En blond stjärna i mitt liv

Så har jag läst ut Blonde av Joyce Carol Oates (JCO). Och vad kan jag säga. Den lämnade mig alldeles mållös och tyst. Boken har i flera dagar stannat kvar i mina tankar och smälter långsamt in. Så gör bara de allra bästa och mest gripande berättelserna.

Det är nästan omöjligt att med några få rader beskriva vad Blonde handlar om. Boken kan läsas både som ett dokument över Marilyn Monroes liv, en lika trovärdig biografi som någon annan (även om det är tydligt (och uttalat av JCO) att det inte är en biografi), och som en litterär skapelse, en fiktion som man ska njuta av. Det är en skoningslös framställning av Marilyn Monroe som ett viljelöst och för drifterna och vinden drivande köttstycke som cyniskt utnyttjas och exploateras av den förhärskande och så speciellt manliga kulturen, en kapitalistisk och objektifierande och kallsinnig maktkultur. Boken är tragisk, förödmjukande (för både Marilyn och oss andra) och samtidigt skrämmande, men JCO framställer Marilyn med en oerhörd respekt, ja kärlek. Ett barn som söker en plats i världen, ett barn som vill bli sett av sin far och sin mor, en kvinna som själv längtar efter ett barn att gottgöra för sin egen barndom. Ett dramatiskt geni som vill uttrycka sig och som först i det konstnärliga uttrycket finner sig själv som kvinna, men också däri skapar en syntes av livet.

Boken är på hela 850 sidor, ändå har JCO uppgett att hon har kortat ner ursprungstexten med en tredjedel. Litterärt och språkmässigt är hantverket briljant. (Vem är jag att uttala mig.) Texten är medryckande och driven på ett sett som gör att man känner det svårt att hämta andan. Under hela läsningen har jag parallellt haft Fjodor Dostojevskij i tankarna. Jag vet inte säkert varför. Kanske har det med att Marilyn Monroes ”feberheta” och intensiva liv så starkt påminner om Rodion Raskolnikovs i Brott och Straff (förvisso skiljer sig deras problematik och livsöde väsentligt från varandra, men bådas själsliga konflikter sliter dem nästan i stycken i sökandet efter ett andligt och mänskligt jag). Men, kanske också på grund av JCO:s lika intensiva och dramatiska språkbehandling, hennes realism – så levande och spirituell, som är så snarlik Fjodor Dostojevskijs.

Detta är en fantastisk bok, en grym bok, och en bok som jag verkligen rekommenderar Er att läsa, även om ni – som jag – först tänker att: vem vill läsa en bok om Marilyn Monroe? Henne vet man väl redan allt om? Eller, på vilket sätt kan hennes liv vara intressant för mig? LÄS!