Ja lite frågor hinner man väl med också

1. Nämn tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt
Har redan nämnt några under tio böcker som rockar fett ovan. Men kan även framhålla böckerna om Biggles, den blåhåriga figuren Plupp samt franske Bengtssons “Röde Orm”.

2. Nämn tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt
Ja serier läste jag gärna. Mest av alla gillade jag Lycky Luke, sedan fanns det en som hette Mike Nomad och Steve Rooper, och tyngst av dem alla var Järnhanden (shit – han var inte att leka med).
3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Ja kanske inte överrumplat, men väl imponerat på något sätt. Tänker på Johan Theorins “Skumtimmen”, “Gregorius” av Bengt Ohlsson och “Pianostämmaren” av Daniel Mason.

4. Musik eller inte när du läser?
Nope, så tyst som möjligt tack!

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade av att du läst och gillar?
Har aldrig fått några direkta kommentarer. Men, jag försöker briljera med att ha läst “Brott och straff” inte en utan fyra gånger i hopp om ett höjt ögonbryn.

6. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade av att du läst och ogillat?
Tror alla gånger de blir lite besvikna när jag säger att jag tycker Jan Guillou är en blöjförfattare, med mindervärdeskomplex och pojkfantasier, fast med ett hyffsat språk ändå.

7. Finns det någon adaption från bok till film som du ser fram emot?
Tyvärr blir ju aldrig filmen lika bra som boken, men deckare brukar ändå kunna filmas med hyfsat resultat. Stieg Larssons trilogi borde kunna bli spännande i så fall.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram/tagit en öl med och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Den kristne författaren Philip Yancey vill jag gärna ge en kram och tacka för att han verkligen berört och bevarat mitt sinne. (Även om jag tror han hoppar ölen). Annars tycker jag pretentiösa författare som blåser upp sitt ego är sorgliga och mitt verbala stryk går nog till Björn Ranelid.

9. Vem vill du utmana?

Dig som läser detta så klart.

Plötsligt en dag – en hälsning.

Så rann det till. Tre inlägg på samma dag hittills. (sedan tystnad ett halvår igen )

Nåväl, har gått och irriterat mig lite och undrar om det bara är jag (förmodligen) som inte blir hälsad på på stan?

Jag menar – jag känner några människor (tro’t eller ej), men när jag går på stan så känner de inte mig – inte först i alla fall!

Om jag vare sig passerar helt normalt utan särskilda åtbörder eller ler vackert och inbjudande, så lyfter de inte på handen eller ens ögonbrynet så där lite förvånat eller inte ens förfärat… förrän jag hälsar… DÅ plötsligt får jag ett helt vanligt morsning eller hejsvejs tillbaka.

Har satt detta i system vid ett par tillfället och konstaterat att det tycks gälla som en naturlag. Även med personer jag känner väl – till och med en släkting har visat detta beteende. Man kan ju verkligen undra varför jag ska behöva hälsa först. Varför ska inte andra kunna säga hej först? Jag menar någon ska ju hälsa först i ett möte, eller? Som väl är har jag inget emot att hälsa, men jag fattar nada av detta! OCH JAG TÄNKER INTE TRO ATT DET ÄR NÅGOT FEL MED MIG. Visserligen har jag haft paranoida inslag och trott att folk skrattat åt mig förr när jag gått på stan (då som en sorts biverkan till depression). Men denna företeelse kan man ju faktiskt belägga med tydlighet och empirisk prövning.

Är det någon annan som upplevt samma?

Om man får välja

Och så var det det här med döden… Skrev nedan om death metal-bandet Arch Enemy (vad nu death metal har med döden att göra) och i förra inlägget om att jag kanske blivit gubbsjuk. Ja, då veckade min hjärna plötsligt ihop sig ytterligare och jag kom osökt att tänka på Monty Python och en scen i filmen “Meningen med livet” där Arthur Jarret får chansen att välja sin död. Passar samtidigt på att be alla känslig tittare om ursäkt och ber att få varna för otäcka eller opassande bilder. Blunda NU i så fall!

“Run Forrest! Run!”

hmm…

ehh

öhh

ahh

Ja, om man får välja då alltså!

