Löpning på frammarsch

Det verkar vara ett stort uppsving för löpningen nu. Stockholm Marathon 2008 är redan fullt. I år fick man stoppa anmälningarna redan den 11 december, medan man föregående år hade stopp i februari. Tittade in på Göteborgsvarvets hemsida och noterade även där att intresset är rekordstort. Över 13 000 anmälda redan.

Det vore fantastiskt om det är så att vi har en löpar-hype på gång. Jag har förstått att det var en sådan på 70 – 80-talet. I min kommun kan jag definitivt säga att jag märker att det blivit fler som löptränar nu. Bara det senaste året så möter jag allt fler människor vid varje runda. Jag har också noterat att ett antal av mina grannar börjat knyta på sig löparskorna och lufsar i väg.

Dessutom har det tillkommit flera forum på internet där man kan dela med sig av sin träning och sina erfarenheter samt lägga upp en träningsdagbok. Och givetvis är inte industrin sen att hänga på med teknik som lanseras som ett ”måste” för varje löpare. Jag tänker då speciellt på pulsklockor och gps, men också dubbade skor för vinterträning, pannlampor etc.

Allt tillsammans gör att det känns riktigt roligt att löpträna nu och även om jag inte hakar på i tekniktrenden, så njuter jag av de hälsomässiga resultaten av träningen.

De verkliga hjältarna

När höstrusk och vintermörker sänker sig över en kan det verkligen vara svårt att motivera sig för ännu ett träningspass. Då är det väl om man har en vilja av stål. Jag brukar försöka komma förbi motståndet genom att säga till mig själv att jag får resonera om det när jag väl har kommit ut. Ibland fungerar det och jag lyckas ”lura” mig själv till ett träningspass. Efteråt känns det alltid bra och jag kan inte förstå att jag tvekade innan.

En man som verkligen hade en vilja av stål är Terry Fox. Runner´s World skrev om honom för ett tag sedan (2007/5) och hans historia har följt mig i tankarna sedan dess. Efter att han drabbats av cancer och blev tvungen att amputera sitt ena ben bestämde han sig för att springa tvärs över Kanada. Han gjorde det för att visa att man kan övervinna alla hinder och för att samla in pengar till cancerforskningen. Ingen kunde nog förstå, och allra minst han själv, hur stort det skulle bli. Tidningarna skrev och TV började sända om honom och ganska snart hade han samlat in stora summor pengar. Tyvärr fick hans projekt ett snöpligt slut. Efter halva distansen – ca 500 mil – och 171 dagar, så fick han bryta. Han hade då svåra plågor i nacke och rygg och blev inlagd på sjukhus. Där konstaterades att cancern hade slagit till igen och denna gången repade han sig inte. Tio månader senare dog han på sjukhuset. Hans eftermäle lät inte vänta på sig och hans begravning sändes i kanadensisk TV. Hans minne har hedrats på många sätt och det anordnas varje år ett lopp i hans namn. Den fond eller organisation som samlar in pengar har till i dag samlat in 2,5 miljarder kronor.

Det finns hjältar och så finns det hjältar. Jag tror inte Terry Fox såg sig själv som en sådan. Inte heller gjorde han det för berömmelsen, tror jag,  eller för pengarna. Det fina med denna hjältesaga är att den så att säga har växt vidare av sig själv. Idén har fattat tag i människors inre och blivit en del av dem. Pengarna samlas fortfarande in och skolungdomarna springer varje år till minne av honom och för att stödja cancerforskningen. Artikeln om Terry Fox sitter uppsatt på väggen hemma…!

Maratonträning

Nu har maratonträningen satt igång på allvar. Jag har visserligen tränat med just Stockholm Marathon 2008 i sikte sedan tre år tillbaka, men under tiden fokuserat på andra delmål såsom Göteborgsvarvet eller Lidingöloppet. Tyvärr har jag haft en inflammation i vaden som hindrat mig de senaste månaderna, men nu börjar det kännas bättre. I går kväll sprang jag mitt första träningspass utan värk. Det gick verkligen sakta, men så fort jag kände en tendens till smärta så slog jag av på takten och kröp fram. Det blev bra och jag har hopp om att kunna öka farten och distansen om jag bara inte övertränar den närmsta tiden.
Jag har tänkt låta mig bli inspirerad av Anders Szalkais träningsprogram på marathon.se. De är upplagda på en tid av 26 veckor och är indelade i olika tidsgrupper. Mitt mål är att följa hans schema för fyra-timmarsgruppen. Från i dag kan du också lyssna på hans föredrag för Team Stockholm Marathon på GIH där han berättar om sina tankar kring träningsprogrammen. Han bygger programmen i mycket på lugn distansträning och mängdträningen hålls tillbaka något till förmån för kvalitetspassen. Jag tänker inte följa hans program slaviskt. Jag försöker hålla kontinuiteten, den cykliska intensiteten och mängden, men kanske inte lika mycket fartlek eller liknande. Jag är inte tillräckligt kunnig på hur man springer fartlek och intervall i rätt tempo. Det gör kanske att jag inte klarar fyra timmar, men det gör inget då jag främst bara vill klara av loppet.

