Rött regn

Så har jag läst ut Rött Regn av Dennis Lehane. Jag har tidigare läst Svart nåd av honom och tyckte den var överdriven om än välskriven. Jag var inte speciellt sugen på ännu en polisroman och speciellt inte en från USA. Så jag hade inte höga förväntningar på Rött regn när jag började läsa. Till glädje för alla Lehane-fans så får jag medge att boken växte mer och mer och det slutade med att jag gladeligen kan säga att den får godkänt betyg. Lehane har ett drivet språk med en närhetkänsla som gör att romanen lyfter handlingen förutan. Dessutom vrider han berättarblicken och växlar miljö på ett smidigt och intressant vis allteftersom han för berättelsen framåt. Så var även handlingen intressant, tycker jag. Det var mindre av snut och bov i Rött regn och mer av ett psykologiskt drama. Just det är det som gör att Lehane ändå fångar min uppmärksamhet. På ett suggestivt och oroande vis beskriver han karaktärernas inre. Han låter oss förstå hur skruvade och potentiellt farliga personerna är, men inte heller mer, utan han lämnar läsaren i spänning och undran.

Inte ett ruttet lingon

Tjohej, så har jag då bytt namn. Tyckte att det gamla – ryggslut – var njaäe, men det nya är ju väldigt bra.

Fråga mig inte vad jag vill säga!

Nervös väntan på nästa brev

Jag skrev i förrförra inlägget om att läsa sakta. Så läste jag samma dag i Corren (Östgöta Correspondenten 14 januari 2008 ) om ett annat sätt att läsa sakta. (Har tyvärr inte hittat artikeln på Correns hemsida.) Anders Mildner berättar om en brittisk soldat, William Henry Bonser, som under första världskriget skrev brev hem till sin familj. Dessa brev hittades av hans barnbarn i en låda på vinden och nu nittio år senare publiceras de på nätet. Det unika med denna berättelse är att de publiceras i samma takt som breven nådde fram. Så, mottagarna, dvs vi läsare, får snällt sitta och vänta på att nästa brev ska dimpa ner och vi vet inte ens om det kommer något eller om författaren fortfarande lever. Snacka om verklighetskänsla och närvaro nittio år efteråt. Anders Mildner skriver ”Att följa förstavärldskrigsbloggen är en på alla sätt gastkramande upplevelse och en historielektion som inte liknar någonting annat”. Vill du också följa breven kan du hitta dem på WW1: Experiences of an English Soldier. Det är verkligen en ‘nagelbitare’ och en fantastisk läsning!

Första meningen, part 1.

Idén är inte ny, men jag har alltid varit fascinerad över hur böcker börjar (eller slutar för den delen). Jag har en känsla av att många författare lägger ner lite extra omsorg på just hur romanen inleds och att just första meningen är speciellt viktigt. Måhända enbart för att fånga läsaren direkt. Och det blir givet viktigare om det är en novell då läsaren ska sättas in i sammanhanget extra fort.

Så här börjar boken jag just nu läser – ”Rött regn” av Dennis Lehane:

”När Sean Divine och Jimmy Marcus var små, jobbade deras pappor ihop på Coleman Candy-fabriken och bar med sig stanken av varm choklad hem varje dag.”

Så här börjar några mer kända böcker:

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”

Franz Kafka, Processen

”Det var en afton i början av maj”

August Strindberg, Röda rummet

”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort.”

Pär Lagerkvist, Dvärgen

Jag planerar återkomma med fler första meningar lite då och då.

 

 

Många böcker fort

Alltså det här med att läsa snabbt. Jag är kanske bara bitter. Runt på olika bokbloggar kan man nu läsa alltifrån nyårslöften att läsa si och så många böcker till att förra året lästes det så här många böcker minsann. Det syns mig som en outtalad tävling där priset är prestige och anseende. Jo, jag ska direkt säga att jag är grymt avundsjuk på Er som kan läsa så där fort; kanske 100 – 150 böcker på ett år.
Ibland hör man talas om förespråkare för att läsa sakta. Några menar att man ska läsa om boken en eller två gånger för att verkligen fördjupa sig och förhöja upplevelsen av den. Allt det låter väldigt bra, speciellt för mig som redan läser sakta. Jag får vara glad om jag läser 20 böcker på ett år. Tyvärr vore det förödande om jag skulle börja läsa om samma bok flera gånger. Då skulle jag kanske bara läsa fem, sex böcker per år. Så flest böcker på kortast tid vinner.
Och visst är det viktigt att ha läst mycket. Ett författarskap förstås först då man har läst fler böcker av samme författare. Världen förstås bäst om man har läst med tillräcklig bredd över språk- och kulturområden.
Men nu får jag ge mig, jag orerar bara över det som inte går att ändra på. Stressad blir jag hur som helst.

Det är lite samma fenomen bakom mitt beteende att köpa en massa böcker som jag sedan inte läser. Även om jag inte kan läsa fort så kan jag i alla fall äga dem. De hamnar i bokhyllan och skriker ut sina ryggar till påminnelse och samvetskval att de ännu inte är lästa. Samtidigt är det nog så att jag valt dem av någon anledning som inte varit helt klar eller motiverad inifrån. Ofta kan det vara så att de anses vara kulturskatter eller stor litteratur eller så är de refererade till i andra böcker. Nu vill jag inte tro att jag köpt dem för att de bara ska stå och samla damm, utan målet är att alla böcker ska läsas, annars måste de gå på plankan eller föräras något antikvariat.