Glimrande ironi eller brutal sarkasm

Nu är den här. Det är bara att titta ut genom fönstret. Kallt och regnigt. Känns det igen – semestern alltså? Jag tänker varje år att jag ska ta semester i maj eller i augusti – september, men likafullt anpassar man sig efter vad som anses normalt och är tradition. Fast för mig så blir det i varje fall en nyhet med denna semesterperiod. Vi ska ha barn i juli om allt går bra. I ljuset från det så spelar det ingen roll hur semestern blir, inget kan toppa det ändå.

Vill skriva mer seriösa inlägg. Det är de enligt statistiken som eftersöks mest. Har funderat på att flytta dem till en egen sida i bloggen, men kategorier eller etiketter borde ju fungera tillräckligt för att söka fram dem. Tyvärr kan jag inte rå för att sinnesstämningen är skiftande och att jag ibland även kastar in ett och annat inlägg som inte tillför speciellt mycket.

Dock tycker jag att en blogg bör vara någorlunda lättsam och tillgänglig. Man ska inte räkna med att läsaren orkar ta sig igenom en avhandling eller en längre uppsats genom detta media. Söker man verklig fördjupning passar nog fortfarande boken eller rapporten bäst.

Apropå humor så förstår jag inte varför, men jag verkar hitta flest kvinnliga bloggare som jag läser. (Detsamma gäller faktiskt även för löpare. Måtte jag inte vara gubbsjuk bara…) Men, för att först ta humoristerna. Jag tycker att kvinnorna är roligare och är fyndigare och har en helt annan självdistans eller självsäkerhet som gör att de kan driva med sig själva. Vi killar verkar vara mer för att dra raka skämt. Annars blir vi oftast resonerande eller för logiska resonemang där vi försöker att överbevisa något – mer sarkastiska eller spydiga. Kvinnorna har en sorts skarpsynt ironi som man ibland får tänka till en gång extra över för att inse träffsäkerheten i kommentaren.  Fast som oftast så skrattar den bäst som kan skratta åt sig själv och det är verkligen befriande att kunna läsa om någon som är så säker i sitt jag att driften med det egna jaget inte (trots att det är självutlämnade) sänker personens status utan snarare höjer den. Har för att ge några exempel den sista tiden följt dessa bloggar då de har gett mig en del goda skratt. En tuff tjej med en ganska rå humor hittar du på Pubes blogg, och en tjej med självdistans och vitalitet hittar du på Burriburr.se, och slutligen en tjej med lättsamhet och träffsäkra kommentarer på Egoinas blogg.

Samma analogi som ovan kan jag tydligt se i de löparbloggar jag följer. Killarna skriver ner tider i prydliga tabeller och radar upp träningspassen efter varandra, medan tjejerna skriver om upplevelsen av passet och peppar kompisarna med positiva kommentaren, vilket för mig blir betydligt mer intressant och levande att läsa.

P.S Som med allt annat så finns det alltid goda undantag. Har du tips så får du gärna kommentarera dina rekommendationer.

Talking bout death

När jag nu ändå är inne på det ämnet så kan jag inte annat än göra reklam (och inte får jag betalt för det) för mitt nuvarande favoritband Arch Enemy. Jo tiderna förändras och så gör även uttrycket. Men, melodic death metal har ju fortfarande lite av gamla hårdrocken över sig (tycker jag), fast i dag får man ju stå ut med growlande för det mesta. Det behärskar dock Angela Gossow bättre än de flesta killar tycker jag!

Se och njut!

Visst vill man höra mer! Blood Is On Your Hands. Yes, jag vet!

Runnin’ with the Devil

eller nu springer jag med min astma. Måste springa. Vill inte veta av andnöden och dessutom är ju våren här. Gav mig ut 8,5 km igår och sniglade mig fram, bestämde mig för att klara det. Och det gick!

1978 gav Van Halen ut sitt album “Van Halen” med låten “Runnin’ with the Devil”. Min favoritlåt från den skivan är annars “Ain’t Talkin’ ’bout Love”.

Etiketter och kategorier

Har försökt att använda WordPress konverterare för kategorier och etiketter, men det verkar inte vara en speciellt säker funktion. En del kategorier har tagits bort och andra som skulle blivit en etikett har försvunnit ut i cyberrymden. Skulle ha behållit alla kategorier och struntat i etiketter. Nu är det mest en soppa och jag vet inte om jag orkar sitta och redigera vartenda inlägg som saknar kategori. Vet  ändå inte riktigt vad som är vad eller varför man skulle ha bådadera? Kanske någon annan vet det?