Depp-lit

Kanske gav mitt förra inlägg en känsla av bitterhet. Det var i så fall inte min mening. Att få en diagnos på sin sjukdom är positivt och kan kännas skuldbefriande och lugnande för patienten. Han kan då med tillförsikt se fram mot behandling, men också själv söka kunskap om sin situation i litteratur och via olika forum med andra i samma situation.
Jag föredrar att läsa böcker som kan hjälpa mig att förstå mig själv och ge mig hopp. (Här ska jag först lämna en liten brasklapp: det kan vara negativt att läsa alltför många böcker om sin sjukdom eller rent allmän tung psykologi eller filosofi. Det är lätt att man fastnar i ett tungsint tänkande och krånglar till det för sig själv. Läs i stället vanlig skönlitteratur, en deckare eller något som bryter ditt tankemönster. Ibland är det bättre att lyfta blicken och göra något annat, något roligt, se en fjantig komedi, gå ut i naturen, vad som helst, eller varför inte löpträna. Odla glädjen!)
En bok som verkligen beskriver depression och skapar insikt och förståelse är Andrew Solomons ”Depressionens demoner”. Han är väldigt självutlämnande i boken, men han blir aldrig sentimental. Han tilldelades 2001 års National Book Award för boken och var med som finalist till Pulitzer-priset. Boken skapade en hel del debatt eftersom Andrews far står bakom ett stort medicinföretag som just har en storsäljare inom antidepressiva mediciner. Jag tycker att han klarar kritiken galant och lyckas hålla sig klart objektiv från sådana särintressen. Tvärtom är han i många delar oerhört kritisk till den medicinska förskrivning som sker av en läkarkår som inte alltid förstår de bakomliggande orsakerna till depression. Titeln verkar vara slut i bokhandeln, men det borde gå att finna den på något antikvariat (ex. Bokbörsen eller Antikvariat.net). Bokhandlarna beskriver boken så här:

”Med sin bok Depressionens demoner ökar Andrew Solomon förståelsen för och kunskapen om en av vår tids folksjukdomar – depression. Genom sina egna och andras erfarenheter av depression och genom studier i vetenskaplig forskning ger Solomon en översikt av sjukdomen ur en mängd olika aspekter såsom medicinska, biologiska, historiska, kulturella och konstnärliga. Resultatet är en fantastisk bok som trots sitt tunga ämne är både lättläst och engagerande och som fyller ett sedan länge uppdämt behov. Andrew Solomon är journalist och skriver bland annat för The New Yorker och The New York Times.”

Själv har jag precis beställt två böcker som jag tror kommer att underlätta för framtiden och minska mitt självförakt i denna del av mitt liv. Det är ”När Orfeus vände sig om : En bok om depression och självaktning” av Johan Beck-Friis, samt ”Depression och skapande” av David Rosen.

Tungsinne

Kronisk depression, melankoli, dystymi, egentlig depression och depression, alla har de ur ett vetenskapligt perspektiv olika betydelser och det finns olika kriterier för hur de diagnosticeras. För min del kan vi lika gärna kalla det tungsinne eller nedstämdhet eller varför inte själens fullständiga förgiftning. Ofta använder läkaren en kriteriemängd som definierats i en manual för diagnosticering av mental ohälsa, kallad DSM IV. Ur den depressives perspektiv står det hela tiden fullständigt klart vad han går igenom, upplevelsen är hans och bara hans. Spelar det någon roll för patienten vad det kallas? Ska han bli tacksam mot läkaren om han fått etiketten depression eller ska han bli orolig? Ska han anses mer hjälpvärd än den som under åratal av tungsinne fått relationer och karriärmöjligheter att passera ogripna eller slagna i spillror?

Visst jag förstår att en akut depression statistiskt är av livshotande karaktär. Det är av yttersta vikt att behandla den resolut och med långsiktighet och uppföljning. Likaså förstår jag behovet av att kunna diagnosticera – självklart. Det är bara det att jag känner en trötthet över att en människa trycks in i fyrkantiga termer och konsekvent sorteras. Antingen är du innanför eller så är du utanför! Jag själv fick en gång i tiden diagnosen kronisk depression. Alltså vet jag att jag har haft en depression.

Att inte bli tagen på samma allvar för att du ”bara är tungsint” kan kännas oerhört kränkande för den som inte klarar att definiera in sig i de kriterier som krävs. Bara ett enda av dessa kriterier kan vara nog för att verka förlamande på hela individen. Vad gör han då? Ja, ingenting kanske, i stället bevarar han och undertrycker depressionen och låter giftet sprida sig i kroppen (den fysiska såväl som det totala livsutrymmet). Åren går och ett fullvärdigt liv skulle ha kunnat vara.

Nu kan vi inte ge dyrbar terapi eller medicin till alla som går omkring och känner sig nedstämda. Och det är förvisso en riktigt och nödvändig erfarenhet att uppleva tungsinne. Det är inte en känsla som aldrig ska finnas. I stället anser jag att det är en berikande och själsligt fördjupande process att gå igenom perioder av tungsinne, men det kan också bli en personlighetsstörning eller en mångårig förlamning av en fullvärdig människa. Av den anledningen, menar jag, ska vi försöka att så långt det går uppmärksamma även dem som kanske inte riktigt på objektiva termer framstår som tillräckligt sjuka eller objektivt deprimerade.