Nervös väntan på nästa brev

Jag skrev i förrförra inlägget om att läsa sakta. Så läste jag samma dag i Corren (Östgöta Correspondenten 14 januari 2008 ) om ett annat sätt att läsa sakta. (Har tyvärr inte hittat artikeln på Correns hemsida.) Anders Mildner berättar om en brittisk soldat, William Henry Bonser, som under första världskriget skrev brev hem till sin familj. Dessa brev hittades av hans barnbarn i en låda på vinden och nu nittio år senare publiceras de på nätet. Det unika med denna berättelse är att de publiceras i samma takt som breven nådde fram. Så, mottagarna, dvs vi läsare, får snällt sitta och vänta på att nästa brev ska dimpa ner och vi vet inte ens om det kommer något eller om författaren fortfarande lever. Snacka om verklighetskänsla och närvaro nittio år efteråt. Anders Mildner skriver ”Att följa förstavärldskrigsbloggen är en på alla sätt gastkramande upplevelse och en historielektion som inte liknar någonting annat”. Vill du också följa breven kan du hitta dem på WW1: Experiences of an English Soldier. Det är verkligen en ‘nagelbitare’ och en fantastisk läsning!