Doktor Pucko

Jag har tråkigt nog haft problem med andningen under mina löppass den senaste tiden. Jag får astmatisk andning och blir så trött i ben och kropp att jag inte klarar att springa några längre sträckor. Dessutom måste jag hålla ner hastigheten till i det närmaste krypfart för att klara mig runt. Inte roligt alls. Allt började för några veckor sedan då det var som kallast ute. Först trodde jag att jag bara hade en infektion, men efter ett litet uppehåll så var det fortfarande lika svårt att andas (inga andra symtom, är fullt frisk). Har som träningsalternativ cyklat inomhus de senaste veckorna och inte haft några liknande symptom. Tycker själv att allt liknar träningsastma och för att få hjälp med det, då jag vet att andra personer med det har fått hjälp av astmamedicin som tas vid behov eller inför träningspass, så vände jag mig till vårdcentralen för diagnos. Men det skulle jag inte gjort. Blir alltid lika förvånad över vårdapparatens eller enskilda läkares kunskaper och framförallt inställning till att rätt värdera och lyssna till patientens ord. Undersökningen bestod av ett antal blodprover, EKG samt röntgen av lungorna och så lite lyssnande efter att ha legat stilla och vilat en stund.

Fick inte göra ett lungfunktionsprov, ej heller ett så kallat PEF-test. Borde ju givetvis fått göra ett ansträngningstest. Men icke! Kanske kunde de gjort en luftvägsprovokation med torr eller kall luft. men icke det heller! Så vad söker man till Vårdcentralen för om de inte lyssnar på vad jag sökt för? Att jag inte har vanlig astma kunde jag ju sagt direkt och det gjorde jag också! Att det inte skulle märkas något i lungorna när jag satt helt lugnt framför läkaren i ett +20 gradigt rum är ju självklart. Att jag i övrigt är helt frisk vet jag ju också.

Hör nu och häpna – läkaren kastade fram som ett förslag att jag kanske hade ångest !!!!!!!? Ångest när man löptränar? Kommer den läkaren från Mars eller?

Lycklig för substitut

Har de senaste veckorna haft den nedrans oturen att dras med en hals eller lungåkomma. Vet inte vad det är, men som den gode doktor jag är så bedömer jag det som en luftrörskatarr. Alternativt skulle det kunna var en så kallad träningsframkallad astma, pga att jag fick den efter att jag blev rejält nedkyld under ett träningspass. Den uppstår dessutom bara då jag gett mig ut för att springa. Jag flåsar som den värsta blåsbälg redan efter ett par hundra meter och det är så gott som meningslöst att försöka springa med vanlig hastighet. Klarar knappt att springa alls nu och bara om jag håller halva farten, så jag har bestämt att vila ett tag från träningen. Det river och bränner i halsen och lungorna så jag förstår att det är läge att vara försiktig. Tyvärr blir jag desperat av detta träningsuppehåll. Jag hade precis börjat öka träningsdosen och det kändes som ett absolut måste att köra igång mer ordentligt nu med lite längre långpass. Så händer givetvis detta…

Då kan man tänka att jag blir riktigt olycklig, men se det finns som väl är substitut för löpning som åtminstone till viss del kan ersätta. Nämligen så har jag precis fått mig levererat från kära adlibris följande fyra böcker. Så när jag inte kan springa i vintersnön får jag springa i tanken och mellan boksidorna. Vad sägs om:
Marathon: The Ultimate Training Guide av Hal Higdon
Ultramarathon Man av Dean Karnazes
The Extra Mile: One Woman’s Personal Journey to Ultrarunning Greatness av Pam Reed
Running Through the Wall: Personal Encounters with the Ultramarathon av Neal Jamison

Mumma för en löpsugen på träningsdiet

Skengravid?

Jag har den stora lyckan av att snart bli pappa igen. Det konstiga är att det inte bara är hustrun som går upp i vikt. Sedan hon blev gravid så har jag gått upp 4 kg också. Dessutom tycker jag mig ha fått svårt att andas och jag börjar flämta likadant som hon. Det känns verkligen jobbigt.

Snart förväntar jag mig att jag börjar vagga med överkroppen när jag går och lutar mig mot allahanda ledstänger eller väggar för att återhämta mig innan nästa ryck på tio meter eller så!

