan läsas snabbt är bra för då kan jag genast börja på ytterligare en läsupplevelse och ju fler läsupplevelser desto rikare blir min tillvaro.

Harlan Cobens ”Ett enda ögonblick” är välskriven. Det är en tät berättelse och den drivs på av ständiga nya händelser och vändningar utan att någon gång tappa tråden. Möjligtvis, tycker jag, även om slutet var bra, att det kändes lite väl uppsamlande. Det verkar som han blev tvungen att (eftersom det nu inte gick att få till ett enskilt upplösande explosionsslut) förklara alla de enskilda oklarheterna så att ett någorlunda begripligt och sammanhängande, men ändå överaskande, slut kunde uppnås. Oavsett det och en del orealistiska romankaraktärer med smått övernaturliga förmågor, så anser jag att han klart tillhör toppskiktet av spänningsförfattarna idag, just för att han lyckas skapa en historia som är intressant och medryckande. Som läsare våndas man över hur huvudpersonen ska kunna ta sig ur knipan och problemlösarsinnet kittlas då slutet är långt ifrån uppenbart.

Jag kommer helt klart att läsa fler böcker av honom och kan under tiden även rekommendera ”Berätta inte för någon” som finns att hyra som film och som recenseras här.