SMÄRTA…
Har äntligen kommit iväg på ett riktigt långt långpass – 32 kilometer och det var givande. Nu såg jag kanske inte ut som tjejen på bilden, men det var tungt och jag fick stanna ett par gånger för att gå en bit. Jag hade dessutom kramp i vaden vid 29 km som jag behövde stretcha ut. Sista biten gick därefter utan problem. Nu vet jag lite mer hur det kan komma att kännas i Stockholm och det var en mycket nyttig erfarenhet.
Jag får inte gå ut i ett för högt tempo. Det kändes inte som ett problem då jag sprang. Första milen flöt på helt utan ansträngning och jag sprang i ett ganska bra tempo. Jag tyckte det var meningslöst att hålla ner tempot eftersom jag inte var trött. Men, det tar tydligen ut sin rätt i slutet ändå – även om jag inte förstår varför. Blir man inte trött av tempot borde det ju inte vara negativt att hålla upp hastigheten – eller?
Allra bäst var passet för min ödmjukhet. Jag är glad om jag tar mig i mål och jag ska inte ha för höga förväntningar. Min dröm är att klara fyra timmar, men då måste kroppen svara bättre än i går. Får väl börja visualisera och tänka positivt. Du klarar alltid mer än du tror! När du inte orkar mer har du hälften kvar!