Fasligt, att det kunde vara så att bli med barn…

Tragedin 1996

Man brukar tala om att vara på tunn is eller att gå på slak lina, men att vara i tunn luft tillhör inte något av de klyschiga ordspråken. Inte är det en lek heller. Det fick verkligen de personer erfara som befann sig på Mount Everests snöhöljda topp den 10 maj 1996. Jon Krakauer var en av dem och han skrev om erfarenheterna i sin bok “Tunn luft” ett år efter hemkomsten. Han tillhörde en kommersiell grupp som var ledd av Rob Hall, en mycket erfaren klättringsguide. Ytterligare en kommersiell grupp befanns sig samtidigt på berget, ledd av Scott Fischer, också han en väldigt erfaren guide. De flesta medlemmarna i dessa två grupper kom att bestiga berget, men på återvägen (som många hävdar är den kritiska delen) överraskades de av ett oväder som sammantaget med en rad olika misstag ledde till att sex personer ur dessa båda grupper omkom. Och det var mycket nära att det blivit fler.

Boken blev Jon Krakauers sätt att bearbeta händelserna och sorgen, samtidigt som han menade att det var viktigt att berätta hur klättringen utvecklats och hur kommersialiseringen förändrat förutsättningarna för expeditionerna, vilket egentligen var allas mening att det obönhörligt skulle komma att leda till en katastrof. Frågan var bara när och för vem.

Innan han skrev boken hade Jon Krakauer skrivit en artikel för tidningen Outside. Utpekandet av vissa personer och deras agerande eller underlåtenhet att agera tillsammans med de anhörigas och andra närståendes sorg kom att leda till starka reaktioner och en uppslitande debatt. I boken “Tunn luft” sade Jon Krakauer att han balanserade bättre mellan skuld och hjältedåd, men att sanningen om vad som hände likväl måste komma fram. Dessutom går han själv inte fri från skuld och lägger öppet fram sin del av bördan i tragedin som han bär på.

Boken är fantastiskt skriven och så spännande att jag knappt kunde lägga den ifrån mig (trots att jag mycket väl visste både handling och slut). Man behöver absolut inte vara bergsklättrare eller ens intresserad för att läsa den. Den fungerar lika bra som äventyrsbok eller spänningsroman. För tillfället verkar boken vara slutsåld, men jag fick tag på ett exemplar via ett antikvariat. Annars verkar det vara ljudbok som gäller.

Läst 2008

Det är alltid spännande att se tillbaka på året som gått. Hoppades att jag skulle läsa fler böcker, men tror att det var ett ganska normalt läsår för min del. Jag läser ju tyvärr ganska sakta. Hade trott att jag skulle läsa fler “djupa” böcker, men måste ändå säga att de flesta har skänkt mig stort nöje och berikat mina dagar med såväl verklighetsflykt som nya kunskaper. Hade inte läst så mycket fantasy eller skräck förut, men Stephen King och John Ajvide Lindqvist känns bra att jag har upptäckt.

Årets bok bland dem nedan var – Johan Theorin: Skumtimmen, tätt följd av Jonathan Safran Foer: Extremt högt & otroligt nära.

• Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden
• Dennis Lehane: Rött regn
• John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in
• Haruki Murakami: Norwegian wood
• Anna Gavalda: Tillsammans är man mindre ensam
• Johan Beck-Friis: När Orfeus vände sig om
• Mats-Eric Nilsson: Den hemlige kocken
• Stephen King: Drömfångare
• Jonathan Safran Foer: Extremt högt & otroligt nära
• Patrick Süskind: Parfymen
• Jonas Colting: Jag vill ju bara se bra ut naken!
• Harlan Coben: Ett enda ögonblick
• Johan Theorin: Skumtimmen
• John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda
• Dennis Lehane: Patient 67
• Stephen King: Revolvermannen
• Stephen King: De tre blir dragna
• Stieg Larsson: Luftslottet som sprängdes
• Philip Yancey: Prayer: Does It Make Any Difference?
• Neale Donald Walsch: Samtal med Gud
• Whitsett, Dolgener, Kole: The Non-Runners´s Marathon Trainer
• Martin Kreutzer m.fl.: Löparens nya handbok
• Jon Krakauer: Tunn luft

Löparböcker

Det tog ett tag att komma igenom, men nu har jag äntligen läst ut  The Non-Runner’s Marathon Trainer av Whitsett, Dolgener och Kole. Det beror inte på boken eller att den var på engelska, utan på att jag haft den som buss eller tågläsning till och från jobbet. Det har bara blivit sporadisk läsning när jag inte haft någon kamrat att prata väder med.