Exempelvis har jag bredvid mig just nu:

• E. L. Doctorow, Billy Bathgate
• Nikolaj Gogol, Döda själar
• Isabell Allende, Porträtt i Sepia
• Kurt Vonnegut, Galapagos
• Anthony Burgess, Järn i elden

Alla verkar de bra och jag tycker de känns viktiga, men det blir helt enkelt inte av att jag läser dem och jag vet inte varför. Vad säger du? Ska jag börja på någon av dem? Ge mig en startgnista!

Mina jag

Jag roade mig med att fantisera fram olika personer (både verkliga och fiktiva) som kunde få representera de självbilder jag har. Jag fastnade för fyra positiva och fyra negativa. Omdömena om dessa personer ska inte tas för att vara sanna eller riktiga avseende dem, utan är snarast ett sätt att lyfta fram drag hos mig själv.

Mina positiva jag:

• Fantomen – för att han alltid har representerat mitt jagideal. Ärlig, god, tuff, hederlig, stark och har integritet och själsstyrka.
• Göran Kropp – lärde känna honom lite då jag gjorde lumpen. Vet att han var ödmjuk och en bra kompis. Står för mina drömmar och för förberedelser, uthållighet och målsättning. Idrottsligt föredöme (superfysik).
• Fjodor Dostojevskij – inte bara för att han representerar min författardröm eller är min favorit, utan för att han belyser våra själsliga frågor. Att han lyfter fram förlåtelse i ljuset framför våra egna futtiga försök att rättfärdiggöra oss eller vara oss själva nog.
• Börje Salming – min barndoms idol. Denne atlet och tuffing som fick NHL att förstå att det fanns stål även i svenskarnas blod. Som visade på modet att stå upp även då det är tufft. Idrottsligt föredöme (superfysik).

Mina negativa jag:

• Kalle Anka – i de delar han är egoistisk, självömkande och avundsjuk. För hans oresonlighet, aggressivitet och självupptagenhet.
• Helge Fossmo – (förlåt Helge, då jag egentligen inte känner dig, och inte vill döma dig, – avser drag hos mig själv). För att han syns vara en stor hycklare och fegis, för att han ger intryck av att vara en kåtbock och manipulatör samt lida av fascistoida tendenser.
  
• Professor Snape – Denne otrolige tråkmåns. Är feg och undflyende. Verkar även han vara djupt deprimerad och kan inte glädjas eller le åt något.
• Paparazzi – Som fenomen (snarare än den förste som gett namn åt det). För deras ynkliga liv att genom kameran införliva andras framgångar eller vedermödor i sitt eget. Att inte ha förmåga att skapa något i sitt egna liv. Snyltare, gottegrisar, fluktare och fegisar.

Eländes elände

Skitdepression. Ligger som en kall filt över hela mig. Giftrök i varenda cell. Bly i musklerna. Tätningsmassa mellan nervsynapserna. Gröt i hjärnan.

Tack och lov att löpträningen funkar någorlunda. Märker att den i vart fall rensar systemet tillfälligt. Tyvärr räcker det med en natts sömn så är det tillbaka. Så påverkas mitt arbete och jag missköter det tyvärr å det grövsta. När ska jag bli påkommen och ifrågasatt? Å ångest o skuld!

Målsättningar under 2008

- Att skriva mer och bättre inlägg här i bloggen. Framför allt vill jag höja kvaliteten på inläggen och skriva några mer seriösa och eftertänksamma inlägg. Det stora problemet hittills har varit att få tid att sitta ner och samla tankarna för något sådant. Datorn hemma är allt som oftast upptagen av barnen, själv löptränar jag på kvällarna och på jobbet får man väl inte stjäla tid till detta – hrmm!

- Jag ska klara Stockholm marathon 31 maj. Punkt!

- Att läsa fler böcker. Det finns många (se litteraturbloggar) som har till målsättning att läsa 100 böcker eller fler under ett år. Jag kan bara säga att jag är avundsjuk. Med min läshastighet är jag väldigt glad om det blir 20 stycken.

- Detta är året då jag ska ta kontroll över min ekonomi: +50% i depån.

- Jag ska kunna säga att jag är stolt över utfört arbete på jobbet. Speciellt vill jag vara fokuserad och inte arbeta med onödiga saker. Inte lägga på hög.

- Vara mer tillsammans med barnen.

- Vara i naturen.

- Att alltid vara i bön.

- Jag ska påbörja mitt romanprojekt. Det finns inga försvar för att jag väntar längre. Nu ska det bli sagt!

Segt virke i Göteborg

Det är oroväckande att sinnet kan förmörkas på detta sätt. Hur kan en människa – ja, till och med två personer – spåra ur så kapitalt och med berått mod (inför åskådare till och med) köra över en annan människa. Två gånger dessutom! Artikel från marathon.se, GP.

Undrar om inte detta är ett symtom på en verklighet som har förändrats. Har vi tappat spärrarna fullständigt. Jag har svårt att tro att detta skulle ha hänt på exempelvis 50 – 60-talet. Jovisst tappade vi besinningen även då. Men av vilka skäl? Att hamna i en bilkö! Vilka förmildrande skäl kan ha funnits? Gravid hustru på väg till förlossningen? (Inget i artikeln tyder på detta.)

Måste dock säga med lite humor i blicken att den flaggvakten borde få någon form av hedersmedalj. Överkörd tre gånger men övergav inte sin post, utan stod ståndaktigt kvar som Sven Duva!

”Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,
ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.”

Johan Ludvig Runeberg, ur Fänrik Ståls sägner