Oatesklassiker

Som av en händelse så har i dag Ola Larsmo på DN recenserat ”Svart flicka/vit flicka” av Joyce Carol Oates. Hans uppfattning är att det är den bästa romanen sedan Blonde (se mitt inlägg nedan). Där uttrycker han väldigt bra om en av hennes medryckande litterära sidor:

…”och sist men inte minst den punkt som är svårast att sätta namn på, men där det uppstår ett sällsamt sug i hennes berättelser. Vi kan kalla det den tunna hinnan mellan mig och de andra”.

Precis, det är det som drar mig till hennes berättelser. Skräcken för att den ska brista ligger alltid på lur.