Jag tycker det var en mycket bra bok. En bok som speciellt lämpar sig för förstagångslöpare av ett maratonlopp, men kanske också för andra långlopp, såsom halvmaraton eller liknande. Jag som numera har sprungit ett maraton kan intyga att det som skrivs i boken är välavvägt och användbart. Boken handlar om en grupp människor som under 16 veckor deltar i en kurs ledd av två erfarna maratonlöpare tillika psykologer, som hävdar att alla med liten erfarenhet av löpning kan klara av ett maraton inom 16 veckor med deras progressiva träningsupplägg. Bokens kapitel är uppdelade på tre delar. Den första delen behandlar allmän löpningsteori, andra delen handlar om träningsråd och det specifika upplägget vecka för vecka, och den sista delen handlar om de erfarenheter som löparna i boken har gjort mot målet att klara av ett maraton.

Bokens tema, dvs att klara av ett maraton på 16 veckor är dock i mitt tycke helt meningslöst, om inte för annat än att bevisa att det är möjligt. Varför ha så bråttom och varför lägga sig så på gränsen till det möjliga? Själv tycker jag att man ska ta minst ett eller två år på sig om man är en förstagångslöpare. Dessutom ska man under tiden genomföra ett par delmål i form av en eller två halvmaror eller liknande distanser för att bygga en erfarenhetsgrund. Man behöver inte (bör inte) enligt min mening följa deras träning, men oavsett vilket träningsprogram du följer kan du ändå ha stor nytta av råden i boken. Boken är dock inget för dig som är en extrem tävlingsmänniska och som lever för att jaga tider. Här ligger fokus på att klara av ett maraton, inte på att spetsa ditt personbästa.

Ändå blir mitt slutomdöme gott. Boken känns helt sann och aktuell. Ingen som sprungit ett maraton skulle kunna säga att de inte känner igen sig eller har upplevt samma problem eller motstånd som löparna i boken. Just det att vi får del av så många löpares erfarenheter, och inte enbart träningsteori eller tabeller, tror jag är bokens styrka.

Som lök på laxen har jag dessutom just läst Löparens nya handbok av Martin Kreutzer m.fl. med koppling till tidningen iForm. Den var också helt OK, men även denna boken passar bäst till mer oerfarna löpare eller nybörjare. Trots det kan nog ett eller annat litet korn av nyttig information hitta även till den mer drivne löparen. Boken svarar på de flesta frågor man har som nybörjare om än översiktligt. Den tar upp klädval och råd kring hur att komma igång, men också grunderna i pulsträning och kvalitetsträning. Dessutom finns det råd för den som bara vill gå ned i vikt eller svar på frågor till den som är gravid.

Jag skulle vilja säga att det är en bra bok att ge bort till sonen/dottern eller maken/makan som just börjat löpträna. Den kommer definitivt att vara till hjälp och inspiration och på grund av att den är så lättläst så blir den inte bara en hyllvärmare.

Känn rädslan och sedan njut

Det här med rädsla är intressant.
Jag är höjdrädd. Ändå har jag lagt tak, åkt pariserhjul och varit högst upp i eiffeltornet. Samtidigt undviker jag alltid om jag kan liknande äventyr. Det märkliga är att jag både kan och inte kan. Det är som om det beror på dagsformen. Somliga gånger har benen nästan vikt sig under mig och paniken byggts upp så att jag tvärvägrat höjder. Andra gånger har jag lugnt och metodiskt och gradvis vant mig vid höjden, för att sedan likt en bergsget bekymmersfritt skutta omkring på avgrundens kant.
Allt sitter i huvudet. Det är till och med så att jag kan känna höjdskräcken famna mitt inre då jag tittar på en bild och lever mig in i den. Visst har du sett den där affischen med byggnadarbetare på en skyskrapa i New York någon gång i mitten på 1900-talet. De sitter på en metallbalk och dinglar med benen samtidigt som de äter frukost. De verkar till synes helt oberörda där de hänger rakt ut flera hundra meter över stadens gator, utan skyddslinor eller några andra säkerhetsanordningar. Bilden är fantastiskt arrangerad och är givetvis tänkt att sådana som jag ska gripas av fasa och förundran. Och de lyckas! Jag känner alltid efter en stunds tittande hur mina ben liksom känns tyngre och mattare, strupen snörs ihop och jag tappar rösten, hjärtat slår hårdare.

