Extremt högt och otroligt nära

Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära

Första meningen: ”Tänk på en tekittel?”

När boken egentligen börjar eller slutar är svårt att säga. Likaså vad som är boken, då den är mer än bara text. Ibland text som är överstruken och oläsbar, ibland som en bild av text. Ibland, eller ofta, bilder. Bilder som djupast sett är känslor och minnen, men också bilden av ljud och kanske till och med doft.

Måste säga mig tycka om. Tycke har uppstått. Boken är vidunderlig, skör och vacker, men också smärtsam och subtilt grym. Den lille pojken Oscar Schell drabbas av dödens kalla onåd och på samma gång livets oförmåga att förklara och läkande omfamna det ofattbara när hans pappa dödas i World Trade Center-katastrofen.

Att återberätta handlingen i en bok känns ofta torftigt och otillräckligt då en bra bok alltid är så mycket mer. Så jag väljer oftast att inte göra det. Kort kan sägas att boken också berättar om Oscars farföräldrar och deras komplicerade väg genom livet. Farfaderns brev till sin son som han aldrig skickar. En son som vi inte får veta speciellt mycket om, men som boken ändå kretsar runt som ögat i en orkan. Oscars sökande efter en sorts återförening med sin far genom att sätta samman alla relikter eller bevis om hans existens, och för att förstå de gåtor som han lämnat efter sig, leder honom runt i New York och till olika människor som alla har ett liv och en berättelse som Oscar inlemmar i sin sorg efter fadern.

Den här boken vet jag att jag kommer att läsa om igen och öppna många gånger för att smaka på och känna på textens självlysande språkdräkt och på den underbara och underfundiga uttryckslusten som grundar den smått experimentella formen. Boken skiftar mellan en naiv och brådmogen ton i Oscars berättande och en mer poetisk och begrundande ton i farföräldrarnas. En kontrastverkan som fungerar med briljans. Jonathan Safran Foer var en ny bekantskap för mig, men jag är oerhört tacksam över att ha fått stifta den!

När Orfeus vände sig om

Johan Beck-Friis: När Orfeus vände sig om

Första meningen: ”Att vara ledsen tillhör livets vardag.”

Jag har läst boken från en lekmans perspektiv och med en deprimerads erfarenhet som grund. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att ge den en rättvis bedömning. Det är därför inte möjligt att recensera eller kritisera boken eller bemöta tankarna och ideerna som riktiga eller felaktiga. Jag kan således bara ge den mitt omdöme som svar på frågorna om den var bra och om den kan vara till hjälp för den som lider av depression.

Tyvärr menar jag att den inte var tillräckligt pedagogisk eller tillgänglig för att jag ska tycka att den var bra. Däremot tror jag att kollegor till Johan Beck-Friis kan hitta oerhört mycket erfarenhetsbaserade kunskaper och genomtänkta visdomsord i boken. Kollegor som inte räds och inte heller tvekar på innebörden av den rikliga psykoanalytiska begreppsvärlden. På så vis kan jag också tro att boken kan komma att vara oss deprimerade till hjälp och gagn så att säga mer indirekt. För trots min kunskapsbrist så ser jag en överensstämmelse med min erfarenhet och med min, genom andra böcker förvärvade, tro på orsaksförklaringen och terapins väg för den deprimerade.
Gott är också att finna att hur objektiv och analytiskt distanserad Johan Beck-Friis söker hålla sig, så efterlämnar han ett svagt ljus som tränger fram bakom bokstävernas svärta. Ett ljus som vittnar om och strålar av värme och en sann ömsinthet för den deprimerades situation. Johan Beck-Friis vilja att verkligen kunna erbjuda en hjälp är tydlig och förmodligen är det något som även hans patienter kan intyga.

Jag tror att jag efter min första genomläsning av boken ändå kommer att återvända till den. Kanske kommer jag att mer selektivt läsa små stycken och låta innebörden smälta in sakta och eftertänksamt, eller mer enbart hämta sentenser som kan bära mig för en dag eller två, eller söka svar på enskilda utvalda frågor. Boken kompletterar och fördjupar förståelsen för mitt gissel – den svarta röken som förgiftar mina celler – depressionen. Så känns boken plötsligt nyttig och viktig att ha till hands i min bokhylla tillsammans med andra vittnesbörd, böcker och dokument till läkedom och hjälp.

Maran närmar sig

Tränar på för Stockholm Marathon som bäst och nu är det bara 44 dagar kvar. Det känns skrämmande nära. Har dessutom dragit på mig små men ändå irriterande knäproblem allteftersom distansen har ökat. Har ännu inte sprungit något pass över 30 km, men planerar göra två på 32 km inom kort. Tror att risken för skador eller nedbrytning av kroppen är för stor för att jag ska testa längre distanser innan loppet. Så visst blir loppet en utmaning. Anders Szalkais träningsprogram på marathon.se verkar lovande och välplanerade, och jag har visserligen inte följt dem slaviskt, fast jag tycker mig klara av tidspannet som krävs för varje pass. Men, jag är ändå oroad att de inte ska hålla vad de lovar. Har kollat på andra löpare som jag vet springer snabbare än hans program, men som tidigare maror inte kommit in under rikttiden. Kanske tillfälligheter, men jag börjar känna en viss oro att min målsättning på fyra timmar kan bli en tuffare uppgift än vad Szalkai ger mig hopp om. Nåväl det finns fortfarande tid kvar och formen kanske kommer.

Träningsfilosofi är ett intressant område. Det är svårt att veta om jag ska träna hårt eller lugnt. Militärfilosofin som lyder: först bryter vi ner dig, för att sedan bygga upp dig. Eller, som jag uppfattat Szalkais ide: vi smyger igång träningen, för att sedan smygande öka, men bara om du inte är sliten. Och det är klart jag väljer Szalkai med all hans erfarenhet, men det är bara 44 dagar kvar… Hur katten ska jag kunna springa 42 km i ett tempo som är upp till 20-30 sekunder snabbare per kilometer än vad jag tränar på i dag? Är det någon där ute som vet att det funkar och kanske har följt hans program förut?