Här en "lånad" bild från predikstolen i Norge.

Dessa tankarna kring höjder har kommit till mig då jag precis börjat läsa John Krakauers bok “Tunn luft”. Jag frågar mig varför jag är så väldigt intresserad av bergsklättrare och deras äventyr. Jag ser så många dokumentärer jag kan på TV och mina ögon letar alltid upp artiklarna om bergsklättring i tidningarna. Internet är fyllt av bra och spännande reportage och hemsidor. Tidigare har jag läst David Lagercrantz bok “Göran Kropp 8000+”. Är det behovet av att förstå rädslan eller någon inbyggd skyddsmekanism i själen som gör att jag dras till dessa berättelser om berg och höjder? Jag är ingen bergsklättrare själv (inte svårt att gissa…), men kanske är det från de tillfällen jag ändå har varit upp i bergen, på betryggande höjder visserligen, som jag har grundlagt min känsla för berg. Det närmast ofattbart vackra naturscenariot och den kärleksfulla upplevelsen av min egen litenhet är en andlig upplevelse nära extasen, och som väl är för mig kan man uppleva detta utan att behöva hänga på en lodrät klippvägg. Skulle vilja bli mer av en bergsvandrare, inte klättrare. Långt från äran, men storslaget för själen.
Ändå förstår jag så väl att det är just topparna och utmaningen att klara DET som är allt för en bergsklättrare. Att ha stått tio meter från toppen och vända om är inte nog för en klättrare, hur vackert det än är runt omkring. Det blir faktiskt inte vackrare på toppen (än om du vänder dig om strax före) eller den tillför inte något i sig, mer än vetskapen. Och hur märkligt måste det inte kännas att ha tagit sig upp på toppen av Mount Everest bara för att hinna stanna kvar endast i någon minut för fotografering eller märka ut med någon flagga och samtidigt ha endast en tanke i huvudet: att nu måste jag skynda mig ner. Och ändå – lycka och extas!
David Lagercrantz skriver i tillägget till “Himmel över Everest” att han hittills inte i sina intervjuer har hört en enda bergsklättrare som tillfredställande har kunnat förklara vad det är som driver dem att fortsätta, trots vetskapen om att så många dör och att det kan vara de själva när som helst.

Bild över Mount Everest (från www.nepalmountainnews.com)

Det löper mot jul

Löpträning är en sann vän. Efter varje träningspass känner man sig stärkt (om än trött). Min hustru kan intyga att jag mår mycket bättre då jag tränar regelbundet än annars. Humöret, känslorna och mitt tålamod med barnen och andra människor blir bättre. Framför allt ökar mitt tålamod med mig själv.
Det finns inte mycket negativt att säga om löpning. Det enda jag kan komma på just nu är att det tar tid. Tid som jag tar från min hustru och barnen och hemmet. Som väl är stöttar de mig helt och fullt och jag tror de också vet att övrig tid som jag har för dem blir så mycket bättre. Dessutom tror jag att jag blir mer effektiv och får mer gjort än om jag inte hade tränat. Så alla vinner på det.
Denna höst har löpningen gått upp och ner. September blev spolierad på grund av en skada eller möjligen överträning i vadmuskeln. Oktober kunde jag träna som vanligt igen. Sedan fick jag flera förkylningar som plockade ner mig på jorden. November gick bort, men nu har jag åter kunnat träna i december. Det är helt underbart.
I går gjorde jag första långpasset på ett tag (14,7 km, långpass för mig relativt min träning). Jag höll ett mycket lågt och kontrollerat tempo hela vägen. Självaste Maffetone skulle blivit stolt över mig. Det fick till följd att jag i dag kunde vakna och känna mig så gott som helt återställd igen. Tror det var ett optimalt långdistanspass ur ett uppbyggnadsperspektiv.
Målet för min träning är i första hand Göteborgsvarvet i maj. Jag har inte anmält mig till Stockholm marathon 2009 denna gången. Det har inte funnits motivation och höstens träning var som sagt dålig. Siktar på att springa Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet under hösten, men sen hoppas jag att allt stämmer och att revanschlusten tar mig till maran 2010.

Pappa gav mig en slant att köpa mig en julklapp för och jag var inte sen att beställa Paula Radcliffes självbiografi. Har hört gott om den och ser fram mot julafton!